Sydsvenskans Inas Hamdan: ”De vi skriver om blir våra läsare”

En blyg vintersol hänger över centrala Malmö. Gatorna är torra runt köpcentret Triangeln där Sydsvenskan har sin redaktion, ett par stenkast från Möllevången. Inas Hamdan kommer och hämtar i entrén, leder väg upp i huset och bokar vant ett mötesrum. I november klev hon upp på scenen i Bonniers konsthall i Stockholm för att ta emot Stora Journalistpriset för sin AI-granskning av hur Al Jazeeras arabiska rapportering var en del i desinformationskampanjen mot Sverige. Hon var nominerad för andra året i rad. Känslan när hennes namn ropades upp:

– Man får en liten blackout, så ska man upp och säga något vettigt också! Men mest var jag hedrad. Jag skulle inte kunna vara journalist i Sverige utan den enorma respekt jag har för mina kollegor i branschen.

Inas Hamdan har bott hela sitt liv i Malmö; under barndomen i socioekonomiskt utsatta områden som Rosengård, Holma och Kroksbäck, numera på Möllevången. En slagning i mediearkivet ger ögonblicksbilder från hennes uppväxt i staden. Som när hon 2017 backar en släkting som trakasserats för sin slöja på ett extrajobb:

– Jag blev jätteförbannad när jag fick höra om det. Det är inte okej alls, säger Inas Hamdan till Sydsvenskan.

Samma höst rapporterar SR Malmöhus att första numret av ungdomstidningen Gatans röster kommit ut, ett projekt ska ge ungas tankar utrymme:

– På så sätt kan deras åsikter växa, och de kan känna att de tas seriöst, säger 18-åriga ungdomsreportern Inas Hamdan.

Sex år senare vänder hon ofta örat mot just ungas röster, men nu som anställd journalist.

– Jag brukar skämta om att jag får betalt för att skrolla på Tiktok. Jag älskar Tiktokjournalistik, att prata med unga, berätta berättelserna. Det är lätt journalistik, men det är så himla kul!

Hon har föreläst för SVT om hur man hittar case, fenomen och trender på plattformen.

– Ta det här att om du laddar ned appen som medelålders kvinna kommer hela flödet vara fyllt av unga män som drar av sig tröjan!

Likt en ung – och arabisktalande – korrespondent fångar Inas Hamdan också betydligt tyngre ämnen på sociala medier. Som hur antisemitismen exploderat hos unga efter Israels bombningar i Gaza.

Hederskultur, antisemitism, utanförskap, religiös extremism och desinformation hör till områden hon väljer att bevaka. För att de är svåra, och viktiga.

– Jag ser att det finns ett gap i rapporteringen, det finns mer att berätta. Jag tror att det har varit svårt att skriva om dessa ämnen på grund av språkliga och kulturella barriärer.

Hennes namn och byline kan å ena sidan göra att rasistiska anklagelser hamnar i mejlkorgen.

– Skriver jag om en fantastisk Eid-festival, bara rapporterar rakt upp och ner, får jag höra ”det är för att du är muslim.” Å andra sidan finns tankar om att jag är en förrädare om jag skriver om hederskultur eller utmaningar i grupperna jag anses tillhöra. Det har nått nivån att vissa människor inte vill prata med mig som journalist av rädsla för att jag ska ha en agenda, säger Inas Hamdan.

Som nu, när hon velat intervjua palestinska aktivister och träffat människor vars närstående dödats i Gaza.

– Jag säger ”jag vill jättegärna prata med dig, berätta om din smärta”, men de svarar ”nej, ni är en sionistisk tidning som bara vill ljuga om det som händer”. Det är otroligt synd. Först lyfts människor inte i medier – och när medierna sedan vill lyfta dem vill de inte.

Möllevången i Malmö är hemma för Inas Hamdan. Här stå hon framför muralmålningen ”Paradise Lost” på E.ON:s transformatorstation. Konstnären Robbin Carlzon har hittat inspiration till verket genom att betrakta människorna som vistas vid torget.  Foto: Tor Johnsson

Inas Hamdan är en 24-åring som pratar varmt om den svenska press- och yttrandefriheten, hur den är unik men inte får tas för given. Hon tror att det bästa sättet att mota misstron mot medierna är att rapportera om hela samhället.

– De vi skriver om, blir också våra läsare. Vi behöver göra reportage bland unga, vara med och täcka Eid-festivalen, inte bara granska utan också lyfta upp olika evenemang – och inte för att vara snäll utan för att det är bra journalistik. Då tror jag att vi bygger upp vilka vi är, hos dessa grupper också.

Men hon tycker också att medborgarna har ett ansvar att efterfråga journalistik. Den dag de inte längre vill ha den kommer den inte att finnas.

– Vårt yrke är lika beroende av medborgarna som av politiker och andra demokratiska institutioner. De ska läsa, men också ställa upp med namn och bild i tidningen, våga göra saker synliga som behöver göras synliga.

Någon ska in i rummet vi sitter i; Inas Hamdan bokar snabbt ett nytt intill. Sydsvenskan har varit hennes tidning ändå sedan idén att bli journalist föddes. Som­marprojektet Gatans röster hade ett mentorskap med tidningen, gymnasieeleven Inas parades ihop med en reporter som rådde henne att skaffa sig en annan utbildning, att skriva lär man sig överallt. En tid senare hade Inas Hamdan läst en distanskurs i journalistik och skrivit ett slutarbete om invandrade kvinnor som inte lyckas ta sig ut i arbetslivet. DNs Malmöreporter Niklas Orrenius, som hon kände, bad henne skicka texten och tog den med sig till Sydsvenskans redaktionschef Camilla Sylvan.

– Texten var inte bra nog att publicera, men Camilla och jag började prata och jobba ihop. Hon gav mig möjlighet att börja som krönikör och lärde sakta upp mig. Hon körde med mig – och tog in mig som sommarvikarie som 20-åring.

Samtidigt pluggade hon statskunskap och filosofi i Lund. Efter examen blev hon anställd på tidningen – och inom tre månader nominerad till Stora Journalistpriset (2022). Ett lagarbete, framhåller Inas Hamdan.

– Jag har fått lära mig yrket av kollegor som har jobbat här lika länge som jag har varit vid liv, som är otroligt kunniga och så villiga att hjälpa. Det går inte att hitta en bättre utbildning.

Camilla Sylvan och Inas Hamdan har jobbat ihop sedan 2019. Foto: Tor Johnsson

Idag behärskar Inas Hamdan fullt ut hantverket, men behöver fortfarande fråga en kollega eller Chat GPT om vissa händelser och personer.

– Som Kulturprofilen – vem är det? Jag är född 1999 och har inte samma referensramar som mina kollegor, jag behöver nästan en översättare ibland.

De granskningar hon gjort låter tala om sig, och hon har fått jobberbjudanden från andra medier. Hittills har de inte lockat. Inas Hamdan ”hatar Stockholm”, har alldeles för kul på jobbet – och känner lojalitet med sin tidning.

– Det Sydsvenskan gjorde med mig var helt sinnessjukt. Vilken tidning satsar på en person som kommer rakt från gymnasiet, låter henne utbildas på plats? Nu kunde jag leverera och uppnådde de planer som sattes, men de tog en chans och lade stora resurser på mig.

Om journalistkåren ska bli mindre etniskt och klassmässigt homogen behöver fler medier se kompetens bredare, menar Inas Hamdan.

– Jag har träffat otroliga journalister i Sverige, som inte har språket men som kan alla vinklar, fattar journalistiken. Vi kanske ska omvärdera vad vi anser är kompetens? Inte för att vara snäll, utan för att det behövs.

Arbetsmarknaden spelar också roll för vilka som söker sig till yrket.

– Det finns en anledning till att personer med min bakgrund inte vågar satsa på journalistiken. De personer som kan bli läkare blir det i stället, för det behövs läkare. Eller jurister, ingenjörer.

Inas Hamdan är född 1999 i Damaskus. Hon kom till Sverige innan hon fyllt ett och är andra dottern av tre, senare kom två syskon till. Hennes föräldrar är universitetsutbildade palestinier: mamman har en examen i engelsk litteratur, pappan är biomedicinare. Att utbildning är viktigt har Inas Hamdan vetat sedan hon var liten.

– Mormor blev änka väldigt tidigt. Trots att hon var en outbildad, ensamstående och diskriminerad palestinier i Libanon såg hon till att alla hennes sex barn tog sig igenom universitet. Man har inte riktigt andra alternativ som palestinsk flykting.

Föräldrarnas och mormoderns exempel har funnits som en motor för Inas Hamdan – men föräldrarna behövde inte ligga på för att hon och systrarna skulle få toppbetyg i skolan. Inas är den enda som valt samhällsvetenskapliga studier. Det var svårt att förklara hemma, för osäkert! tyckte föräldrarna.

Driv och självförtroende har hon alltid haft. Hon ogillar Jantelagen, vet vad hon är duktig på och inte. Efter högstadiet, där alla elever i klassen hade svenska som andraspråk, sökte hon till innerstadsgymnasiet S:t Petri, granne med Malmö stadsbibliotek.

– Jag har velat ha samma erfarenheter som personer utan socioekonomiska hinder. Vill jag göra det så kommer jag kunna göra det.

Vad gör man när man är 24 år och har vunnit Stora Journalistpriset? Skriver en bok, svarar Inas Hamdan. Just nu är hon halvtidstjänstledig för att skriva till punkt om desinformationskampanjen 2022.

– Jag ger en inblick i varför kampanjen drabbade just Sverige – och perspektiv på uppväxten för personer i de områden jag är uppväxt i.

Det är ett nytt hantverk men hon är trygg med sin redaktör Gustav Hamdahl, som jobbade med Diamant Salihus Tills alla dör. Två förlag slogs om att få ge ut henne.

– Det var en riktigt kul känsla!