Tillbaka efter journalistisk Timeout
Per Vallgårda är TTs man i nordligaste Sverige. Snabb, trygg och säker som yrkesmänniska. Annat var det i mitten av 80-talet, då missnöjet med journalistiken drev honom från yrket. Som lantarbetare trodde Per att han aldrig mer skulle ta i en penna. Efter fyra år var han tillbaka.
Per Vallgårda är TTs man i nordligaste Sverige. Snabb, trygg och säker som yrkesmänniska.
Annat var det i mitten av 80-talet, då missnöjet med journalistiken drev honom från yrket. Som lantarbetare trodde Per att han aldrig mer skulle ta i en penna. Efter fyra år var han tillbaka.
Det är inte svårt att föreställa sig Per Vallgårda i blåställ och dynggrep. Senig, eftertänksam och utan stora åthävor, personifierar han i mångt och mycket myten om den lugne och strävsamme norrbottningen, stadigt förankrad med båda fötterna i myllan. Men här i Luleå, denna TTs nordligaste utpost, är ladugårdslukten lika fjärran som någonsin i vilken stad som helst i Sverige.
Tidningarnas Telegrambyrå hyr in sig i Sveriges Televisions föga inspirerande 70-talsbygge i utkanten av stan. Från sitt lilla rum längs den slutna korridor som ändar i Nordnytts redaktion, blickar Per rakt ut mot en Statoilmack mitt i ett ödsligt industriområde. Så här års vinkar några avklädda björkar strax utanför fönstret.
– Det passar mig, kommenterar han läget. Jag cyklar hit på en kvart och det finns nån att surra med om det skulle bli alltför ensamt.
Och ensamt kan det säkert bli. Närmaste TT-kollega finns i Sundsvall, mer än 50 mil söderut. Fast å andra sidan, med ett bevakningsområde nästan lika stort som hela Svealand, ger arbetsdagen knappast någon nämnvärd tid för vare sig korridorsnack, rast eller vila.
Och sitt lugna yttre till trots, tycks han också alltid vara på språng med mobiltelefonen ständigt beredd. Den bärbara datorn får, också den, ofta göra skäl för namnet.
– Det är mycket teknik i det här jobbet. Eftersom TT varken behöver ljud eller bild sker de flesta intervjuer över telefonen. På gott och ont, säger han.
När dessutom allt han skriver skickas till Stockholm via modem, och inte sällan i flera versioner, är det lätt att inse att reporter Vallgårda ofta bär redaktionen med sig när han är ute och jobbar.
Han är 45 år, lång, smärt och klädd i rutig skjorta och lediga byxor. Det kortklippta men rufsiga håret är grånat och aningen tunt. Glasögonen är åt det diskreta hållet. Han ger ett vänligt men ändå distanserat intryck.
”Redaktionen” är trång och medger högst en besökare i taget. På skrivbordet finns, förutom dator och fax, några slängda pressmeddelanden och förmodligen snabbt skummade tidskrifter. På väggen bakom honom hänger en rana, en bildväv inspirerad av (lappländsk?) solnedgång, en anslagstavla med färgfoton, teckningar och ett inaktuellt porträttgalleri över norrländska riksdagsmän. En plan över Luleå Hockeys elitseriematcher hänger lättillgängligt strax bakom ryggen på redaktören. Längst uppe på en hylla står en gammal IBM-skärm och vittnar om hur snabbt tekniken utvecklas i mediebranschen.
Den här dagen står en barnkonferens med ministerbesök på dagordningen, liksom några småintervjuer med lokala politiker. På den bevakningslista han gjort upp med sin chef i Sundsvall finns också Kirunapartiets Lars Törnmans namn. Ett välbekant intervjuobjekt för en TT-journalist i Norrbotten.
– Visst har man gjort många jobb på Törnman, medger Per. Men ofta tar TT de mer spektakulära grejerna direkt från lokaltidningarna. Det är jag bara glad över.
TT-stuket, med relativt raka nyheter, befriade från hårda vinklingar och våldsamma detaljer, passar annars Per Vallgårda som hand i handske. Han vill helst jobba med snabba knäck som man inte bär med sig hem på kvällen.
– Jag gillar helt enkelt nyhetsarbetet. Större jobb ger en bara en massa grubblerier som ofta gör att man har svårt att sova.
För sisådär en tolv-tretton år sen höll en helt annan typ av funderingar honom vaken på nätterna; var verkligen journalistyrket det rätta för honom?
Per hade satsat på journalistiken under det radikala 70-talet och bar, liksom många av sina kolleger på stora ambitioner att påverka samhällsutvecklingen via yrket. Begrepp som undersökande journalistik och att förändra världen var honnörsord på journalisthögskolan och Per ville själv vara en del av detta.
Men redan efter några år i den så kallade verkligheten började han misströsta. Den djuplodande journalistiken befann sig knappast i högsätet vid de redaktioner han hamnat på. Snarare tvärtom, det som räknades var kvantitet och Per kände sig mer och mer illa till mods.
– Jag tyckte tillvaron var full av osmälta, upprapade nyheter som bara gjorde det svårare för läsarna att orientera sig. Mediebruset blev värre och värre, jag tyckte att vi sysslade med oväsentligheter och ren desinformation. Det ville jag inte vara med om.
Efter en pappaledighet blev det akut. Han drabbades av en slags kramp och kunde inte förmå sig att skriva ett komma ens. Det fick honom att hoppa av – för gott, tänkte han då, 1985.
– Så kändes det. Jag trodde att jag hade lagt i från mig pennan för alltid och var lycklig över att slippa alla oväsentligheter som jag som journalist antogs syssla med. Det var helt rätt, då.
Per sadlade om, gick en avbytarkurs och en lantbruksskola och ville satsa på jordbruket. Han fick fast jobb som avbytare och njöt mycket i början; att jobba med djur och med kroppen gav en helt annan tillfredsställelse än journalisttidens stillasittande. Dessutom kändes det bra att veta att hans slit var till nytta för alla.
Men att jobba som avbytare var ensamt och så småningom började tankarna på en nygammal karriär inom journalistyrket att gro igen. Gång på gång kom han på sig själv med att ”tänka journalistiskt” där han gick bland korna. Det fanns så mycket att berätta om han bara finge chansen…
– Jag insåg till sist att jag nog fortfarande var journalist på något vis. En homo journalisticus kanske man skulle kunna säga. Dessutom blev ensamheten som avbytare mer och mer plågsam, minns Per.
Och efter knappt fyra års bortavaro från yrket dök tillfället upp. Per såg en annons som lockade och slog till. Han fick jobbet och anställdes 1989 som redaktionssekreterare vid centerns veckoblad Norrbottningen. Och fann att han hade stor nytta av sina år inom lantbruket.
– Norrbottningen befann sig ju lite vid sidan av nyhetsfloden, säger han. Därför kunde vi satsa på större reportage och serier, bland annat om livet på en bondgård. Det passade mig perfekt.
Men det blev mer. Nyhetsnerven hade väckts till liv igen, så när TT sökte ny reporter till Luleå, tvekade han inte att söka. Och sedan snart fyra år är han alltså telegrambyråns man i norr, placerad bland kolleger på SVT. Eller konkurrenter?
– Jovisst, är vi konkurrenter ibland. Men inte så att man inte kan prata jobb, säger Per. Vi vet från båda håll var gränsen går.
Den här dagen får han lite retsamma kommentarer från en kollega, kring en felskrivning i referatet från gårdagens hockeymatch. Men bland andra journalister i Luleå verkar Vallgårda annars vara ett aktat namn.
– Han har sinne för nyheten i varje knäck, säger till exempel kollegerna på Norra Magasinet. När Per skriver om något vi håller på med blir genomslaget enormt.
– Han är vårt enda hopp, utropar sedan den kvinnliga fotograf vi hastigt möter i kommunhuset. Vilka riksmedier bryr sig annars om oss häruppe.
Och den kommentaren är kanske inte så dum. För även om både televisionen och radion har korrar som jobbar mot Stockholm, var det länge sedan Norrbotten var ett riktigt rubrikord i storstadsmedierna. Men att just TT fortfarande har någon slags position visar det telefonsamtal som bryter Journalistens intervju med korrespondent Vallgårda. Den som ringer är statsråd och mycket pratglad. Per får nästan avbryta samtalet efter tjugo minuter för att hinna skriva innan kvällen kommer.
– Det här är ett kanonjobb för mig, upprepar han och glimtar till bakom glasögonen. Det är raka puckar och man behöver inte vränga till det. Men egentligen tycker jag fortfarande lika illa om mediebruset.
– Fast numera ser jag det nog mer som att jag inte själv behöver bära all världens skuld på mina egna axlar, fortsätter han och säger att åren som lantarbetare nog gett honom en mognare och mer distanserad syn på journalistyrket.
– Man behöver inte lägga ner sin själ i varje jobb. Jag är nog en hit-and-run-människa som tycker om det snabba och ombytliga.
Och på frågan om han skulle kunna byta yrke igen, svarar han utan någon som helst tvekan:
– Absolut. Journalistyrket är inget kall för mig. Men jag kan inte säga vad jag skulle göra i stället – just nu passar det mig utmärkt att vara TTs reporter. Men om tre år kanske jag kör taxi.
Och kanske får han snart anledning till yrkesgrubblerier igen. Den utlösande faktorn förra gången Per bytte bort journalistiken var ju pappaledigheten. Efter nyår är det dags igen, då väntar ett halvår hemma med Pers fjärde barn.
– Jo, lite orolig är jag nog. Man vet aldrig hur den här ledigheten kommer att påverka mig, skrattar han.
Fast nu har han inte tid med mig mer. Han måste skriva färdigt för att hinna hem till sonen som fyller tonåring just den här dagen. Det är viktigare än allt annat.
