Tjejerna som väljer pressfoto

På Biskops-Arnö formas framtidens pressfotografer. Nordens fotoskola är den enda utbildning i landet som har en kurs inriktad på pressfotografi. Här är tjejerna på stark frammarsch.

I den årskurs som vi träffade är kvinnorna i majoritet. Och av dem som sökt till nästa år är 70 procent kvinnor.

Helt abrupt är vägen borta när vi med bil närmar oss Biskops-Arnös folkhögskola där fotoskolan hyr in sig. Framför bilkylaren har vi en vik av Mälaren. Några av Vägverkets brandgula plastpinnar berättar var vägen finns. Nu ligger den 40 centimeter under vattenytan.

På en höjd kan vi skymta den gamla blekgula före detta kungsgård som utgör områdets kärna.

Vi gör inte som en del av eleverna på skolan, tejpar ihop öppningen på höga sjöstövlar och plöjer genom den 300 meter långa vattenvägen. Vi inväntar den inlånade flatbottnade militärbåten som ska ta oss över.

– Så här illa har det inte varit sedan 1985, säger den tillfällige skepparen Stefan och ruskar bekymrat på huvudet.

I skolkorridorerna är det folktomt. Vi får leta innan vi stöter på någon som kan lotsa oss rätt. Huvudlärarna Kjell Fredriksson och Stefan F Lindberg sitter i annexet försjunkna över 250 ansökningar från förhoppningsfulla tjejer och killar som söker till höstens bildjournalistikutbildning.

Av eleverna syns inte ett spår. Det är redan förmiddag men de sover. Slapp skola, far det genom huvudet, innan vi får förklaringen. Ettårseleverna har stått i mörkrummet och kopierat bilder fram till klockan fem på morgonen. Det är trångt i mörkrummen och de får jobba i skift. Sedan hösten 1997 har den gamla fotolinjen på Bis-kops-Arnö upphöjts till en så kallad Kvalificerad Yrkesutbildning (KY). Det är en ny försöksverksamhet av eftergymnasial utbildning som bygger på ett nära samarbete mellan arbetslivet och skolan. Nordens fotoskola leds av en grupp från arbetslivet sombland annat godkänner intagningar, diskuterar undervisningens upplägg, undervisar och ställer upp med praktikplatser.

Fotoskolan är landets enda yrkesutbildning med inriktning mot pressfotografi och museifotografering. Utbildningen är två och ett halvt år. Den ger 100 poäng och leder till en kvalificerad yrkesutbildningsexamen. En tredjedel av utbildningstiden är praktik. Eleverna jobbar mycket med egna, längre projekt. De har också lite samarbete med den ettåriga skrivarlinjen som finns på Biskops Arnös folkhögskola.

– Vi har ett uppdrag från Utbildningsdepartementet att bedriva en utbildning som går i takt med verkligheten, berättar Kjell Fredriksson. Om några år väntas ett politiskt beslut om KY-utbildningen ska permanentas som yrkeshögskola.

Huvudsyftet med utbildningen är att eleverna ska få jobb. Om det blir så är för tidigt att säga. Den första kullen KY-elever går ut skolan i höst.

– Det väntar många pensioneringar inom pressfotografkåren de närmaste åren, säger Kjell. Då kommer behovet av utbildade fotografer att öka. Eleverna som kommer till Nordens fotoskola har redan en grundläggande fotoutbildning. Skolan ger ingen kurs i fototeknik utan inriktar sig mer på bilden som uttryck och dess betydelse i samhället.

Den ger bland annat kunskaper i foto- och konsthistoria, bildanalys, ateljéfotografering, digital bildhantering, grafisk formgivning och utställningsproduktion. Studenterna får även en inblick i vad ett bildredaktörsjobb innebär.

Eleverna ska också träna att skriva vilket innebär att de ibland får vara reportrar, till exempel på den stora studieresa som varje årskull får göra. Ettårseleverna ska så småningom resa till Barents hav-regionen med stationering i norska Svanvik under fem veckor. Tvåårseleverna, pionjärerna på KY-utbildningen, gjorde en studieresa till Island.

”Här är det fullt jobb hela dagarna. Det är urmesigt med de långa projekt vi jobbar med på skolan. Vem kan försörja sig på att jobba med sånt. Det klarar knappt de stora fotografstjärnorna.”

– Utbildningen ska ge ett journalistiskt perspektiv, säger Kjell Fredriksson. Eleverna ska kunna delta i diskussionerna på redaktionen för att kunna hävda bildens betydelse. Vi vill stärka deras självkänsla så de kan ställa krav när de kommer ut på arbetsplatserna.

Vi diskuterar dagens pressfotografi och är överens om att det publiceras en hel del meningslösa, slentrianmässiga bilder i tidningarna. De två lärarna har en vision av att det ska gå att påverka framtidens bildjournalistik till det bättre.

– Det har varit mycket teknik och pixeltänkande i några år nu, säger Kjell. Men jag tror på en återhämtning, att bildens betydelse ska öka. Man måste ha en tro på att bildjournalistiken går att förändra.

Det finns planer på att starta en vidareutbildning för yrkesverksamma fotografer på Nordens fotoskola.

– Först måste den nya KY-utbildningen sätta sig ordentligt. Kanske kan vi köra igång om något år, avslöjar Stefan.

Kjell Fredriksson och Stefan F Lindberg bläddrar bland högar av postverkets gula, vadderade kuvert med bilder från sökande till nästa årskurs. De sorterar. En hög för dem som sållas bort direkt. En hög med sökande som de vill titta lite närmare på. Snart väntar en provvecka då 60 utvalda ska komma till Biskops-Arnö för att testas. Då tittar lärarna också på deras sociala kompetens. Att eleverna kan samarbeta är en förutsättning för att klara utbildningen och arbetslivet.

– Vi försöker hitta de oslipade diamanterna, säger Stefan och skickar iväg ett kuvert till ”titta närmare”-högen.

Efter att ha gått igenom åtskilliga arbetsprover kan de avfärda fördomen att tjejers bildmotiv skulle vara ”mjukare” eller på annat sätt särskilja sig från killars.

En del sökande har ingen erfarenhet från tidningsbranschen, en del har fått in en fot någonstans och nosat på jobbet, några är yrkesverksamma fotografer. Snittåldern på dem som söker är omkring 25 år, 70 procent av dem är tjejer. Vad det ökande intresset på senare år bland tjejerna beror på vet varken Kjell eller Stefan.

Just nu är den första kullen på den nya KY-utbildningen ute på praktik.

Henry Lundholm stortrivs på Upsala Nya Tidning. Hans förväntningar på att bli en i gänget och få jobba på samma villkor som övriga fotografer har infriats. Innan praktiken såg han framför sig en frilanstillvaro där han både skulle skriva och fotografera. Nu kan han mycket väl tänka sig jobb på en tidning.

– Jag hade nog kunnat få sommarjobb på UNT efter praktiken om jag inte varit så kaxig i början och sagt att jag inte ville jobba under sommaren. Men det löser sig, jag har andra jobb på gång.

Henry har fått erfara att verkligheten på UNT skiljer sig en hel del från tillvaron på skolan.

– Här är det fullt jobb hela dagarna. Det är urmesigt med de långa projekt vi jobbar med på skolan. Vem kan försörja sig på att jobba med sånt. Det klarar knappt de stora fotografstjärnorna.

På UNT har han fått anpassa sig till den bildpolicy som råder. Så mycket utrymme för att jobba med egna idéer finns inte.

– Det är inget som stör mig. Det är så det är på en dagstidning. Däremot är jag kritisk till nattredigerarnas ibland brutala sätt att beskära mina bilder. Det har vi haft en del diskussioner om.

Det har blivit lunchtid och eleverna har vaknat och kommit ut ur de låga, faluröda längor där de bor. I skolans tidigare så tomma mörkrum har aktiviteten ökat och det blaskas och slaskas i framkallningshoarna. De sexton eleverna, tio tjejer och sex killar, ilar in och ut bakom skynken som stänger ute ljuset. Det är trångt och bökigt och den sociala kompetensen kommer väl till pass.

Miljön är inte den allra bästa för undervisning så Kjell Fredriksson och Stefan F Lindberg hoppas att planerna på att bygga om en stor lada på området till ett nytt fotohus ska bli verklighet så småningom.

Eleverna har nyligen kommit tillbaka från några veckors projektarbete där de själva valt vad de ska dokumentera. Susanne Nilsson sitter vid ljusbordet och sorterar bland alla negativ från det dagis hon skildrat. Av hund-ratals negativ ska eleverna välja ut ungefär sju bilder som i augusti ställs ut på Pressfotografernas klubbs galleri Kontrast i Stockholm.

Ingela Norén granskar självkritiskt sina bilder från Uppsala IFs boxningsklubb. Med kameran har hon krupit inpå huden på några av boxarna. Boxas hon själv? undrar jag.

– Nej. Innan det här jobbet tyckte jag att det var en idiotsport. Nu har jag upptänkt känslan bakom, hur medlemmarna brinner för sin sport.

Ingela, som jobbat som fritidsledare, hade först tänkt skildra det yrket. Men hon insåg snart att hon skulle falla tillbaka i sin gamla roll och bli 80 procent fritidsledare och 20 procent fotograf så hon lade idén åt sidan.

Anette Eriksson och Jael Räisänen har valt samma tema – sin farmor. Men de har gått helt olika vägar.

– Jag har föröskt skildra farmors barndom i bilder, berättar Anette. Det är bilder som ska minna om en svunnen tid.

Jael Räisänens farmor utstrålar värme och glädje på de bilder vi ser. Frodig och frustande tvagar hon sig i badet. Hon påminner om en Zornkulla.

Jael sökte till fotoutbildningen två gånger innan hon kom in. Hon har gått en grundläggande fotolinje på Hemse folkhögskola och en medieutbildning i Sigtuna. Hon har också jobbat lite som ungdomsreporter på Arbetet i Landskrona och varit fotogra- fen Per Björns assistent på Aftonbladet. Snart ska hon göra sin museipraktik på Gotlands fornsal.

Hon är helt inriktad på ett pressfotografjobb i framtiden.

– Jag gillar tidningsmiljön och det snabba tempot.

Anette har ingen erfarenhet från tidningsbranschen. När hon är klar med utbildningen vill hon helst jobba med längre dokumentärfotoprojekt, men hon inser att det inte är så lätt att få avsättning för jobben.

– Jag är inställd på att jobba hårt. Man måste tro på sig själv.

Andreas Nilsson sitter med en stor hög bilder framför sig på bordet. Han har svårt att bestämma sig för vilka han ska välja ut. Hans bilder för tankarna till tidigt 1970-tal.

Under några veckor har han följt livet hos en gröna vågen-familj i Forsås utanför Näsåker i Ångermanland. Trähuset på bilderna har aldrig varit i närheten av ett byggnadslov. Bland snödrivor och getter lever familjen ett enkelt liv långt från civilisationen. Andreas kan berätta hur mycket som helst om tillvaron i den primitiva miljön.

Nu funderar han på att skriva text till bilderna och försöka sälja jobbet till någon tidning.

Han verkar svag för udda dokumentäruppdrag. När klassen gjorde en studieresa till Grekland i början av utbildningen åkte Andreas runt, runt på en buss och dokumenterade passagerarna.

Han har praktiserat och jobbat extra på Östersunds-Posten i hemstaden och haft en API-tjänst på Jämtlands flygflottilj där han jobbade åt Flottiljtidningen och han har arbetat på Jämtlands Länsmuseum som kopist och fotograf.

Till Biskops-Arnö har han sökt två gånger tidigare. För honom var det den enda utbildningen som gällde.

– I dag är jag glad att jag inte kom in förrän det blev en KY-utbildning, säger han.

Helst skulle Andreas vilja jobba som frilansfotograf med längre projekt. Praktiken vill han göra på någon större tidning.

Regnet som nyss smattrade mot fönsterrutorna får vattnet i viken att stiga. Nere vid den provisoriska bryggan där vägen tar slut och Mälaren tar vid väntar skepparen på oss med båten. Om några dagar ska det hållas öppet hus på Biskops-Arnö folkhögskola.

Ingen vet om vägen kommer att vara farbar.

QIA RINDEVALL

qr@sjf.se