Tom Alandh säger hej och tack: ”Det kommer att kännas tomt”

Men än är det lite tid kvar att jobba. Han sitter för närvarande och klipper ännu en film, trots att Hej och tack börjat sändas, en fortsättning på filmen om Stefan Nilsson, pianisten och kompositören som gick bort i ALS.

– Hej och tack har faktiskt legat klar för sändning i nästan ett år. Men i och med att jag gjorde en film om Kåge Jonsson och en om Stefan Nilsson, var det inte läge att säga hej då. Men nu är det Hej och tack, säger Tom Alandh.

Han kommer att vara kvar några månader till på SVT, så han kan inte svara på hur det känns eller kommer att kännas att inte gå till jobbet.

Annons

– Förmodligen kommer det att kännas tomt och vemodigt. Jag har alltid varit glad över att cykla till jobbet, kommit tidigt på mornarna, sällan senare än halv åtta. Jag tycker mycket om mitt arbetsrum och jobbet, det kommer att kännas tomt. Det är jag rätt bergis på.

Han hade ingen tanke på att hålla på med tv ett helt yrkesliv när han började. Det är samarbetet med kollegor han tycker är det bästa med jobbet.

– Det bästa är ”tillsammans” – jag tycker det är ett underbart ord. Att göra saker ihop. När man gör tv måste man vara ihop. Jag har jobbat som skrivande journalist på bland annat Lidingö Tidning och Aftonbladet och det var kul, men där är du ensam med det vita pappret.

Han kan inte nog prisa de medarbetare han jobbat med under åren – fotografer, ljudtekniker och klippare.

– Det är de som varit förutsättningen för mitt jobb, att jag fått uppskattning och priser. Heleen Rebel har jobbat som klippare med mig i 17 år, vi har gjort 60 filmer ihop. Att jag haft förmånen att jobba med bra arbetskamrater, det är det som fått mig att stanna kvar och göra filmer. Fotografen Björn Henriksson och jag jobbade tillsammans i 45 år, det är som ett gammalt äktenskap, det bryter man sig inte loss ifrån.

I första delen av Hej och tack möter vi människor från de flesta av samhällets olika delar. Men företrädesvis de som haft det besvärligt på något sätt och inte haft de bästa förutsättningarna för ett bra liv. Av alla människor han mött genom åren är det några som lämnat extra mycket avtryck.

– Jag skulle kunna ge dig en lista på väldigt många namn. Men alla som har sett filmerna om Martina, flickan med Downs syndrom, som jag gjort sju filmer om, måste förstå att det är just hon som har betytt mest för mig av de människor jag mött.

Han nämner också Pia Sjögren, hemlös drogmissbrukare som han gjorde fem filmer om, och Monica Zetterlund.

– Det finns väldigt många men Martina, Pia och Monica – tre kvinnor. Plus Martinas mamma Berit och Pias mamma AnneMarie. Det är fem kvinnor som varit extra betydelsefulla.

Del två av dokumentären släpps på SVT Play på söndag.