Tungt arbete som kan knäcka den starkaste

Det började med tårar. Det slutade med tårar. Och min tid i förbundsstyrelsen blev kort.Men det var några av de mest givande åren jag upplevt. De var belöningen för mycket slit med fackligt basarbete på hemmaplan.

Det dominerande var förstås STREJKEN. Med skräck såg jag hur TU laddade upp. De ville bara diskutera en enda fråga, vårt löneavtal. Det avtal som fem år tidigare kryddats med paragrafer som hade medfört att journalisternas löner höjdes mer än många andra.

För några år sedan var jag arbetsmarknadsreporter. Under långa förhandlingsnätter satt jag och andra reportrar spekulerade och gissade hur förhandlingsresultaten skulle bli. Lite förakt kände vi för den part som lät sig luras in i medling eller strejk. Då var man en förlorare. Medling bidrar aldrig till ett bra förhandlingsresultat.

Annons

Nu satt jag i den situationen själv. Självklart kunde inte förbundsstyrelsen och förhandlingsdelegerade lägga sig platt. Jag kunde väl ana att löneavtalet var förlorat. Men vi måste visa arbetsgivarna att vi inte gav oss utan strid.

Strejk är inget roligt — det är så man säger officiellt. Men lite roligt var det ändå. Det var roligt att åka till strejkarbetsplatser och vara agitator.

Eller övertyga journalisterna på de tidningar som ännu arbetade att strejken var rättfärdig.

Så var det då tårarna. Trots att jag var valberedningens ordförande ställde jag upp till val då Jaël hoppade av. Jag ansåg, och anser, att det är absolut nödvändigt att de stora tidningarna i Stockholm deltar i förbundets arbete.

Det är så lätt att vi bara ägnar oss åt våra egna tidningar och det fackliga arbetat där. Därför är det svårt att hitta kandidater till förbundsstyrelsen i Stockholm. Men är vi inte med och kämpar i förbundets ledning kan förbundet försvagas. Det var min övertygelse då och är det fortfarande.

Men jag är en idiot. Jag förstod aldrig hur mitt avhopp från valberedningen skulle uppfattas. Därför grät jag kvällen efter jag blivit invald med minsta möjliga marginal. Allt hade blivit så fel.

Och tårarna nu då? Det är för att jag åter sviker och hoppar av efter bara två år. Beslutet togs för ett år sedan då jag vaknade upp på sjukhuset efter en svår astmaattack. Andningen vara nere på noll och händerna var sönderstuckna av adrenalinsprutor. Om du inte tar det lugnt blir du snart sjukpensionär, förklarade min läkare. Trots det var avhoppet ett svårt beslut att ta.

Men nu får andra ta vid. Arbetet i styrelsen är tungt. Kanske för tungt. Ska hela förbundsstyrelsen verkligen vara med om alla förhandlingar på alla förhandlingsområden? Sånt knäcker den starkaste.