TV-programmen som alltid slår strike

Striptease, Reportrarna, Norra Magasinet och Kalla Fakta skickar tunga och välriktade bowlingklot mot missförhållanden och orättvisor. Engagerad TV-journalistik, underhållande och avslöjande för publiken. Men katastrofal för den som befinner sig bland käglorna.

Journalisten har utgått från tre kritiserade program för en diskussion om den subjektiva TV-journalistikens för- och nackdelar. Och om reportrarnas ansvar.

Nittiotalets framgångsrika och prisbelönta samhällsmagasin i TV lyckas förena hårdvinklad journalistik och kontroversiella arbetsmetoder med ett skyhögt förtroende bland tittarna.

Runt 95 procent av SVT-publiken anser att Striptease, Reportrarna och Norra magasinet har en ganska hög eller mycket hög trovärdighet, enligt en studie. Förmodligen skulle siffrorna också kunna gälla TV4s Kalla Fakta.

Samtidigt hör dessa program till de mest anmälda i Granskningsnämndens statistik. Kort sagt: de granskande TV-magasinen engagerar, berör och upprör.

Frågan är om den höga trovärdigheten alltid är berättigad? Och hur långt man egentligen kan driva en tes utan att förvränga verkligheten?

Norra Magasinet har under åren haft en publik på nästan tio procent av tittarna i genomsnitt. Det placerar programmet i täten bland de fyra tunga samhällsmagasinen. Programmet har sänts i elva år och Tomas Bresky har varit producent under alla åren.

Han gissar att så mycket som vart tredje program anmälts till Granskningsnämnden.

– Rekordet är 40 anmälningar av ett enda program, men då var det i organiserad form, säger han.

Detta tar mycket resurser i anspråk, men är enligt Tomas Bresky en naturlig följd av Norra Magasinets policy, till exempel att driva en egen tes i varje program.

Om man anser att det behövs tar man också ställning.

– Till skillnad från nyhetsjournalistiken vill vi något mer än att bara spegla. Vi vill förklara och ge sammanhang, helt enkelt stärka tittarna och ge dem möjlighet att agera.

– Men sanningen får aldrig äventyras och jag vill påstå att vi heller aldrig gett avkall på detta. Trots alla anmälningar har Norra Magasinet hittills bara fällts fyra gånger under elva år, och då aldrig för osaklighet, säger Tomas Bresky.

I dag ligger en anmälan och väntar på behandling i Granskningsnämnden. Det var under våren 1998 som Norra Magasinet sände två program om så kallad psykokirurgi, Gökboet I och II. Det första handlade om den numera förbjudna metoden lobotomi. Program två granskade den pågående verksamheten med kapsulotomi, som är en använd men omstridd metod för att lindra tvångsneuroser.

Den kritiska utgångspunkten för detta andra program, var metodens diskutabla effekt och att den användes i större omfattning än vad kontrollmyndigheten kände till.

Gökboet II ledde till en omfattande och upprörd debatt i Läkartidningen där flera inblandade berättade om hur de behandlats illa av Norra Magasinet. ”Förrädisk klippteknik”, ”journalistik i kris”, ”partiskt” och ”desinformation” är ord som återkommit i debatten.

En av dem som utsattes för Norra Magasinets granskning var dåvarande psykiatriprofessorn vid Karolinska Institutet, Per Mindus, ansvarig för kapsulotomiverksamheten i Sverige. På grund av sjukdom avböjde Mindus att vara med men bandades utan att veta om det:

– Reportern undrade om jag kunde uppdatera henne på några punkter när hon ändå hade mig på tråden. Dagen före sändning fick jag veta att samtalet bandats och skulle sändas. Mina protester bemöttes kallt med upplysningen att en journalist har rätt att registrera samtal.

Reportern Agneta Bernárdzon:

– Jag bandar alla samtal. Första gången jag ringde Mindus var det ingen intervju och det fanns ingen tanke att använda inspelningen. Sen visade det sig att det han sagt i telefon inte stämde.

– Men Mindus ville inte ställa upp för intervju och vi var tvungna att använda det bandade samtalet för att kunna göra programmet, säger hon.

En annan läkare som ”drabbades” av Norra Magasinets reporter var neurokirurgen Marwan Hariz i Umeå, en av dem som använder den kritiserade behandlingsmetoden. Han intervjuades per telefon, också i detta fall utan att få veta att samtalet bandades, och fick bland annat frågan vad han arbetade med vid privatkliniken Sophiahemmet. Hariz svarade att det inte angick reportern. I programmet avslutades samtalet därefter med att reportern i bild lade på luren.

I själva verket fortsatte telefonsamtalet en bra stund till.

– De ville få mig att framstå som den som la på luren efter en besvärlig fråga, säger Hariz som tagit mycket illa vid sig av redigeringen.

Han anmälde programmet till Granskningsnämnden för radio och TV, som dock friade på alla punkter. Hariz anmälde också reportern till SJFs yrkesetiska nämnd, men inte heller YEN fann skäl att klandra, även om man påpekade att öppenhet är regeln, till exempel när det gäller bandning av samtal. En gemensam anmälan till Granskningsnämnden från de kritiserade läkarna väntar på behandling.

I Läkartidningens 20-sidiga genomgång kritiseras programmet också på en rad punkter som rör själva behandlingsmetoden. Man hävdar också att Norra Magasinet medvetet valt bort patienter som varit positiva till behandlingsmetoden.

Barbro G-Larsson intervjuades, men fanns inte med när programmet sändes. I Läkartidningen skriver hon: ”Jag fick min operation och tack vare den och beteendeförändrande behandling och nya mediciner så lever jag i dag ett på alla sätt fullvärdigt liv”(…)”Om allt det här ville jag berätta i Norra Magasinet. Men min berättelse passade uppenbarligen inte in i den negativa bild som SVT bestämt sig för”.

Reportern Agneta Bernárdzon:

– Den här kvinnan var den enda patienten som Per Mindus hänvisade oss till. Hon opererades för nitton år sen och var intagen för psykiatrisk vård vid intervjutillfället. Jag frågade henne tre gånger om hon ansåg att hon blivit bättre av operationen, men hon sa att hon inte kunde svara på det.

Agneta Bernárdzon påpekar också att kvinnan fick veta att intervjun inte skulle sändas och att hon inte hade några invändningar vid detta tillfälle.

Tomas Bresky säger att man inte hittat en enda patient som direkt kunnat peka på att metoden hjälpt dem, men att många hört av sig efter programmet och bekräftat bilden. Han pekar också på att kritikerna inte heller hittat några sakfel, och säger till Journalisten att han fortfarande står för allt i och kring programmet. Möjligen ångrar han redigeringen med den fejkade lurpåläggningen, även om han menar att den gav en sanningsenlig, om än något förstärkt bild av att Hariz undvek reporterns frågor.

– Efteråt har vi förstått att bilden av telefonluren gett starkare effekt än vi avsett. I dag tänker jag att vi inte ska göra så nästa gång, säger Bresky men påpekar att Hariz fortfarande inte vill berätta om vilka operationer han utför på Sophiahemmet.

Tomas Bresky medger att det kritiserade programmet var subjektivt i så måtto att reportern stod på de utsatta patienternas sida. Man tar ställning där det behövs och underifrånperspektivet ”sitter i generna”. Men han hävdar å andra sidan att den långa och utvecklade arbetsprocessen, minst sex veckor för varje program, ger många tillfällen till diskussioner och därmed mer eller mindre garanterar att grövre fel kan förhindras.

Att vissa – som läkarna i ovanstående exempel – känner sig misshandlade går däremot inte att undvika, menar Bresky:

– Vi har tassat in på ett område där den undersökande journalistiken lyst med sin frånvaro. Höga professorer och läkare är ovana vid granskning och reagerar därefter. Men våra uppdragsgivare är dom som betalar deras löner och då framför allt patienterna.

Ser du inte några faror med den här typen av drivande journalistik?

– Det är klart att ett alltför starkt engagemang också kan förblinda, säger Bresky. Men där fungerar redaktionen och våra egna diskussioner som kompass. Vi har ju också våra egna jurister på SVT på oss, så risken att vi tappar fotfästet är liten.

Om en hypotes inte håller fullt ut?

– Då kan vi lägga programmet, det har vi råd med. Eller så sänder vi ändå, men med nyanserna med i programmet. Det kan ju finnas allmänt intressanta frågor också i sånt som inte är svart eller vitt.

– Att ett program som Norra Magasinet kritiseras får vi stå ut med, det kan till och med vara bra. Men för oss är det också viktigt att vi journalister inser att vi är bra och har ett betydelsefullt uppdrag. Vi får inte fastna i den egna kritiken – då tar motkrafterna snabbt över, slutar Tomas Bresky som nu lämnar Norra Magasinet för att ägna sig åt dokumentärmakande i friare former.

I december 1996 sändes ett program av Reportrarna om besparingar i sjukvården.

Enligt Reportrarna var det mesta stängt vid Lysekils sjukhus efter en dyrbar upprustning, det enda som fanns kvar var vårdcentralen.

Ingen från Bohuslandstinget fick bemöta uppgifterna. I en anmälan till Granskningsnämnden tillbakavisade landstinget påståendet att det mesta vid sjukhuset skulle vara stängt och påtalade att 88 procent av sjukhusets bruttoyta användes.

Vidare hävdade Reportrarna att Strömstads sjukhus hade renoverats och lagts ner. Reportrarna: ”Nu finns här bara läkarmottagningar på vardagar och en liten vårdavdelning kvar och så några sängar till ett kommunalt hem för gamla, men mest tomt.”

Enligt Bohuslandstingets anmälan hade Strömstads sjukhus inte alls lagts ner och det var inte heller så att det mesta stod tomt. 87 procent av sjukhusets ytor var i bruk uppgav landstinget.

Enligt reportern Tina Thunander hade man valt att kalla sjukhuset i Lysekil för vårdcentral för att det inte fanns någon akutmottagning med sängplatser där, vilket krävs för att definiera ett sjukhus.

Tina Thunander påpekar att det vid Strömstads sjukhus bara fanns ett fåtal fasta doktorer kvar, att några mottagningar sköttes av ditresta läkare och att en våning hade hyrts ut till en revisionsfirma.

Hon framhåller också att det vid båda sjukhusen fanns stora ytor som stod tomma.

Granskningsnämnden fällde programmet med motiveringen att det inte uppfyllde kraven på saklighet och opartiskhet.

I februari 1997 sände Striptease ett program om två barn och deras far som jagades av polisen sedan socialtjänsten på lösa boliner krävt tvångsvård av barnen.

Reportern Janne Josefsson berättade att det rörde sig om en i stort sett normal familj. Några grannar hade anmält till socialtjänsten att barnen for illa men det mesta var grundat på rykten. Enligt Striptease försökte socialtjänsten sen dra fram allt negativt om familjen.

Familjen lades in på psykiatrisk klinik för observation. Personalen berättade i Striptease att pappan var en bra far och att barnen betedde sig normalt. Trots detta krävde socialtjänsten att barnen skulle omhändertas med tvång vilket länsrätten slog fast.

Myndigheternas jakt på familjen framstod som sanslös.

Journalisten har läst handlingarna i ärendet. Här är en del av det som Striptease valde att inte redovisa:

Personal vid den ena pojkens skola hade kontaktat socialtjänsten och berättat att pojken verkade må dåligt på grund av sin sociala situation. Skolpersonalen uppgav att mamman fått sammanbrott i skolan och kränkt pojken inför andra.

Enligt grannarnas anmälningar hade den ena pojken betett sig mycket avvikande, våld inom familjen påstods ha förekommit etc.

I intyget från den psykiatriska kliniken stod att familjen var i ”genomgripande” behov av hjälp. Utan stöd skulle inte mamman klara av att ”utöva sin föräldraroll”. Ena sonens problem var ”omfattande”.

Pappan och barnen medverkade i programmet och verkade helt normala. Mamman var frånvarande trots att uppgifterna om henne är centrala. De redovisades i Striptease i en enda mening: ”Om inte pappan finns till hands behöver familjen stöd”.

Enligt socialtjänstens journal hade mamman berättat att hon under åratal misshandlats av pappan. Uppgifterna tog hon dock senare tillbaka.

Socialtjänsten vände sig till domstol för att få barnen omhändertagna. Striptease gav dock inte hela bakgrunden: att föräldrarnas advokat förklarat att de vägrade ha kontakt med socialtjänsten och om myndigheterna ville genomdriva en föreslagen arbetsplan fick de kräva tvångsvård.

Programmet gav upphov till 21 JO-anmälningar men socialtjänsten friades. ”Jag kan inte finna att utredningen avviker från vad som kan krävas”, skriver JO Leif Ekberg.

Socialsekreterarna i Lerums kommun, där ärendet handlades, fick sex dödshot efter programmet.

Socialchefen Astrid Levin Larsson säger att hon smygfilmades trots att hon sagt ja till en intervju.

– Kameramannen satt med kameran i knät. På en direkt fråga förnekade Striptease att kameran var på men de ljög.

Astrid Levin Larsson säger att hon i en öppen intervju berättade om de svåra övervägandena i fallet.

– Men Striptease valde ut andra avsnitt för att framställa mig som maktgalen och prestigehungrig.

Det ska framhållas att Striptease redovisar konstigheter i myndigheternas handläggning och att fallet tveklöst förtjänade att belysas.

Hur kommer det sig att uppgifterna om mamman saknades i reportaget?

– Hon ville inte medverka, uppger Janne Josefsson. Men vi kunde ändå ge en bra bild av myndigheternas övergrepp, vi hade tillgång till allt sekretessbelagt material.

– Myndigheterna ansåg att mamman fungerade dåligt. Men det kan inte läggas pappan till last och vara grund för ett omhändertagande av barnen.

Striptease berättade inte att familjens advokat meddelat att socialtjänsten fick kräva tvångsvård i domstol om man ville genomdriva sin arbetsplan.

– Det var inte nödvändig att ha med de uppgifterna. Arbetsplanen socialtjänsten ville genomdriva var så omfattande att den i praktiken innebar ett omhändertagande.

Enligt Janne Josefsson var hans syfte aldrig att ge en negativ bild av socialchefen.

– När vi träffade socialchefen första gången trodde vi att smygfilmning var enda möjligheten att få med henne. Hon sa då avgörande saker som hon aldrig skulle sagt offentligt.

I reportaget finns ett avsnitt med en skrivelse som ligger till grund för polisjakten på familjen.

– Socialtjänsten hade manipulerat skrivelsen, säger Janne Josefsson.

Han betonar att det avsnittet och inte de delar som Journalisten tagit upp är det centrala i ärendet. Han framhåller också att Granskningsnämnden kom fram till att programmet inte var osakligt.

Janne Josefsson verkar befinna sig i en process av omprövning och vill komma förbi det förutsägbara greppet kallhamrad skurk mot hjälplöst offer.

För några år sedan gjorde Janne Josefsson ett program om ett gäng a-lagare på Kortedala torg.

– Affärsmännen hatade a-lagarna och en Konsumföreståndare sa i kameran: ”Jag vill skjuta dem som hundar.” I dag hade jag gjort föreståndaren mer förklarlig. Människor är sammansatta men jag får ofta bara med ena bilden.

Janne Josefsson drivs av ett starkt engagemang.

– Jag blir jävligt förbannad när jag ser människor utsättas för övergrepp och den drivkraften kan lätt gå överstyr. Det är som ett rus, man lättar i redigeringsrummet. Folk blir teaterfigurer men jag måste förstå människor, inte bara göra dem till objekt.

Han tycker att en stor del av samhällsjournalistiken går makthavarnas ärenden.

– I fallet Osmo Vallo refererade journalisterna mammans förtvivlan och hennes anklagelser och lät myndigheterna bemöta det. Journalisterna gav då sken av att stå på den svagas sida.

– Men Striptease gick till botten med fallet, granskade obduktionsprotokollen och kunde visa att makten dolt sanningen. Mycket av journalistiken i dag handlar bara om att man låter uppgift stå mot uppgift, det är att gå maktens ärenden.

Striptease är ett kraftfullt vapen och följderna för de som hängs ut kan bli katastrofala.

– Som reporter kan man bre på utav helvete, ändå riskerar man ingenting. Vi blir åklagare, domare och bödel i en och samma person. Inga är mer ömtåade än journalister och många hänvisar bara till ansvarige utgivare när de utsätts för kritik.

– Själv ser jag mig som ansvarig för precis allt jag gör och jag måste utsätta mig för kritiken och låta mig granskas ännu mer. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, kanske med inbjudna kritiker i direktsändning.

– Sker det inte en självsanering och ett verkligt övervägande om hur vi använder våra maktmedel kan vi snabbt förlora dem. Redan i dag är det många som vill tysta oss med lagstiftning.

BERTHOLOF BRÄNNSTRÖM

bob@sjf.se

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se

Fotnot: Professor Per Mindus avled några veckor efter Journalistens intervju.