UG-reportrarnas största svårighet: ”Vi var utsatta för en störtflod av information”

SVT:s Uppdrag gransknings program Bedragarnas imperium om investeringsbedrägerier har väckt enorm uppmärksamhet, och det hela började med en jätteläcka inifrån brottssyndikatet. Sanna Klinghoffer minns hur överväldigande materialet kändes:

– Plötsligt satt vi där med tre miljoner filer med bokföring, namn, telefonnummer, chattar – och inspelade samtal mellan bedragarna och offren. Poff. Jaha. Vad gör vi nu?

Vad gjorde ni?

– Vi tänkte att om det är någon som hanterat mycket läckor så är det Joachim Dyfvermark här på redaktionen, så vi ringde för att bolla med honom och han sa att det här är någonting för OCCRP.

OCCRP, Organized Crime and Corruption Reporting Project, är ett globalt nätverk för undersökande journalistik, specialiserat på organiserad brottslighet och korruption.

– Vi frågade Joachim vad det innebär att samarbeta med dem och han svarade att det innebär att ni får hjälp av några av världens bästa journalister. Det är det ju lite svårt att säga nej till, säger Sanna Klinghoffer.

Joachim Dyfvermark ordnade ett möte med OCCRP, som nappade direkt och byggde en sökbar databas av materialet.

– Och sen blev Joachim vår redaktör, det var faktiskt helt avgörande.

– Helt avgörande, bekräftar Björn Tunbäck. Och det var en av många saker som var avgörande för att det här skulle bli så bra som det blev: att vi hade samarbetet med OCCRP och med georgiska journalister, och så skickliga och engagerade fotografer och redigerare på UG. Det var ett lagarbete. Alla har gjort mer än man kunnat begära av dem.

En av de mest avgörande faktorerna bakom programmets genomslag var att några av bedragarnas offer ställde upp på intervjuer med namn och bild. Två av dem, Annika och Markus, följde med till Georgien för att få upprättelse från bedragarnätverket.

– Vi ville inte att de bara skulle framställas som offer. De är inga dummerjönsar som råkar ut för det här. Vi ville att de skulle få upprättelse, revansch, det var viktigt för oss, säger Sanna Klinghoffer.

Det låter fruktansvärt jobbigt att som reporter att ha med sig brottsoffer på en resa till Georgien för att få upprättelse. Hur var det?

– Det var inte så att vi höll dem i armen och ledde dem. Vi jobbade mycket, men de var sköna att hänga med så vi blev som en liten familj där i Tbilisi. Annika är så jäkla underbar! Hon var väldigt plågad när vi träffade henne första gången. Idag är hon en annan person; sprudlande glad och lycklig. Hon har fått mycket positiv respons från nära och kära och människor hon inte träffat på många år. Vi har en gruppchatt där vi skriver till varandra och Annika berättar om reaktionerna hon får, säger Sanna Klinghoffer.

Var det något särskilt som överraskade er i arbetet?

– Det finns en fördom om att det är äldre människor som inte kan datorer som råkar ut för bedrägerier. Det är absolut inte sant. Förra året kom en fransk rapport som visade att det vanligaste offret för investeringsbedrägerier är en 35-årig man. Många av de personer vi pratat med har koll på sin ekonomi och på nätet. Bedragarna är oerhört skickliga på att manipulera, säger Björn Tunbäck.

– Den här sortens brottslighet är så gott som helt riskfri för bedragarna. Om du säljer narkotika eller illegala vapen och blir upptäckt hamnar du i fängelse. Men bedragarna åker inte fast. De kan bara fortsätta att ringa samtal.

Hur länge jobbade ni med granskningen?

– Det var egentligen efter sommaren som vi började jobba med det på allvar. Hantering av materialet gjordes precis före semestrarna, säger Björn Tunbäck.

Vilken var den största svårigheten för er?

– Vi var utsatta för en störtflod av information från de andra utländska journalisterna som grävde i OCCRP:s databas. Vi hade ett tiotal Signaltrådar med olika grupperingar, och jag kunde ha 150 olästa meddelanden. Det kunde vara en tysk journalist som upptäckt något om krypto, eller en bank, och man förstod inte alltid vad som var grejen, säger Sanna Klinghoffer.

– Man delade med sig med varandra och alla hade case i sina egna länder. Alla var prestigelösa och generösa.

– Jag hittade några grejer som blev stora i Tyskland, säger Björn Tunbäck. Det otäcka inspelade samtalet med den kanadensiske mannen som finns med i programmet hittades först av en finsk reporter som delade det med kanadensarna. Finnarna var nog också först med att hitta de förnedrande samtalen, där en av bedragarna sade: ”I hope you die sucking dick” till sitt brottsoffer.

– Då började alla söka på ”cunt” i databasen, säger Sanna Klinghoffer.

Det nätverk som ni avslöjat har använt sig av fejkade kändisartiklar som spritts i sociala medier, bland annat på Facebook. Vad tänker ni om det?

– Det är provocerande att Meta tjänar pengar på det här och extremt provocerande att de inte sätter stopp för den här sortens annonser. Meta och andra teknikjättar beter sig som ett varuhus som bjuder ut bluffartiklar som gör att människor kan fullkomligt skinnas. Den gemensamma nämnaren för alla vi har träffat är att de har läst en bluffartikel om en kändis och att de har fått den artikeln via sociala medier, säger Sanna Klinghoffer.

– Vi har ju sett vilken marknadsföringsbudget som bedragarna haft, och det handlar om miljontals kronor. Allt har inte gått till Meta, men mycket har det, säger Björn Tunbäck och fortsätter:

– Det skadar förtroendet för personerna som utnyttjas i de fejkade artiklarna, om det så är Jenny Strömstedt, Olof Lundh eller Filip Hammar. Det skadar också förtroendet för medierna, som också blir utnyttjade av bedragarna. Folk kan ju få för sig att man varken kan lita på TV4 eller DN. Det blir ett samhällsproblem, ett demokratiproblem.

Vilka reaktioner har ni fått på avslöjandet?

– Det är överväldigande. Det har rasslat in mejl här nu idag, bland annat från en kvinna som blivit av med 2,5 miljoner kronor. Det är så många som har blivit lurade eller känner någon som har blivit lurad, säger Sanna Klinghoffer.