Utan slips i Uddevalla
Vilken redaktör kan förbjuda en medarbetare extraknäck när tidningen själv har hela armen långt nere i syltburken?
Vad får en journalist göra? Vilka extraknäck – kommersiella, politiska och föreningsaktiva – är okej och vilka ska leda till fördömande och klander?
Frågan är ständigt aktuell, inte minst efter de reportage Journalisten gjort i ämnet de senaste månaderna. Men att redovisa ett rakt och enkelt svar är, för att citera Slas, ”som att komma in på krogen i Uddevalla utan slips, till det behövs det starkare män”.
Att skapa ett heltäckande regelverk för det här området av yrkesetiken är snudd på omöjligt. Att tillämpa det etter värre. I synnerhet om man anlägger ett perspektiv som är mer professionellt än principiellt. En otadlig paragrafkonstnär är ju i sig ingen garant för god journalistik.
I direktiven till den utredning som Journalistförbundets styrelse ska tillsätta om yrkesetiken pratas det också mer om behovet av en ständigt pågående yrkesetisk diskussion, än om att pricka och klandra. Det är ett steg på rätt väg. Regelverk och granskningsorgan fyller en viktig funktion, men deras primära funktion förblir just att klandra: inte att bygga omdöme och integritet.
Men för att ett sådant bygge ska bli hållbart krävs det att man på alla nivåer visar en genuin omsorg om integriteten. Så är det dock inte i dag. Istället blir de signaler som sänds ut om vad som är okej allt grumligare. Inte minst gäller detta en av de mest etablerade yrkesetiska reglerna: ”ingå inte avtal eller andra förbindelser som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist”. Detta gäller individen, men det gäller uppenbarligen inte tidningar. Snarare verkar vissa ha satt i system att inte göra stora redaktionella satsningar utan att hålla en strategisk partner i handen. Att denna partner är en del av den bransch eller det etablissemang som tidningen samtidigt bevakar bedöms inte vara något problem.
Flera sådana exempel hittar man hos Aftonbladet. Där genomförs nu en stor redaktionell kampanj för skolungdomars politiska engagemang – i samarbete med statliga Skolverket och Ungdomsstyrelsen. På liknande sätt delar Aftonbladet ut filmpris i samarbete med SF, Guldbollen i samarbete med Svenska Fotbollförbundet och genomför läsaromröstningar i samarbete med den årliga Idrottsgalan. Expressens samarbeten är ofta i en mindre skala, men än mer diskutabla. Som när tidningen tar en aktiv roll i marknadsföringen av Mick Jaggers senaste album eller barnfilmen ”Monsters Inc”, med rena reklamtexter på redaktionell plats i tidningens nätutgåva.
Självklart hindrar inte detta seriösa journalister på tidningarna från att skriva kritiskt om dessa evenemang och företeelser. Men det hindrar effektivt alla vidare samtal om vad som är okej. Vilken redaktör kan, med rimlig trovärdighet, förbjuda en medarbetare extraknäck när tidningen själv har hela armen långt nere i syltburken?
P.S. Det är inte utan att man börjar tycka synd om Joachim Berner. Inte nog med att hans förändringsarbete på Expressen nu är helt utraderat: nu hånas han dessutom öppet i tidningens spalter. Berners faiblesse för det något udda mellanmålet ostbågar i filmjölk kommenteras så här brutalt av skribenten Anders Nunstedt: ”Bara en förvirrad galning avnjuter detta oslagbara tv-snack tillsammans med fil”. Från frälsare till förvirrad galning på tio månader: få har fallit så snabbt och hårt som Berner…
