Våldsvågen: Stockholmsreportern har blivit krimreporter

När explosionen på en altan i ett flerbostadshus i Bagarmossen i södra Stockholm skedde kvart i nio i morse befann sig Dagens Nyheters reporter Andreas Nordström redan i grannförorten Kärrtorp, där det hade sprängts vid ett bostadshus under natten. På måndagen var han i Bro där en kraftig explosion skakat ett flerfamiljshus.

– Utvecklingen i Stockholm har gjort att krim tränger ut i princip allt annat Stockholmsmaterial, säger Andreas Nordström.

Sedan den pågående våldsvågen i huvudstaden drog igång på juldagen 2022, med en dödsskjutning i ett garage i Rinkeby, har Nordström och hans reporterkollega Adam Svensson nästan uteslutande bevakat krim.

– Lejonparten av det vi gör är krimrelaterat, säger Andreas Nordström.

Vad tänker du om det?

– Det är hemskt. Det är sorgligt och läskigt att våldet tagit ett sådant grepp om Stockholm. Men det är bara att ställa om, man får gå dit verkligheten pekar.

Vad möter du när du åker ut, som i morse i Bagarmossen och Kärrtorp?

– Man möter människor som är rädda, oroliga, och som i allt högre utsträckning resignerat lite, rycker på axlarna som en slags försvarsmekanism. Nu är frekvensen så hög, det är som att folk inte riktigt orkar bli rädda. Det är ganska komplext hur de reagerar. De säger att de inte riktigt vet vad de ska säga, och jag tror att det för en gångs skull är så.

Han upplever att det är ganska lätt att få boende i områdena att prata.

– Vi låter dem prata anonymt om de vill. Jag tror att man förstår journalistikens roll, att just låta drabbade och indirekt drabbade få sätta ord på upplevelserna. Jag pratade nyss med en pappa som var så upprörd över att människorna som utför de här sprängdåden inte förstår hur rädda människor blir. Vilken skräck de sprider i samhällskroppen.

Hinner ni också ta de större greppen, eller är det mest utryckningar av det här slaget?

– Det är både och. Vi gjorde några mer djuplodande jobb för ett tag sen. Jag tog fokus på några familjer i Hässelby som drabbats väldigt hårt av ett sprängdåd, de blev bokstavligen hemlösa. Skildrade hela den oerhört krångliga och påfrestande process de behövde gå igenom, oändliga kontakter med försäkringsbolag, kommun… De sammanfattade det som att samhället vänder en ryggen när någonting sådant här händer. Den aspekten är också intressant: det är inte över när avspärrningsbanden plockas ned.

Mäktar journalistiken med att finnas med hela vägen?

– Jag kan tycka att vi i kåren skulle kunna bli ännu bättre på det. Det är väldigt hög medienärvaro på utryckningarna, men sedan drar journalisterna, vi åker iväg med våra bilar.

Han har också försökt bevaka den rättsliga processen efter sprängdåd.

Uppbemannar DN utifrån våldsvågen, eller blir annan Stockholmsbevakning lidande av krimfokuset?

– Intresset från läsarna är väldigt stort, det är en sådan exceptionell samhällshändelse. Så vi har väl helt enkelt levlat ned lite på annat. Jag tycker att det är rätt bedömning.

Han ser ett skifte i intresset för våld och kriminalitet bland läsarna.

– Nu när det inte längre bara inträffar i utsatta områden utan även drabbar medelklassen, tycker jag det verkar som att samhället i högre utsträckning vaknar. Fler är medvetna om vilket gift det här är, hur det verkligen förstör samhället.

Många läsare är arga och rädda på samma gång, säger Andreas Nordström.

Hur länge räknar du med att behöva fortsätta vara krimreporter?

– Det är otroligt svårt att ge en prognos. Antalet skjutningarna gick ju ned dramatiskt förra året, men sprängningarna gjorde inte det. Jag tror att januari är den högsta siffran för en enskild månad genom tiderna.