Vår man i Söderbärke
Det som renderade Pieter ten Hoopen förstapriset i kategorin svenskt vardagsliv kom till av en slump – nästan av misstag.
Det som renderade Pieter ten Hoopen förstapriset i kategorin svenskt vardagsliv kom till av en slump – nästan av misstag.
Pieter Hoopen, uppvuxen på den holländska landsbygden, kom till Sverige under 90-talet för att arbeta som skogsarbetare, men bytte inriktning och började jobba som reseguide i Indien, Nepal och Mellanöstern. Åter i Sverige började han utbilda sig till fotograf. Under skoltidens praktik på Dagens Nyheter åkte han till Söderbärke i Södra Dalarna för att göra ett bildreportage om en kvinna med en skoaffär. Under en paus i uppdraget, som var lite svårjobbat, gick han en promenad, åt lunch och passerade Folkets Hus där en man stod. Snart blev han inbjuden att fotografera en lokal bingoafton på Folkets Hus i Söderbärke. De bilder han tog utanför det egentliga reportageuppdraget gjorde DNs bilageredaktion förtjust, man såg ett mästerligt reportage om ett vanligt samhälle i Sverige som raskt publicerades i LördagSöndag-bilagan.
– Många av de som jag fotograferade sade sig vara otroligt glada, men jag fick också höra om missnöje, kanske för att reportaget om skoaffären kom senare.
Jag kan förstå reaktionen, man kan få en känsla av att du ansluter till en tradition medieeliten gärna vill frammana, bilder av töntiga svenska lantisar – alltså att du porträtterade infödingar mer än invånare.
– Det håller jag inte alls med om. Det här är bilder av människor, och i många bilderna tycker jag det finns en stor värme. Jag är absolut emot att göra folk ynkliga och det gör inte de här bilderna. Man kan få samma känsla om jag tog bilder från folk i Stockholm hemma efter jobbet. Bilderna har också uppfattats som varma av många, en vän till mig köpte till och med sommarstuga i området, säger Pieter ten Hoopen engagerat.
Men han känner också igen och förstår kritiken:
– Visst, de kan tolkas på ett sådant sätt, visst är det viktigt att det finns humor men om någon sa till mig att de bara garvade ihjäl sig av bilderna då skulle jag känna att jag misslyckats, säger ten Hoopen.
Han bryds av frågan om det han prisbelönts för är att han gett en bild som motsvarar Mediestockholms förväntningar av ett akterseglat svenskt landsortsliv. ten Hoopen säger sig under sin tid i Sverige ha reagerat över Sveriges Stockholmsfixering. Medieuniversums centrum och huvudstadens värderingar och tolkningar styr och formar övriga landet på ett sätt som inte har rimliga proportioner. Själv har han, trots bara några år här fått tillfälle att se andra delar av landet, föräldrarna har sommarstuga i Västergötland, och under reportageresor i landet har han kunnat känna igen stämningar från sin barndoms holländska landsbygd.
Nu arbetar Pieter ten Hoopen med reportagebyrån Moment och håller på med ett reportage om flyktingförläggningen i Gimo. Den 29-årige ten Hoopen är ogift, bor i ett kollektiv i Solna, och det är ingen tvekan om vad det är han tycker är det bästa med Sverige:
– Skulle jag vilja bo i en storstad hade jag inte valt Stockholm. Men det finns många saker i Sverige som fascinerar. Utrymmet, naturen och vidderna är en enorm rikedom.
Under sin verksamhet som fotograf tycker sig ten Hoopen också kunna skönja en blind fläck i den mediala verklighetsprojektionen. För han tycker att svenska medier alltför gärna förlägger bilden av smärta och lidandet utomlands, trots att den lika väl kan återfinnas här.
– Vi ser ständigt bilder av utländsk problematik och det bekräftar en verklighetsbild vi odlat. Men kanske man glömmer bort smärtan i Sverige.
ten Hoopen har inte lämnat Söderbärke, varken mentalt, metaforiskt eller fysiskt. Han säger sig tycka att reportaget i byn inte var helt färdigt, han skulle behöva mer tid, spegla fler händelser.
Om två veckor reser han åter till samhället i Södra Dalarna för att i Folkets Hus tala med invånarna om reportaget, analysera vad bilderna egentligen visade, diskutera vad som missades och vad som var orättvist. I intervjun i den förgyllda festsalen i ett stimmigt Nalen i Stockholm uppstår mellan oss ett ostört rum, där ten Hoopen återkommer till de motstridiga och väsensskilda känslor som reportaget från Söderbärke frammanat:
– Om du garvar åt bilderna, titta igen. Bilderna visar något som handlar om äkthet och ärlighet och det är inget att skratta åt. Titta igen, du kommer att se det.
