Vardagsmötet: Erik Helmerson

Från kulturskribent och filmkritiker till ledarskribent, hur kommer det sig?
– Klivet är kortare än man kan tro. Båda jobben handlar om att skriva läsvärda åsikter om olika fenomen; uppleva, bedöma, formulera. Att vara både saklig, övertygande och underhållande i skrift. I mitt jobb på TT Spektra var filmrecensionerna roligast, där kunde jag ta ut svängarna och hitta de bästa formuleringarna. Nu recenserar jag ett något större fält, det vill säga precis allting på jorden och i himlen. Det är ett massivt privilegium.

Vad är visionerna med din nya roll som ledarskribent?
– Ett tråkigt, men sant, svar är "i möjligaste ödmjuk mån bidra till att göra Sveriges bästa ledarsidor ännu mer oumbärliga". Ett annat är att ta den här chansen att sätta min prägel på det offentliga samtalet och få så många som möjligt att tänka i banor som de inte gjort tidigare. Ett tredje är att ge läsarna känslan att alltid bli både upplysta och underhållna varje gång de läser en av mina texter. Även om de samtidigt blir arga, vilket inte nödvändigtvis är ett uselt sätt att börja en dag.

Finns det något kärnämne som du brinner lite extra för?
– Jag har flera. Integration, kulturpolitik, medier och inte minst den 70-talsvänster som kastade en skugga över min uppväxt och som envist fortsätter att prägla stora delar av det offentliga samtalet, även om dess röst försvagas.

Har du alltid varit politiskt engagerad?
– Alltid. Jag var blå som barn, röd som tonåring och liberal sedan dess.

Hur mycket har du hunnit med på DN hittills?
– Jag har skrivit två längre texter och två notiser och svarat på en drös mejl från människor som antingen tycker eller inte tycker att det är en toppenidé att ilsket mobilisera hela det skattefinansierade myndighets-Sverige bara för att någon på ett fritidshem kommer på tanken att ge flickor en extra semla på kvinnodagen. Det var vad min första text handlade om och jag tycker det inte.

Saknar du nöjes- och kulturlivet?
– Det är min tredje dag på DN och nästa vecka släpps min andra roman Den onödige mannen, som för övrigt handlar om en journalist. Det vore förmätet att sakna något alls just nu.

Slutligen: vilken film skulle du säga liknar/symboliserar/kategoriserar DNs ledarredaktion?  
– Grymt bra fråga. Mitt första impulssvar är A few good men, om jag fick lägga till "and women". Men när jag tänker efter lite är Lukas Moodyssons Tillsammans ett vettigt svar. Känslan att komma utifrån och hamna mitt i ett sammanhang där en grupp kunniga, roliga, smarta och engagerade människor brinner för att förändra samhället. Även om vi vill förändra det åt ett annat håll än i filmen och med brasklappen att det finns många scener i Tillsammans som jag har en aning svårt att föreställa mig på DNs ledarredaktion.