Varg Gyllander slutar efter 17 år: ”Att jobba mot Uppdrag granskning har varit som ett schackspel”

Det är måndagskväll och Varg Gyllander sitter hemma i soffan med fötterna uppe och dricker te. Strax ska han fatta ett beslut som kommer att kosta polismyndigheten 200 miljoner kronor.

Telefonen ringer. Det är en kommunikatör som jobbar kvällspass på ledningscentralen i Stockholm.

”Du, vi har haft en skjutning i Husby”, säger kommunikatören. ”Jaha, vad har hänt?” Varg Gyllander sitter kvar i soffan med tekoppen.

En utåtagerande 69-årig man med machete har hotat folk och flyr sedan in i sin lägenhet där det finns en kvinna och det är ”fara å färde”, förklarade kommunikatören. Insatsstyrkan går in, mannen går till attack, de använder verkanseld, ambulans kommer till platsen, 69-åringen transporteras till sjukhus och dör där, enligt polisen på plats.

Varg Gyllander tycker inte att det är något som behöver hanteras. ”Skriv en notis”, säger han till kommunikatören, lägger på och återgår till teet.

– För mig var det ärligt talat en notis. Det låter cyniskt, men det var en notis, säger Varg Gyllander när vi träffas i polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

Problemet är att det finns ett fel i notisen som kommunikatören skickar ut vid 22-snåret. 69-åringen har inte förts till sjukhus. Han ligger död i lägenheten. TV4s frilansfotograf Björn Lockström är på plats i Husby och kan avslöja lögnen när likbilen hämtar kroppen vid tvåtiden på natten.

Nu sätts saker i rullning. Uppfattningen blir att polisen ljugit om insatsen där de skjutit ihjäl en äldre man och protesterna börjar redan dagen efter för att sedan explodera sex dagar senare. Dödsskjutningen den 13 maj 2013 leder till Husbykravallerna som pågår i fem dagar med stenkastning, vandalisering och bilbränder. Oroligheterna sprider sig till andra delar av Stockholm och ett tiotal svenska städer. I efterhand har den felaktiga uppgiften i notisen konstaterats vara den tändande gnistan.

Medierna var snabba med att snappa upp stämningen i Husby, men polisens kommunikationsavdelning låg efter. De förstod inte allvaret. TV4 ville ha en intervju med kommunikatören som hade uniformen hemma och därför ville göra intervjun per telefon. De blev ”jättesura” på TV4 eftersom de ville ha bild.

– Det var en dålig start. Vi hade haft fel i sak. Journalisterna var jäkligt sura. Jag var på dåligt humör. Jag tog det inte på allvar. Inte heller nästa dag när jag förstod att vi hade kommunicerat en felaktig uppgift, att mannen hade avlidit på plats, ringde det några larmklockor. Det började komma underströmmar i Husby: ”Polisen mördar våra grannar och ljuger om det.” Det fanns också ett uppdämt behov av att protestera, säger Varg Gyllander.

Idag hade han agerat annorlunda.

– Nu kan jag mycket mer om det här. Jag vet att 99 procent av alla upplopp startar med polisvåld. Vi hanterar kommunikationen på ett annat sätt. Vi är mycket ödmjukare och snabbare. Jag var slarvig helt enkelt. Det tände gnistan i Husby. Och sen när det hade börjat …

Varg Gyllander letar efter orden.

– Det var en förfärlig natt. Jag kom ut till Husby väldigt tidigt på morgonen och träffade poliserna som var helt vita i ansiktet, genomdränkta av svett. De hade jobbat hela natten och inte ätit.

På morgonkvisten samlas de trötta poliserna i en kvarterslokal för en genomgång och försöker ta fram planer för att hantera den växande ilskan i Husby. Plötsligt vänder sig kommenderingschefen till Varg Gyllander och frågar: ”Vad ska vi göra?” Han fattar inte vad hon menar, varför hon vill att presstalespersonen ska hitta en lösning?

”Du säger ju alltid att kommunikation är lösningen på alla frågor. Så vad gör vi?” replikerar chefen vasst.

– Jag sköt från höften. Jag sköt väldigt bra från höften, säger Varg Gyllander.

”Polisen samverkar med lokalsamhället” var huvudbudskapet, tillsammans med ”polisen startar inga upplopp”.

– Men det var en sanning med modifikation. Det var ju på grund av polisen som upploppet startade. Sen sa jag att jag vill att alla kommunicerar. Alla som får en fråga, vid avspärrningarna, i bilarna, var som helst. ”Sticker nån fram en mikrofon, svara på frågor, hänvisa inte till mig.”

Varg Gyllander menar att det fungerade. Överallt hördes budskapet att polisen samverkar med lokalsamhället, vilket gjorde att skolor, samfund och organisationer i Husby blev ”lite sturska”, menar han.

– De gick ut på gatorna och satte upp kaffebord, delade ut böcker, var närvarande. Det dämpade hela situationen. Det är jag helt säker på.

Så du startade Husbykravallerna och fick slut på dem?
– Jag fattade det sämsta beslutet i mitt yrkesliv, ett fatalt kommunikationsmisstag. De brukar säga att jag kostade polismyndigheten 200 miljoner kronor. Sen gjorde jag den bästa insatsen i mitt yrkesliv för att rädda upp det. Det fungerade, men det tog några hektiska dagar.

”Om Expressen flashar någonting en fredagseftermiddag när man är på väg hem så fattar man att helgen är körd. Det tycker jag är kul.”

Varg Gyllander gör sin sista arbetsdag på polismyndigheten idag den 31 augusti. Imorgon inleder han en ny karriär i egen firma som konsult inom kris- och mediehantering. Efter 17 år som bland annat presschef för Stockholmspolisen och senast rikspolischefens pressekreterare har han varit en av myndighetens synligaste personer.

Varför slutar du?
– Dels är det en åldersgrej – jag fyller 60 nästa år och jag vill hinna göra fler saker i livet. Dels har det senaste året varit min karriärs mest slitsamma år. Det har också varit spännande och roligt men jag känner att jag kommer inte längre. Jag har gjort vad jag kan här.

Vad har varit roligast under dina 17 år?
– Det här låter kanske konstigt men jobbar man i polisen så tycker man att det är roligt när det händer saker. Det är kriser, ständigt pågående kriser. Samhällskriser, terrordåd och olyckor, eller omfattande förtroendekriser där polisanställda gjort saker som får mycket stora konsekvenser. Att vara i händelsernas centrum, att ha övertag om informationen, att vara på insidan när något händer, det är det roligaste med jobbet. Många gånger handlar det om oerhört tragiska händelser. Så det har varit jättegivande – och tungt. Jag har varit uppkopplad i princip dygnet runt i 17 år. Jag har praktiskt tagit inte varit ledig.

Men du har väl haft semester?
– Absolut. Men aldrig 100 procent ledig. Händer det någonting har jag blivit inringd.

Men hur mår du?
– Jag mår jättebra. Jag gillar det, jag går igång på det. Om Expressen flashar någonting en fredagseftermiddag när man är på väg hem så fattar man att helgen är körd. Det tycker jag är kul.

Så du vill jobba jämt och alltid vara mitt i en kris?
– Ja, då mår jag som allra bäst.

”Folk gillar att ha kontroll och så fort du träffar en journalist tappar du kontrollen.”

Varg Gyllander arbetade som krimreporter på Norrköpings Tidningar och TT innan han gick över till ”andra sidan”. Och som krimreporter var han rasande på polisens usla kommunikation. Han var med och startade Kriminaljournalisternas Klubb som bestod att ett antal profilerade kriminalreportrar som stöttade varandra och lobbade mot polisen för att förbättra tillgängligheten.

– Vi tyckte att det var så oerhört svårt att komma fram till polisen. Det fanns inga vägar in, så det första vi gjorde var att starta en mejllista där vi delade med oss av tips på hur man kommer i kontakt med polisen.

Om du jämför med idag, är det lättare eller svårare för journalister att få kontakt med polisen?
– Jag ser att du ler där när du ställer den frågan. Jag har levt under ständig kritik från journalister, att polisen har blivit mindre tillgänglig, svårare att nå, mer gatekeepers, mer tillrättaläggande. Visst, det finns begränsningar för att nå polisen idag, men på totalen har polisen aldrig varit så tillgänglig som den är nu. Vi har 36 000 medarbetare, och potentiellt 36 000 talespersoner för oss. Det märks.

– Vi har också underlättat för journalister genom att ha kommunikatörer på alla våra ledningscentraler. När jag var journalist försökte man få tag i vakthavande. Det gick inte. Och när man väl fick tag på vakthavande så var det ju alltid: ”Inget har hänt”. Idag sitter det kommunikatörer på alla ledningscentraler och vi vet att journalister får svar på sina frågor. Jag förstår att journalister hellre vill prata direkt med källan än med en presstalesperson, men det här systemet gör att vi får ut mer information till journalister.

Men kommunikationsavdelningen har väl också vuxit…
– Det är en myt! avbryter Varg Gyllander.

– När den nya polismyndigheten bildades 2015 samlade man alla som jobbade med kommunikation i en avdelning. Tidigare var de utspridda på 21 polismyndigheter. Vi var ungefär 180-200 då och vi är lika många idag. Polismyndighet har växt, men inte kommunikationsavdelningen.

Det har länge funnits en misstro mellan journalistkåren och poliskåren. Varg Gyllander menar att polisers misstro mot journalister är betydligt större än journalisters misstro mot poliser. Han har ”hört allt” som sägs om journalister inne i polishuset:

– Det är det gamla klassiska: man tycker att man blivit felciterad, man tycker att medier bara skriver ner oss, man är rädd för journalister, man är rädd för att exponera sig. Folk gillar att ha kontroll och så fort du träffar en journalist tappar du kontrollen.

Han anser dock att misstron minskat med tiden. För 20 år sedan hade ”gamla stötar” i polishuset koll på sina medarbetare, de fick inte prata med medier – journalister skulle hållas på avstånd.

– Så ser det inte ut idag. Yngre människor tycker att det är självklart att man ska prata med journalister. Att det skulle vara svårt att få kommentarer från poliser eller att det skulle vara lågt i tak, det stämmer inte.

”Jag förstår Uppdrag granskning nästan bättre än vad de själva gör.”

Vilka mediekontakter har varit intressantast?
– Uppdrag granskning, utan tvekan. Kalla Fakta och Kaliber också, men framför allt Uppdrag granskning, det har varit oerhört givande. För några år sedan räknade jag att jag hade varit indirekt eller direkt inkopplad i över 20 program i Uppdrag granskning. Det är många fler nu. Jag förstår Uppdrag granskning nästan bättre än vad de själva gör.

Jaså?
– Jag förstår deras dramaturgi och arbetssätt. Det är som ett schackspel.

Ett schackspel? Så du ser Uppdrag granskning som en motståndare?
– Ja, det måste jag säga. Vi är motståndare i det kommunikativa kan man säga. Polisen är förstås inte motståndare till medierna.

Och hur gör man motstånd när Uppdrag granskning hör av sig?
– Det givna svaret är att berätta som det är. Det är många gånger rätt men inte alltid rätt. Jag införde ju ganska tidigt något som jag kallar för pixelmetoden som går ut på att skapa många bilder, en massa små blå pixlar på skärmen – till exempel polisers berättelser. Man öppnar alla dörrar och ger alla intervjuer. Ge dem alla svar, även de dåliga. Det här är cyniskt, men det som händer när en redaktion får alla svar och intervjuer är att det inte går att göra en spetsintervju, eller ett inslag. Det finns inget att avslöja. Du kan inte göra ett ”elakt” inslag, säger Varg Gyllander och gör citattecken med fingrarna.

Det här är förstås en del i Varg Gyllanders säljpitch i sin nya roll som konsulterande operativ krishanterare.

Det senaste året har polismyndigheten skakats av rapporteringen kring polischeferna Linda Staafs och Mats Löfvings relation. Löfving hittades död den 22 februari, samma dag som polismyndighetens externa utredare Runar Viksten presenterade sina rekommendationer på en direktsänd presskonferens och där uppmanade rikspolischefen att överväga att ”skilja Mats Löfving från sin tjänst”.

– Uppmärksamheten kring polisledningen det senaste året har varit jobbig. Den har varit oerhört intressant och spännande att arbeta med kommunikativt, men det drabbade mig personligen. Mats Löfving och jag var goda vänner och jag kände honom i nästan 40 år. Jag pratade med honom varje dag under den här svåra tiden. Jag var djupt involverad, så under vissa perioder fick jag inte arbeta med den här frågan. Jag var emellanåt fråntagen uppdraget att jobba med kommunikation kopplat till Mats Löfving. Så därför har jag inte hela bilden. Idag är jag ganska glad för det.

Vad tycker du om mediebevakningen?
– Jag tycker att den var okej. Det finns de som anser att den var överdriven och närgången och det var den, i vissa delar.

”Jag saknar faktiskt inte journalistiken en sekund.” 

Vad gör journalister för fel i kontakt med polisen? 
– Det är synd att redaktionerna har skurit ner så mycket. Det finns inte så många kriminalreportrar längre. Det gör att startsträckan för oss är mycket längre och utrymmet för felaktigheter och missförstånd är väldigt stor. Det största problemet är nog att många av de journalister som kontaktar polisen har en felaktig uppfattning om offentlighetsprincipen. De verkar tro att vi måste berätta allt. Det måste vi inte alls. Det är en mängd saker som vi av olika skäl inte ska säga. Då tror en del journalister att vi mörkar. Jag tycker att journalister generellt borde bli lite bättre på att förstå vad man faktiskt kan få ut och inte kan få ut.

– Det är svaret på din fråga, men jag tycker generellt att journalister i Sverige är bra.  Det finns kriminalreportrar som är otroligt duktiga och har mycket kunskap. Jag kan själv sitta ibland och titta på en nyhetssändning där en journalist beskriver läget i landet ur kriminalitetsperspektivet och gör det mycket bättre än vad vi gör. 

Polismyndigheten blir ofta granskad av medierna. Hur har du upplevt det?
– Jag tycker granskningarna ofta är bra. De har blivit mycket färre. För 10-15 år sedan var vi under ständig granskning. Vi gjorde nästan inget annat än att hantera granskningar av polisen. Nu sker det väldigt sällan. 

Vad beror det på?
– Jag skulle vilja påstå att det handlar om journalistiska resurser. Sen finns det kritiker som hävdar att det har blivit svårare att granska polisen, och därför granskar man inte polisen. Ursäkta, men det är inte vårt problem. Det måste vara journalistikens problem. Att vi sätter upp regler och regelverk för att kunna hantera vårt arbete, det får ni leva med. Det är ni som får hitta på nya verktyg och sätt att gräva.

Vad gör poliser för fel i kontakt med journalister?
– Det vanligaste felet är att man inte förstår vad journalistik är. Man förstår inte journalisternas roll och demokratiuppdraget. Man förstår inte att en vinkel är en bra sak – jag hör poliser som säger att journalisterna ”bara vinklar”. Ja, exakt. Det finns en bred okunskap om journalistikens uppdrag.

Är inte det en brist hos medierna då, att de inte kan förklara vad de håller på med? 
– Jag vågar inte svara på det. Man hör ju chefer inom mediebranschen hela tiden säga att man måste berätta mer om hur journalister arbetar. Jovisst, men det blir ju väldigt ironiskt, när de själva inte ställer upp på intervjuer. Jag lyssnar ju minutiöst på Medierna i P1 och det förekommer att journalister inte svarar på frågor, att de skickar svar per mejl, eller hänvisar till sina chefer.

– Det bästa argumentet jag har vid de tillfällen när vi inte ställer upp på intervjuer från polisen är att vi gör likadant som mediecheferna. ”Vi gör bara som din chef gör”, säger jag.

Så varje gång en mediechef vägrar ställa upp på intervju då …
– Då förstör de för hela journalistkåren? Absolut. Mediechefer är en sak, för de är chefer. Det som förvånar mig mest är att kända journalister inte alltid ställer upp utan hänvisar till sina chefer. 

En sista fråga: Saknar du inte journalistiken?
– Nej. Jag älskade att vara journalist, jag identifierade mig som journalist. Jag tyckte det var ansträngande att hela tiden jaga kunskap. När jag kom in hos polisen fick jag helt plötsligt all information. Den befrielsen och känslan var stor.

Varg Gyllander grunnar en stund.

– Ärligt talat, det var för jobbigt. Det var jobbiga nyhetschefer som inte fattade att det inte går att göra allt. Det var dåliga arbetstider … nej, jag saknar faktiskt inte journalistiken en sekund.