Vem bryr sig — härhemma?

Det känns onekligen lite konstigt att komma hem till ankdammen Sverige igen, efter sejouren i EG-domstolens Luxemburg sistlidna vecka.

Därnere omgiven av intresserade journalister, jurister och andra öppenhetsivrare från stora delar av Europa. Ivrigt påhejad för fortsatt kamp mot Maktens slutenhetsfasoner, med ryggdunkar och nyfikna frågor om senaste nytt.

Och sedan härhemma — det nästan likgiltiga ointresset för fallet. Bortsett från de redan insatta eller på ett eller annat sätt inblandade. Och bortsett från den sidodebatt som bland annat kan följas i Journalisten.

Men i övrigt i spalterna — nästan inte en rad.

Vad beror detta ointresse på? Varför skriver till exempel dansk press långa utförliga artiklar och kommenterande krönikor om Journalisten-fallet, när svenska medier knappt berör målet alls?

Hur kommer det sig att Berlingske Tidende på mer än en halvsida betraktar fallet som “avgörande” i kampen för ett mer öppet och “genomskinligt” EU, när Svenska Dagbladet i en lågt prioriterad krönika mest raljerar över hur klantigt Journalisten/SJF hanterat fallet?

Och varför tycker det amerikanska CNN att saken är värd en global spridning när, som det verkar, de flesta svenska medier inte alls bryr sig?

Jag kan ana två orsaker:

För det första: Det är svårt för en svensk journalist eller redaktion att lyfta fram vad andra gjort. Och oviljan att ge någon kollega “credit” väger uppenbarligen tyngre än fallets principiella betydelse för öppenheten inom EU.

För det andra: Kan det vara så att vi härhemma i Sverige blivit så vana med yttrande- och tryckfriheten, att vi numera tar den för given? Kanske tror vi att den svenska offentlighetslagstiftningen är en slags orubblig naturlag, med evigt liv? Och att fallet därför saknar relevans för oss…

Ibland anar jag också detta — och då hamnar saken i ett värre läge.

För även om Journalisten-målet inte direkt handlar om den svenska öppenheten, kan det inte ha undgått någon vilket inflytande EU numera har på oss. Och ju fler beslut som fattas i Bryssel — ju mer den offentliga makten lämnar Sverige, desto mer beroende blir vi av europeisk öppenhetstradition.

Detta förhållande är odiskutabelt. Något som för övrigt tydliggjordes vid förhandlingarna förra veckan i Luxemburg, där en av ministerrådets angreppspunkter rörde svenska myndigheters hantering av de aktuella Europoldokumenten.

Rådet hävdar att Sverige brutit mot den så kallade gemenskapsrätten och lojalitetsprincipen, när handlingarna lämnades ut, utan att rådet självt först gett klartecken. Den situationen lär sannolikt uppstå fler gånger framöver — och har förmodligen redan gjort det.

Striden handlar om vilken kultursyn som ska gälla — den skandinaviska offentlighetstraditionen eller den kontinentala, med sekretess som princip.

Det har danskarna förstått — och därför skriver dansk press med engagemang och intresse om Journalisten-fallet. Och därför gör CNN en världsnyhet av kulturkrocken.

Medan vi härhemma i ankdammen Sverige mest rycker på axlarna. Eller i bästa fall raljerar över sidofrågor som formalia eller tysthetslöften.

Kampen för ökad öppenhet kräver mer!

BERTHOLOF BRÄNNSTRÖM

Chefredaktör