”Vi konsumenter har makt”
Namn Charlotte Reimerson Ålder 73 Bor Bostadsrätt på 39,5 kvm på Kungsholmen i Stockholm Familj Dotter, son, tre barnbarn Yrke Konsumentjournalist och författare Yrkesbakgrund Debut i tidningen Lanthemmet 1951, därefter jobb på och frilansande för tidningar, radio och TV, flera böcker och skrifter.
Namn Charlotte Reimerson Ålder 73 Bor Bostadsrätt på 39,5 kvm på Kungsholmen i Stockholm Familj Dotter, son, tre barnbarn Yrke Konsumentjournalist och författare Yrkesbakgrund Debut i tidningen Lanthemmet 1951, därefter jobb på och frilansande för tidningar, radio och TV, flera böcker och skrifter.
Ett björkpollen virvlade en dag genom luften, upp till nionde våningen och slog sig ner i Charlotte Reimersons balkonglåda.
Det är några år sedan nu men björken vill inte ge upp. Den är lika envis som Charlotte Reimerson när hon kämpar för konsumenternas rättigheter.
Den här dagen kommer hon insvepande på restaurang Rydbergs med rosiga kinder. Hon har varit uppe på Författarförbundet och diskuterat kontraktet på en nyutgåva av Den sista tjänsten, en konsumentupplysande bok om död och begravning.
– Man blir varm om kinderna om man inte får riktigt som man vill, förklarar hon.
Hon är nog ganska van att få som hon vill.
Hennes valspråk, när hon granskar marknaden är tre meningar:
”Vad menar de med det? Vem tjänar på det? Hur mycket?”
I 50 år har hon drivit konsumentfrågor, i TV, radio och tidningar. Nu har hon med ålderns rätt trappat ner, hon skriver fortfarande en krönika i Råd&Rön, rätt som det är dyker hon upp i något TV-program och så blir det en och annan bok.
Engagemanget har dock inte mattats. Hon river dagligen ur tidningarna vilseledande reklam hon retar sig på. Varannan månad tågar hon upp till Konsumentverket med sina exempel. Det har blivit något hundratal anmälningar genom åren.
Många tycker att hon ibland överreagerar. Över-reagerar, väser hon med eftertryck. Det är det värsta ord hon vet.
Hennes valspråk, när hon granskar ”marknaden” är tre meningar: Vad menar de med det? Vem tjänar på det? Hur mycket?
Hon gör ingen skillnad på om varan är en visp eller en bil. Det är funktionen som är viktigast.
På Kungsholmen där hon bor bävar affärsidkarna när hon visar sig. Det finns en livsmedelsbutik som skryter om hur kundvänlig den är. Men Charlotte kan känna blickarna och höra personalens viskningar om ”satkärringen” när hon kommer in.
– Det är ren mobbning av medvetna kunder som påpekar brister. De misssköter butiken och borde istället tacka för hjälpen.
Hon har svårt att begripa varför så många tycker att det är obehagligt att klaga på dåliga varor. Så länge vi inte vågar det har vi den marknad vi förtjänar, tycker hon.
Ett av de krig hon fört mot butiksägarna handlar om hur de behandlar potatis, vårt viktigaste baslivsmedel. För henne är det självklart att klaga på misshandlad, dålig potatis.
– Vi konsumenter har en otrolig makt om vi bara reagerar på sådant vi tycker är fel. Marknaden är ett monster, men den är beroende av oss. Den vill ha våra pengar men den ska i alla fall inte få lura till sig dem.
Hon vill få folk att agera. Det går att få rätt. Ett exempel är det oblekta papperet. Hade inte konsumenterna envisats med att fråga efter oblekt papper så hade ingen brytt sig om att ta fram något.
”Marknaden är ett monster, men den är beroende av oss. Den vill ha våra pengar men den ska i alla fall inte få lura till sig dem.”
Nu vill hon att vi ska bli Gratis-aktivister. Varje gång hon ser reklam som säger att vi får något på köpet, gratis eller som gåva, ser hon fullkomligt rött. Ett färskt exempel är Dagens Nyheter som erbjuder en gratisannons till sina prenumeranter.
– Jag betalar dyrt för min prenumeration. Den där annonsen är minsann inte gratis, dundrar hon.
Charlotte Reimerson undrar vad som skulle hända om vi alla gick in i butikerna och bara plockade till oss det vi erbjuds gratis.
– Vi har på fötterna eftersom både Konsumentombudsmannen, Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt har fällt företag som tagit betalt för gratisgrejor.
Som liten plöjde hon alla tidningar hon kom över. Redan då hägrade journalistdrömmen.
Men att debuten blev just i radio var mest en slump. I radioprogrammet Husmorshalvtimmen 1950 debatterade hon konsumentfrågor med sin mor. Charlotte var en kritisk och praktisk husmor. Hennes mamma hade gift om sig med Reimer Johansson, landshövding i Hallands län, och var alltid van vid kokerska, hembiträde, barnsköterska med flera. Hon var helt ointresserad av allt hushållsarbete och kunde knappt koka ett ägg.
– Efter programmet fick mamma brev som beklagade henne för att hon hade en så förskräcklig dotter. I breven till mig stod det att ”äntligen var det någon som vågade ifrågasätta äldre, bortskämda kvinnor”.
Efter kriget, 1947, hade Charlotte gift sig med sin styvbror Bengt. Det var då intresset för konsumentfrågor väcktes hos henne. Makarna skulle sätta bo och fick vända på slantarna. Ett litet bosättningslån skulle räcka till mycket i lantbrukarhushållet.
– Det fanns så mycket skräp på marknaden efter kriget. Men det var ont om konsumentupplysning. Det enda som fanns var Hemmens forskningsinstitut.
Hösten 1951 fick Charlotte en egen spalt, ”Ung lanthusmor funderar”, i bondeorganisationens nystartade tidning Lanthemmet. Hon gjorde sig känd som en person som vågade stå för sina åsikter. Debuten i TV var 1958 i Vi läser annonser, ett program om reklamgranskning. Charlotte, som då var etablerad journalist, fick framträda som husmor, som diskuterade olika produkter med tillverkare. Även den här gången ställde hon till med skandal.
Våra tvättmedel skulle granskas och i studion fanns bland annat representanter från multinationella företag. Före direktsändningen gick det upp för multiherrarna att Charlotte Reimerson tänkte pressa dem hårt på vad Blue Magic, de mystiska blå kornen med unika tvättegenskaper, var för något. Då reste de sig och lämnade studion.
På TV var man tuff och beslöt att ändå sända programmet. Kvar i sändning satt företagarnas jurist och läste högt ur Svensk författningssamling om yttrandefriheten. Det var upp till företagen att berätta vad de hade lust med om sina produkter, hävdade han.
Då bestämde hon sig för att jobba för bättre konsumentlagar. Hennes strid för den första marknadsföringslagen blev dock lika seg som björken på hennes balkong.
I dag är björken flera meter hög trots att Charlotte har fått tukta den rejält sedan trädet en stormig höstkväll försökte ge sig iväg ut på en flygtur över Stockholm. Den akuta faran hejdades med ett badrocksskärp runt björken och balkongräcket men efter den dramatiken åkte sågen fram och björken fick sig en duvning.
Marknadsföringslagen tog 17 år på sig att ta form.
– Den hade mjölktänder men var bättre än ingenting. 1996 fick den en ny utformning och ett vassare bett. Men jag väntar fortfarande på huggtänderna.
Charlotte Reimerson har gått i bräschen också i fackliga sammanhang. Hon var den första kvinna som valdes in i Journalistförbundets styrelse. Det var 1971 och hon satt i styrelsen under sex år.
När Östen Johansson och Yvonne Gille gjorde sina lägenhetsaffärer blev det extrakongress 1987 och Charlotte, som då jobbade som konsumentreporter på Aftonbladet, var ombud. När inte hela styrelsen byttes ut bestämde hon sig för att lämna Journalistförbundet för gott.
– Det var inte affärerna i sig jag reagerade starkast mot. Däremot gjorde det mig oerhört upprörd att förbundets styrelse hade utestängt Journalistens reporter från ett av sina möten.
– Vilken dubbelmoral, när vi som journalister alltid kräver insyn i andras affärer.
Ett av Charlottes senare projekt är boken ”Den sista tjänsten, om död och begravning”. Hon hade under årens lopp fått många brev från människor som bett henne granska begravningsbranchen. Men det var först som pensionär som hon fick tid.
Hon har också på uppdrag av Församlingsförbundet gjort skriften ”Om begravningar – vad får man göra själv?”. Den ställde till ett himla liv. Prästerna ville ändra i texten. De rasade över att hon nämnde begravningsgudstjänsten först på sidan 11 i skriften. Den skulle stå först ansåg de.
Begravningsbyråförbundet tyckte att den inte skulle ges ut alls. Och tjänstemännen på kyrkogårdsförvaltningarna trodde de skulle få mera jobb och besvär om någon talade om vad anhöriga faktiskt kan göra själv vid en begravning. Men seg och envis slog Charlotte fast att hon minsann inte skulle sätta sitt namn under något joller. Då fick det hellre vara. Hon fick som hon ville. Skriften kom ut och blev en stor succé hos allmänheten.
Sedan länge pågår ett intensivt arbete i hennes lilla lägenhet. Under alla år har hon samlat på manus, klipp och brev i stora arkivskåp. Men nu åker låda efter låda iväg till Nordiska museets Minnesarkiv som tacksamt tar emot allt material till kampanjen ”Rädda 1900-talet”.
– Det är roligt att de vill ha det jag samlat under 50 år. Det kan bli mycket intressant för den som framöver vill forska i konsumentjournalistikens första århundrade.
