Virtanen: ”Jag tror att många journalister fattade direkt att det blev fel”

Vi träffas på det frilanskontor på Södermalm där Fredrik Virtanen det senaste året suttit och skrivit sin rannsakande bok om händelserna som ledde fram till att han tvingades lämna Aftonbladet, och om den djupa krisen som följde på Metoopubliceringarna om honom.

Förra – och första – gången vi träffades för en intervju var den 6 september 2017, en månad innan New York Times publicerade sitt avslöjande om Harvey Weinstein, som blev startskottet för Metoorörelsen. Vi satt på kafébaren Babylon vid Björns trädgård på Södermalm och han lade ut orden om bland annat tillståndet i den politiska journalistiken och frågan om journalistisk vänsterbias. Den 16 oktober 2017 publicerades en våldtäktsanklagelse mot honom på Instagram. Två dagar senare var Fredrik Virtanen uppslukad av Metoo-orkanen och intervjutexten fick ställas.

En vecka senare publicerade Expressen och Svenska Dagbladet stort uppslagna anklagelser mot honom, med namn och bild. I boken Utan nåd som kommer ut i dag berättar Fredrik Virtanen att Aftonbladets stabschef Magnus Ringman omgående beordrade honom att ställa upp på en intervju med Aftonbladet och bemöta anklagelserna. Han befann sig med familjen på flygplatsen, på en panikartad landsflykt undan svenska sociala medier, till Egypten.

– Det jag ångrar mest i min egen krishantering är att jag ställde upp på den intervjun. Jag hade ju hållit käften och borde ha fortsatt att hålla käften. Men det är lätt att vara efterklok. När man står på Arlanda med skrikiga barn och Expressen har publicerat ett karaktärsmord på sex sidor och löp och banderoll, och en chef säger att man måste ställa upp på intervju per telefon, och planet till semesterparadiset går om en timme och hela världen snurrar – då hinner man inte tänka. ”Nej”, borde jag ha sagt och hoppat på planet.

Fram till det ögonblicket hade han inte ens sagt ”ingen kommentar”. Han besvarade helt enkelt inte intervjuförfrågningarna som strömmade in. Medielogiken gav att i det ögonblicket han sade något, kunde hans namn publiceras. Så han höll tyst. Nu hade Expressen och Svenska Dagbladet publicerat i alla fall och världen rämnade.

– Jag tror att många journalister fattade direkt att det blev fel. Svenskans publicering var helt galen, Expressens var ett karaktärsmord, och folk såg att det var lynchning. Man får inte glömma att det fanns många andra personer som var nära att namnges vid den tidpunkten, men redaktionerna backade plötsligt. Det kom några publiceringar men inte alls så många som var på gång. Jag tror att flera journalister nyktrade till när de såg hur det såg ut i Svenskan och Expressen.

– Sen kom förstås DNs avslöjande om Kulturprofilen. Om det fanns någon provinsiell New York Times-version av Harvey Weinstein-avslöjandet i svenska medier så var det den.

Expressens och SvDs publiceringar om Fredrik Virtanen i oktober 2017 fälldes i Pressens Opinionsnämnd. Debatten efteråt kom i stor utsträckning att handla om mediernas namnpubliceringar i samband med Metoo.

– Istället för en debatt om att uppgifter utan belägg publiceras får vi en debatt om vem som är kändis och vem som inte är kändis, för det är en debatt som passar publicisterna bättre. Men det var inte namnpubliceringarna som fick dem fällda i PON. Det som fick dem fällda var att det saknades grund för påståendena, och att det därför inte fanns skäl att publicera något alls oavsett namngivning. Självrannsakan har helt uteblivit.

Det är bland annat detta han vill lyfta med boken.

– Jag vill skildra hur sociala medier-mobbar hanteras av vårt skrå i en tid då alla är pressade av tidsbrist. Hur den stressen och jakten på högre vinster påverkar journalistiken och bristen på rannsakan. Det är mitt huvudärende, att prata om medierna och deras roll i samhället.

– Jag hoppas att boken är en skildring av vad som hände både ur det stora perspektivet och ur mitt unika perspektiv, som slagpåse och som en symbol i kampen.

Har din syn på medierna förändrats?
– Jag har blivit mediekritisk på ett nytt sätt. Jag ser att det finns ämnen som inte publiceras. Jag förstår de som har varit missnöjda med oss bättre nu framför allt. Jag förstår vad högerpopulister pratar om när de pratar om fake news. De pratar inte om det är fel på fakta, utan om urvalet, val av vinkel, val av grundläggande ideologisk hållning. Under Metoo gick journalisterna med i den goda kampen. Det var en god kamp, det tycker jag ju, men det är inte vad journalister ska göra.

– Allt föll. Medierna lynchade personer utan att kolla källorna och återgav anonyma anklagelser okontrollerat. Även public service. Jag tycker att de har börjat skärpa sig, men deras nätpubliceringar under hösten 2017 var nästan värst av alla. De har jag inte kunnat anmäla för de ingår inte i något medieetiskt system – vare sig Granskningsnämnden eller Pressens Opinionsnämnd får granska dem. Så de går helt fria. Det är en skandal. SVTs och SRs nättexter måste in i det medieetiska systemet. Det kan inte få falla mellan två stolar.

Fredrik Virtanen tystnar. ”Gud vad jag babblar.” Sen ett skratt som bubblar av svärta och missmod. ”Jag har varit i helvetet och tillbaka, och låt mig säga dig: Det var underbart.” Skulptören Louise Bourgeois ord avslutar boken.

– Och det har varit underbart! Det har varit en ögonöppnare. Jag har fått väldigt mycket nya perspektiv på medier. Jag har sett hur alla kan tappa besinningen och sanningen försvinner på vägen; hur små ordval får allt att glida i artiklarna. Man ser det tydligt när det handlar om en själv. Där glider journalisten lite för att det ska passa in nästa glidning – och till slut stämmer det inte. Det är jävligt skickligt gjort. Fattar ni inte?! Ser ni inte?! Läs det här! Ni kan ju inte tro på det här! Vill man skrika. Man blir fan tokig. Både ur journalistperspektiv och ett personligt perspektiv.

Små ohederliga tankeglidningar som inte bevisar någonting men sår misstankar och tvivel lade grunden för flera Metoopubliceringar, och dreven på nätet.

Har du något exempel?
– En sådan jag skriver om i boken är när det sprids en uppgift om att jag och Lina Makboul på Uppdrag granskning är vänner. Att det inte är sant bemöter man genom att ställa frågan: Varför skulle någon ljuga om det? Inget mer. Man bara sår tvivel.

Lina Makbouls inslag i Uppdrag granskning om Metoopubliceringarna och om dig får stort utrymme i boken. Var den viktig för dig?
– Ja. Hade inte Makboul hört av sig och vågat granska medier, vem hade trott mig? Det här måste jag verkligen understryka när jag pratar med just Journalisten: inga andra medier hade gjort det, för alla satt i skiten. Ingen ville kacka i eget bo. Nu på sistone attackeras Aftonbladet av DN och Expressen för Benny Fredriksson-publiceringen. Och det var ett jävla övergrepp, men det mot mig hade kunnat sluta likadant. Det hade kunnat vara jag som dog.

– Men någonstans hade jag räknat med att någon, kanske Medierna i P1 eller Uppdrag granskning, skulle granska det jag utsatts för. Det var för orättvist och fel. Någonstans trodde jag det. Eller så är det en efterhandskonstruktion, att jag var tvungen att känna så för att inte bara ge upp och gå och lägga mig och dö. Barnen, och hoppet om Uppdrag granskning, höll mig uppe.

Metoorörelsen var en komplex samverkan mellan aktivister från vitt skilda grupperingar, yrkesgrupper som engagerade på sociala medier – och förstås traditionella medier. En historisk tid, anser Fredrik Virtanen.

– Det kommer att bli ohyggligt spännande forskning av det, hur allting samverkade; makrotrender i världen och samhället och mikrotrender, och byskvaller, och frigörelse och kampen mellan progressivitet och konservatism, nätets frihet och hashtaggaktivismen.

Fredrik Virtanen fotades i Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm för en Journalistenintervju i september 2017, en månad innan Metoorörelsen startade. Foto: Tor Johnsson.

Vad säger du om Aftonbladets behandling av dig?
– Jag är väldigt besviken på Aftonbladet och det är svårt för mig att hantera för jag är väldigt kär i Aftonbladet, så klart – det är ju mitt gäng. De hade sådan panik att de inte visste vad de skulle göra.

När de här artiklarna om dig i Expressen och Svenskan publicerades höll Aftonbladets ledning tyst. Pratade du med ledningen om det?
– Jag hade kontakt med stabschefen Magnus Ringman, och han sa att publiceringarna var galna.

Vet du varför de inte sade det utåt? En erfaren publicist kan ju se att artiklarna är problematiska och kan komma att fällas i PON, det vore ju en enkel sak att bara gå ut och kritisera publiceringarna?
– Jag vet inte. Jag tror inte de läste så noga. Det var en sådan episk kris på Aftonbladet. De klarade inte av att hantera det. Sen fanns det informella strukturer. När Karin Pettersson [dåvarande chefen för ledarredaktionen reds anm] inte försvarade rättssäkerheten, utan tvärtom hävdade att den där publiceringen i Svenskan var ”gedigen”, då bakbands ledningen.

Boken tar slut i december 2018. Hur har du mått och hur mår du nu?
– Efter den inledande superchocken var det fruktansvärt mörkt och obehagligt och ångestfyllt. När ett helt mediesamhälle vänder sig emot en – det är en känsla som är väldigt svår att beskriva, det var därför det krävdes en hel bok och inte bara ett långt reportage. Jag mår bra, jag mår bra. Men jag är mycket orolig för mina försörjningsmöjligheter. Jag är inte dömd för något men jag är ändå skandaliserad. Det kommer att komma lynchmobbar på nätet som kräver att jag inte ska få arbeta eller skriva i tidning X och Y. En redaktör som vill slippa den skiten tar en annan skribent istället. Det är klart att jag är orolig för det, för det är det enda jag kan. Det är det jag har gjort sedan 1990. Jag är orolig för hur man får den här nåden. Jag lever i det här nådlösa tillståndet där jag fortfarande anses kompetent, men det är svårt att hitta ett jobb. Men annars är det bra. Privat är det bra.

I oktober förra året skickade han ett mejl till Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson och frågade om han inte kunde få en kolumn igen.

– Det dök upp ett Facebookminne om den sista krönikan jag skrev i Aftonbladet, om Håkan Hellström. Jag saknade det, och mejlade henne. Kan jag inte få tillbaka en spalt? Det var förnedrande att skriva så klart. Jag fick aldrig något svar. Det kan väl också tyda på att de inte vet hur det ska hantera situationen. De är så rädda för högafflarna på nätet.

Under drygt ett år klarade han inte av att följa svenska medier. De första månaderna låg han i soffan och åt Lindts chokladpraliner och tittade på Netflix.

– Det är först nu på sistone jag börjat konsumera svensk journalistik igen. Allt det där togs ifrån mig. Böcker kunde jag inte heller läsa, på grund av koncentrationssvårigheter. Jag var så skadad att jag inte kunde fokusera. Tankarna for iväg om hur jäkla synd det är om mig, eller hur mycket jag avskyr någon.

I boken berättar du om en promenad ut till Ingarö mitt i natten i januari 2018, som blir en vändpunkt. Som läsare ser man samtidigt en skildring av hur du nästan blir sinnessjuk och precis lyckas förhindra det. Var det så det kändes?
– Visst var det så. Det kändes som att det står här och väger här nu. Det snurrar i huvudet, och det snurrar mer och mer och om man inte hittar någonting att hålla sig fast i, i alla dessa jävla tankar, och bitterheten, ilskan, självhatet, hatet mot samhället, hatet mot medier, avskyn mot vänner, och sveken … så här känner man sig när man håller på att bli galen; jag tänkte ju det. Det är så här psykotiska människor känner sig. Går jag ett snäpp till åt fel håll nu då är det psykos här. I det läget lyckades jag dra mig själv tillbaka, sakta.

– Så jo, det var en jävla repa där i januari och februari. Det är så mörkt då också, och det var iskallt, och allt var helt förtvivlat och familjen var ledsen. Så när du frågar hur jag mår idag, så är det klart att det är väldigt mycket bättre nu.

Fotnot: Magnus Ringman, dåvarande stabschef på Aftonbladet, numera chefredaktör på Kvällsposten, uppger att han inte minns den exakta ordalydelsen när han kontaktade Fredrik Virtanen angående en intervju i Aftonbladet den 25 oktober 2017, men menar att han inte beordrade honom. ”Jag tvingar aldrig någon medarbetare att ställa upp på intervjuer. Däremot kan jag säkert ha sagt att det vore det bästa för honom i hans situation”, skriver Magnus Ringman i ett mejl till Journalisten.