Wallraff utan mask

Tidigare artiklar i serien: 1/Bob Woodward #34/99, 2/Maria-Pia Boëthius #2/00, 3/Peter Bratt/Jan Guillou #3/00

4/ Günter Wallraff – söker sig själv i sina roller

För Günter Wallraff handlar rollspelandet inte bara om att tränga bakom en verklighet. För honom har det lika mycket varit ett sökande efter en egen identitet.

Journalisten har träffat Günter Wallraff i hans hem i Köln.

Günter Wallraff är på väg in i en ny roll. När det här publiceras har han påbörjat det mödosamma arbetet med att anta någon annans identitet, på någon annan kontinent. För vilken gång i ordningen han genomför sitt förklädnadstrick är han själv osäker på, men det är åtminstone mer än trettionde.

Är han inte tillbaka på sin Kölnadress om ett par veckor har han lyckats. Då upphör han under en period som han i förväg inte själv kan överblicka att existera som Günter Wallraff. Han kommer att vara den nya rollen fullt ut, varje sekund, ta alla dess konsekvenser, vad som än sker. Inga fysiska eller psykiska påfrestningar kan avhålla honom. Inte ens döden.

– När jag väl identifierat mig med min roll kan jag inte längre ställa mig bredvid, säger Günter Wallraff. Då är jag en av dem som inte kan komma därifrån. Då måste jag fortsätta. Jag är ju den som senare ska kunna ändra på förhållandena. Jag måste igenom.

• * *

Jag träffar Günter Wallraff i hans hem en av de första dagarna i februari. Sedan någon vecka är han i full färd med ett enormt sorteringsarbete. Staden Köln tar över hans arkiv och han har föresatt sig att hinna gå igenom alla högar, lådor och pärmar innan han sätter sin senaste plan i verket.

Vi sitter i köket en trappa upp i ett smalt fyravåningshus på en liten bakgata i en annars livaktig del av Köln. Halva köksbordet är belamrat med en hög av brev och tidningar. På väggarna, affischer med bilder på Günter Wallraff som turken Ali och som reportern Hans Esser, de två roller som gett mest eko och som lett till störst förändringar av de missförhållanden han avslöjat. Günter Wallraff bjuder på cappucino.

Här mot gården är det tyst, genom fönstret syns en lägre byggnad, utmed den en mossgrön stenlagd gång, bredvid en inburad gård för något husdjur, längre bort en låg byggnad där det en gång varit pianotillverkning. Fastigheten tillhörde hans mors släkt. Modern dog 90 år gammal för åtta år sedan. Det är mulet, fem, sex grader varmt. Kölnvinter.

Nu bor han här, som en storpappa, med två av sina fruar och fyra av sina fem döttrar runtomkring sig. I gårdshuset har hans första fru Birgit och den yngsta av deras två döttrar, Inez, nyligen flyttat in. Den äldsta dottern Ruth bor tillsammans med man och spädbarn – första barnbarnet – i en av lägenheterna i grannfastigheten, som han köpt till för att få plats för familj och vänner.

I de fyra våningarna i gatuhuset bor han själv med sin nuvarande fru Barbara och två små flickor, sju och ett år gamla, även om de tre just nu befinner sig på annan ort, mest för att han ska få arbetsro.

Överallt; i trapphuset, på bakgården, i pianofabriken, i ett litet rum högst upp ligger de mest förunderligt formade stenar utspridda. Nej, utlagda som utställningsföremål. Det är stenar från afrikanska öknar, italienska stränder, överalltifrån där Günter Wallraff kommit på cykel, i kajak eller till fots under mer än fyrtio år.

• * *

Günter Wallraff är spontan och öppen. Det finns ingenting av det hemlighetsmakeri som hans rykte bär med sig över vårt möte. Inte någon gång gränsar han av eller undviker att svara. Jo, en gång, mot slutet av samtalet. Då när han överraskande avslöjar att han är på väg in i en ny roll. Där finns en tydlig gräns. Den gräns, mellan den verklige Wallraff och den nya identiteten, som också utgör själva grunden till ryktet om Wallraff. Som förklädd, som en inkräktare, en snokare. Opålitlig.

Han har blivit angripen och beskylld för lögnare för avslöjanden han gjort under falsk identitet; de omänskliga arbetsförhållanden på Thyssenverken som turken Ali, den laglösa journalistiken på boulevardtidningen Bild-Zeitung som reportern Hans Esser och de tyska moralteologernas dubbelmoral i frågan om napalmbomber och Vietnam som samvetsömmande vapenhandlare, för att bara nämna tre av hans roller.

Inte minst de företag som utsatts för Wallraffs metod har spritt komprometterande rykten, internt mellan företagen, med hjälp av pressen och i domstol.

Kan man lita på en människa som förklär sig, lyder deras retoriska fråga?

– Jag har vunnit alla processer, säger Günter Wallraff. I Längst därnere (Boken om rollen som turken Ali) ändrade jag bara två meningar. Thyssen hävdade att de aldrig ersatt fast anställda med inhyrda arbetare. Istället skrev jag hur många som avskedats och hur många som hyrts in. Resten kan läsaren räkna ut.

Boken har sålt 3 miljoner exemplar i Tyskland och har översatts till mer än 30 språk.

– Angreppen på mina böcker och processerna för att få dem stoppade är en del av arbetet, säger Günter Wallraff. Det har varit så efter varje roll. Ett projekt är inte slut med boken. Varje bok drar med sig nya förpliktelser, processer, stödaktioner. Jag tror inte att det gått ett år utan processer.

I fallet med boken Reporter hos Springer såg det ett tag mörkt ut. Springerförlaget hade övertaget genom en Hamburgdomare som ville förbjuda stora delar av boken. Länge såg domarens tolkning av lagen ut att vinna gehör, men när det visade sig att denne var privat vän i huset Springer och en dotter fått anställning på Bild-Zeitung försvagades hans argument kraftigt.

– Processen tog fem, sex år och gick upp i högsta domstolen där jag fick rätt. Genom domen sattes för första gången i Tysklands historia åsiktsfriheten högre än privata finansintressen.

Günter Wallraff brister ut i ett karaktäristiskt, explosivt skratt.

Domstolen motiverade sin friande dom med att det Wallraff avslöjat handlade om kriminalitet. Av princip, skrev domstolen i domen, stöder den inte metoden, men eftersom Bild-Zeitung stod för en ”felaktig utveckling” inom pressen gav de Wallraff rätt.

– Det betyder att metoden som sådan är accepterad sedan dess, säger Gunter Wallraff med ett brett leende i det fårade och annars lite barska ansiktet.

Genom en rättshjälpsfond byggd på honoraret från boken har Wallraff själv finansierat 120 processer mot boulevardtidningar, i första hand Bild-Zeitung. Offren för Bild-Zeitungs kriminella journalistik har fått ett verktyg för att stämma Springer. I ett fall tvingades förlaget betala 150 000 DM. Fonden verkar än i dag.

• * *

Günter Wallraff har en mjuk röst, ibland spetsad av engagemanget över det han pratar om. Det är inte alltid helt lätt att få ett fullständigt svar ur honom, associationerna och utvikningarna är många, ofta mycket livfulla. Då och då slår han eftertryckligen knytnäven i bordet.

Ständigt ringer telefonen, eller också ringer det på ytterdörren en trappa ner. Vårt samtal den här dagen ska komma att i hög grad styras av den spontanitet som är Günter Wallraffs kännemärke.

Redan femton minuter efter att vi satt oss ner, varsin cappucino framför oss på köksbordet, får Günter Wallraff besök.

En kortväxt äldre herre, en gammaldags gentleman, kommer för att tacka Wallraff. Besökaren heter Sefedin Jonuz och är stamhövding för en romsk släkt i Makedonien med många medlemmar i Tyskland.

Günter Wallraff får två flaskor makedoniskt brännvin. En för att han hjälpt Sefedin att återfå sitt uppehållstillstånd i Tyskland. Det blev formellt klart några dagar tidigare. Sefedin gjorde för åtta år sedan misstaget att slarva med sitt uppehållstillstånd. Trots att han varit bosatt i Tyskland sedan 1963 tvingades han gå under jorden för att inte bli utvisad.

– Jag bidrog bara med att lösa upp den allra sista knuten, säger Günter Wallraff blygsamt.

Efter ett debattprogram i tysk TV i höstas uppmanade Wallraff den tyska utrikesministern Joschka Fischer att ta sig en närmare titt på fallet. Därefter började det hända saker för Sefedin Jonuz.

Den andra flaskan får han som tack för den fest han ordnat kvällen före, för att samtidigt fira Sefedins 65-årsdag och detta att han åter blivit ”laglig”.

Sefedin stannar och deltar i vårt samtal och snart kommer ett annat ”Wallraff-fall” upp. Under sju år har Günter Wallraff tagit sig an en romsk familj som hotades av kollektiv utvisning. Familjen har varit skriven på Wallraffs adress, men mestadels hållit sig gömd på olika hemliga adresser.

För fyra månader sedan kröntes Wallraffs skyddsgärning med framgång. Efter en lagändring kunde familjemedlemmarna krypa fram ur sitt gömsle. Den nya lagen gör det möjligt för invandrare som bott i Tyskland länge, som har barn födda här och som inte lever på socialbidrag att få tyskt medborgarskap.

– Vi väntade ut en samhällsförändring, sammanfattar Günter Wallraff den taktik som ledde till framgången.

För bara några dagar sedan fick familjen sitt formella tyska medborgarskap.

• * *

Günter Wallraff är numera lika mycket, kanske mer, en förkämpe för mänskliga rättigheter som han är journalist och författare. Hans spontana och intuitiva arbetssätt är detsamma om det gäller att som förklädd rapportör avslöja missförhållanden eller om det handlar om att ingripa för att skydda en enskild människa mot ett övergrepp. Günter Wallraff besitter idéerna och handlingskraften.

De senaste femton åren har han inte lyckats genomföra något av sina planerade rollspel.

Sedan rollen som Ali i mitten på åttiotalet har han allvarliga problem med ryggen, tidvis med förlamning som följd. Varje gång han reser sig från sin stol, häver han sig med ren armstyrka upp på stolskarmarna första biten för att alls komma på fötter. Han är vältränad och atletisk, gör ett nästan asketiskt intryck.

Men det är inte bara skadorna som lett till att han inte synts lika mycket som avslöjaren Wallraff.

– De senaste åren har jag gjort mycket som jag inte kunnat ge ut eftersom jag förbundit mig att inte avslöja något. Det kommer jag att fortsätta med så länge det är framgångsrikt.

Dessutom, framhåller Günter Wallraff, har han flera gånger haft långt gångna planer på roller som han sedan inte behövt genomföra. Verkligheten har sprungit före.

Som neger i ett svart getto i Sydafrika skulle han försöka genomföra en aktion för att bidra till Mandelas frigivande. Demokratin kom före.

Som ångerfull rumänsk västflykting skulle han återvända till ”sin” by i de tysktalande områdena i norra Rumänien. Målet var att rikta strålkastarljuset på Ceausescos diktatoriska regim. Revolutionen hann före.

Sedan det två år långa rollspelet som turk har Günter Wallraff också fått många vänner bland invandrare i Tyskland. Av sitt honorar från Längst därnere startade han i slutet av åttiotalet stiftelsen Zusammenleben i en stadsdel i Duisburg en dryg timmes bilfärd från Köln. Med hjälp av stiftelsen har på drygt tio år ett förfallet invandrartätt före detta arbetarkvarter med dåligt rykte förvandlats till ett mönsterexempel på samboende mellan tyskar och invandrare. Där finns en gemensam lokal där man kan ha fester, få läxhjälp och där det bland annat har bedrivits sexualundervisning för kvinnor.

– En modell i det lilla där man verkligen lär känna varandra, säger Günter Wallraff. Där lever människor under förhållanden som gör att de tidigare problemen försvinner.

• * *

Cappucinon mättar inte. Vi reser oss för att gå att äta.

Samtalet innan vi går har kretsat kring faran. Faran med att utsätta sig för höga halter av dödliga metaller i koldamm, för överdoser av läkemedel som försökskanin för läkemedelsindustrin eller för kroppsligt arbete som leder till livslångt handikapp – inte för att överleva utan för att avslöja missförhållanden.

Vi har pratat om hoten mot Günter Wallraffs och hans familjs liv.

På väg ner för den smala trappan kan jag inte undvika att föreställa mig ljudet av de tolv polistjänstemän som mitt i natten bryter sig igenom ytterdörren, hur de hastigt klampar uppför fyra trappor, skrämmer livet ur den då bara något år gamla mellanflickan och söker igenom hela huset på jakt efter bevismaterial för att fälla Günter Wallraff för förtal för boken Längst därnere.

Intrånget fick Günter Wallraff att flytta till Amsterdam i två år.

Gatan utanför har varit hårdbevakad flera gånger genom åren, till skydd för honom och hans gäster. Han har varit mordhotad av PKK och har varit bevakad av tysk säkerhetspolis. Många gånger har han blivit avlyssnad på grunder som sedan avslöjats som påhittade och föregivna.

Störst var säkerhetspådraget när Salman Rushdie var på en veckas besök hos Günter Wallraff för fyra år sedan.

– Hundratals säkerhetspoliser vimlade i kvarteret, berättar Günter Wallraff. Meningen var att de skulle smälta in i gatubilden, men alla stack ut.

Allvarligast var kanske mordbranden efter att Wallraff avslöjat president Spinolas kupplaner i Portugal 1976. Genom att utge sig för att vara vapenhandlare lockade han den före detta presidenten till Tyskland och fick honom därigenom att avslöja sig som mannen bakom kupplanerna. Det visade sig att dåvarande bajerska ministerpresidenten Franz Josef Strauss hade hemliga kontakter med Spinola och Günter Wallraff misstänker att mordbranden var anlagd av den tyska säkerhetspolisen, BND.

– Längst upp bodde en trädgårdsmästare. Jag var inte hemma. Av ren tillfällighet upptäcktes branden av mina grannar.

Men hur kan man utsätta sig för sådana faror frivilligt?

– När jag konfronteras med en orätt vaknar något hos mig, något som inte finns hos mig till vardags, svarar Günter Wallraff. När orätten blir mig övermäktigt, då växer det inom mig. Då tar jag också risker.

– Men jag söker inte faran. Jag är ingen äventyrare, snarare söker jag motsatsen, som när jag sakta låter mig drivas ner för Rhen i kajak.

Efter lunchen återvänder vi till det smala huset vid den lugna bakgatan. Ljudet från den livligt trafikerade affärsgatan ett par hundra meter bort når oss bara svagt.

Inne på gården råder den dämpade stillhet som är typisk för en lummig och brokig bakgård som denna. Stämningen av klampande steg, polispådrag och mordbrand, av faror och hot byts mot en meditativ stämning.

Günter Wallraff visar sina stenar, de flesta mellan 25 centimeter och en halv meter i diameter, berättar anekdot på anekdot om hur han funnit dem och var. Hans intresse för stenarna är en kombination av deras form och tankar kring hur de blivit till.

– Sysselsättningen med stenar har fört mig en bit närmare evigheten. Även om stenar inte heller är eviga. De är förgängliga. Det trodde jag inte förr. Vi blir alla atomiserade.

• * *

Kvällsmörkret har sänkt sig över Köln och vi sitter åter vid köksbordet. Romahövdingen Sefedin Jonuz har tackat för sig och gått hem.

Mer och mer kommer jag fram till att Günter Wallraff inte alls är den som världen tror han är, som jag trodde att han var och har trott ända sedan jag läste hans böcker på sjuttiotalet.

Günter Wallraff visar sig vara mer en identitetssökare än en journalist, mer människorättsaktivist än en författare.

I det svenska språket har Wallraffs metod blivit ett verb: att wallraffa – arbeta under falsk identitet i journalistiskt syfte.

Det skulle lika gärna kunna vara: att wallraffa – söka sin egen identitet genom att gå in i en roll som någon annan.

Günter Wallraff skrev redan som tonåring i en uppsats: Jag är min egen hemliga masktillverkare, sätter ständigt på nya masker för att söka mig själv och för att dölja en för mig.

– Jag blev skakad när jag upptäckte det jag skrivit, säger Günter Wallraff. Där fanns ett behov som måste ha grundats tidigt i mig.

– Också det att förverkliga sig genom andra finns med. I dag tolkar jag det som ett sökande efter en identitet.

När han upptäckte det började han söka efter orsakerna i sin barndom. Som tre-fyraåring lämnades han av sin mor på barnhem. Han var ensambarn och upplevelsen blev en chock.

– Det var som i en film. Jag minns skyddsrum, sirener och gråtande vuxna. Jag minns hur min mor lämnade mig, och smärtan när hon vände sig och bara gick.

– Alla barn bar samma kläder. Man förlorade sin egen identitet, intill den egna doften. Det var ett trauma. Då förlorade jag allt jag haft dittills. Från den ena dagen till den andra.

Günter Wallraff har dragit slutsatsen att dessa upplevelser är centrala för hans önskan att utsätta sig för sådana situationer där han inte bara passivt följer med utan tvingas att delta aktivt.

– Kanske har jag senare också utvecklat en sorts lustkänsla, som att födas på nytt. Man ser sammanhangen på ett nytt sätt.

– Jag var tidigare extremt introvert, hade en identitetsstörning. I dag vet jag vem jag är. Vet vart jag vill.

– Fortfarande är jag osocial. Jag har torgskräck och kan inte gå på fester med fler än trettio personer närvarande. I rollerna är jag klarare. Har en personlig klarhet. Då måste jag leva.

– Jag har skapat en produktivkraft ur mina egna brister, sammanfattar Günter Wallraff.

• * *

Detta livslånga arbete med ett identitetssökande korsat med rättskänslan, drivkraften att skapa rätt ur orätt, har gått ut över familjen, det erkänner Günter Wallraff. Han har varit en dålig far, säger han men avbryter sig själv högljutt och menar att den tid han var tillsammans med barnen gav han dem positiva signaler.

– Men jag är fel person att fråga, retirerar han igen. Då måste man fråga barnen.

Men ni var inte mycket tillsammans med barnen?

– Mitt arbete låter sig svårligen förenas med en riktig familj. Eller om man uttrycker det så: det krävs starka fruar för att det ska fungera.

– Birgit har varit sådan. Vi har haft ett livslångt förtroendefullt förhållande, även när svartsjukan stått emellan har hon hållit ställningarna, säger han och berättar att hon nu fått lymfcancer, att hon just nu ligger på sjukhus och mår mycket dåligt av den behandling hon får.

– Hade vi stridit om barnen hade hon fått rätt. Jag har gjort henne saker som inte går att gottgöra.

Beroende på rollspelet?

– Försiktigt. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och skylla på arbetet, på mina egna personlig problem. Jag har orsakat svartsjuka. Jag har sökt mig själv över andra människor.

Det är ganska vanligt.

– Ja, det är sant. Där är jag inte något särskilt undantag.

Ganska normalt.

Ja, i det fallet. Skitnormalt.

Men det är entydigt att rollspelet inte går att förena med familjeliv?

– Ja, det är det. Men med min nuvarande fru är det så suveränt att även när vi inte är tillsammans är det ett stabilt förhållande. Det är nästan lättare än när vi är tillsammans varje dag i vardagen.

Vad gör hon?

– Hon är TV-journalist, men arbetar som frilans, mest som människorättsaktivist. Just nu är hon med våra två små barn.

Hur är det att bara ha flickor?

– Härligt. Jag ville inte ha en pojke. Ju äldre jag blivit desto mer har jag fruktat ett fadersmord. Med flickor har jag fått den ideala situationen.

Men även flickor kan sätta sig upp emot fadern.

– Ja, men oftare mot modern. För mig är det idealt.

• * *

Günter Wallraff har genomfört mer än trettio roller, alla publicerade som reportage eller i bokform, många av dem har påverkat de förhållanden han avslöjat till det bättre.

Nu är han alltså på väg ut i en ny roll. Lyckas den, säger han, kommer den att dra med sig andra initiativ, kanske processer, kanske en ändrad opinion.

Günter Wallraffs rollspel är effektivt, inte bara för hans eget identitetssökande utan också för att uppnå resultat.

Men hans efterföljare är få.

I Sverige har innebörden i hans metod tonat ut i det allmänna medvetandet och förväxlas ofta med begreppen grävande, undersökande journalistik. Medan själva rollbytet hamnat i bakgrunden. Yngre journalister känner till begreppet wallraffa, men vet knappt vem upphovsmannen är.

Varför finns det så få efterföljare?

– Det är besvärligt. Det är tidskrävande. Det är dyrt. Det är mycket svårt att finna någon förläggare som finansierar det. Man måste räkna med att det spricker. Det måste levas inifrån.

– Jag hade gärna sett att det fanns institutioner, stiftelser som betalade de stora tidningarna för att göra det möjligt att utveckla egna metoder.

När jag så undrar om det finns något nästbäst, efter en äkta wallraffare, skjuter orden ur honom som ur en kanon:

– Upplysning. Visa civilkurage. Att inte förställa sig. Förbli vaken. Förbli kritisk. Inte dvälja sig i ensamhet. Inte skydda varandra i föreningsfrimureri.

Han fortsätter, nästan utan att hämta andan:

– Öppenhet även i det lilla. Säga sin mening även om det stör, även om det för ögonblicket skapar olycka.

– Bryta igenom konsensus. Gå emot en hållning, när alla andra slutit sig samman.

Paus.

– Människan är ju ett socialt väsen, anpassningsbar intill självutplåning. Bryt mot den anpassningen utan att göra det till självändamål.

En uppräkning av Günter Wallraffs levnadsregler, vunna genom ett liv som identitetssökare och rollspelare bland de svaga och förtryckta i samhället.

Att följa dem är alltså nästan som att wallraffa.

LARS RINGBERG

lr@sjf.se

Rollspelsfakta

Hur ser en roll ut?

– Först måste jag lära känna någon. Måste lära mig hur deras dagliga liv fungerar, lära känna miljön. Närma mig.

– Då påbörjas identitetsbytet. Jag bygger upp en identitet. Den jag byter roll med lever sedan dolt någonstans på min bekostnad.

– Sedan kan det handla om att sätta in en annons för att söka jobb. Först ett kortare arbete för att pröva.

Krävs det inte en rad medarbetare?

– Jo, men i Bild-historien var det för många inblandade. Den ena anförtrodde sig vidare till någon annan och till sist måste jag avbryta min roll.

Hur många krävs det då för att genomföra en roll?

– Min nuvarande roll, som pågått med avbrott i flera år och som flera gånger ändrat inriktning, känner en handfull personer till: min förläggare, min lektor, min fru, min sminkör och en utlänning som skaffar kontakter.

— Och mina barn anar det.