Yrkeskris och livskris
Ta inte på dig läsarens kritiska glasögon när du skriver. Att ängsligt tänka på mottagandet kan utlösa kreativitetens värsta fiende – skrivkrampen.
Ta inte på dig läsarens kritiska glasögon när du skriver.
Att ängsligt tänka på mottagandet kan utlösa kreativitetens värsta fiende – skrivkrampen.
Suzanne Marmborg annonserade i höstas i Journalisten om hjälp med gestaltande samtal för folk som kört fast. Problemet är allmänmänskligt, men de som läste annonsen tolkade den som ett erbjudande om bot mot skrivkramp, ett budskap som inte stod där.
Felläsningen är inte så konstig. För journalister är den egna personen ett yrkesredskap, vilket kan vara riskabelt. Livskris och yrkeskris kan sammanfalla i fördubblad plåga.
Suzanne och hennes kollega, gestaltterapeuten Lars Berg, har upptäckt att många journalister har behov av att få diskutera skrivkramp, något som inte alltid är så lätt att göra på stressiga redaktioner.
Inom gestaltterapin, som Lars och Suzanne utövar, talar man om två besläktade sinnesstämningar, iver (excitement) och ångest (anxiety), som man ser som sprungna ur samma energi. Om ivern dominerar frodas kreativiteten, men om det lutar mer åt ångesten blir det inget.
Olika människor kan befinna sig olika nära endera polen och de kan pendla mellan polerna.
När människor ställs inför något nytt och främmande kanske den säkra grund de stått på rasar. De drabbas av ångest och vågar inte släppa taget om det gamla trygga.
Då gäller det enligt Lars och Suzanne att våga ha tillit till det som sker och de processer man måste gå igenom. Resan från kaos till ordning och form går tur och retur. Den upprepas men så småningom lär man sig känna igen vad som sker. Det blir mindre skrämmande.
– Varje medveten ansträngning att bryta blockeringen är dömd att misslyckas, säger Suzanne Marmborg. Risken är nämligen att vi kör fast ytterligare. Bättre är att försöka stå kvar, även om det är jobbigt. Fritz Perls, gestaltterapins grundare, sa en gång att om man bara klarar av att stanna tillräckligt länge i dimman så kommer det att klarna.
Folk kan gå in i ett ämne på olika sätt, exempelvis geografiskt, berättar Lars Berg av egen erfarenhet. Han kände ett vagt obehag en gång när han skulle skriva om ett seminarium som han hade inspelat på band. Problemet var att han inte hade varit där. Först när han gjorde det helt klart för sig lossnade det.
– Människor har massor av undvikande beteenden, säger Lars. Vi börjar gärna tänka på saker utanför ämnet och skrivsituationen.
Båda understryker att skribenten inte får göra läsaren till subjekt när hon skriver. Hon kan få skrivkramp när hon grubblar på vad andra ska tycka. Då lämnar man nuet och det som de lite högtidligt kallar skapelseprocessen.
Först när man har något skrivet är det dags ta på sig läsarens kritiska glasögon.
Lars Berg och Suzanne Marmborg är övertygade om att många mindre lyckade artiklar kan förklaras med att skribenten tappat koncentrationen på nuet och fastnat i det förflutna eller ängsligt tänkt på framtiden, hur det vi skriver ska tas emot. Vi kan i jobbet möta situationer som på nytt aktualiserar tidigare livskatastrofer och inre olösta konflikter som vi stegrar oss inför när de gör sig påminda.
Suzanne föreslår att man prövar att betrakta sin skrivkramp som ett intervjuobjekt och frågar den vad den vill en.
Man kan också ställa frågor till sig själv: Vad är det som gör att jag tycker att detta är dödtråkigt? Var och hur hakar jag upp mig? När? Med vem?
Och sist men inte minst bör man försöka bli varse att detta faktiskt är något som jag gör med mig själv.
Suzanne pekar på det trösterika i att människor fungerar genom att se och bilda helheter och gestalter.
– Vi får hela tiden impulser inifrån och utifrån, men för att inte splittra oss måste vi koncentrera oss på en gestalt åt gången.
Hon liknar gestaltskapande vid musikalitet. Enstaka toner uppfattas var för sig som meningslösa. Men flera enstaka toner interagerar inom oss, vi ordnar dem och hör dem som melodier, en sorts mening.
Saknar man förmågan att bilda gestalter förblir tillvaron däremot fragmentariserad.
Den totala friheten att göra vad som helst kan lamslå många. Begränsningar kan för dem öka kreativiteten. Somliga poeter diktar bättre när de underkastar sig stränga versmått, och journalister vittnar ofta om att de behöver jobba mot en deadline.
Men är uppdraget alltför detaljstyrt och inte lämnar utrymme åt individen att själv bidra med något går det inte heller.
– Kanske finns det något gott i skrivkramp, filosoferar Suzanne. Det kan vara en signal om att något är fel. Kanske är det ämnet. Eller kanske man jobbar på fel tidning och bör byta jobb. Man måste utforska vad det är som inte stämmer.
