Yttrandefrihet kostar mod
Rädslan för att yttra sig kritiskt i medierna breder ut sig iHongkong inför Kinas övertagande av den gamla brittiska kronkolonin. Folk i gemen drar sig för att uttrycka obekväma åsikter om Kina.
Rädslan för att yttra sig kritiskt i medierna breder ut sig iHongkong inför Kinas övertagande av den gamla brittiska kronkolonin. Folk i gemen drar sig för att uttrycka obekväma åsikter om Kina.
Samtidigt har också journalisterna börjat utöva självcensur. De har redan lärt sig att inte skriva kritiska artiklar om Kina av rädsla för att stöta sig med den framtida regimen.
Det berättar Daisy Li Yuet Wah, nyhetschef på tidningen Ming Pao, i en artikel på sista sidan.
Vad som ska hända med yttrandefriheten och pressfriheten i Hongkong efter övertagandet är osäkert. Omvärlden måste vaksamt följa vad som sker och protestera mot hotande inskränkningar i pressfriheten. Då duger det inte att sväva på målet, som Göran Persson i sina uttalanden om stabilitet i Kina för en tid sedan.
Inte heller i Sverige är yttrandefriheten så självklar som den borde vara. Det visar den så kallade Samariten-domen i Arbetsdomstolen nyligen (sidan 4 och Journalisten nr 16).
En av de tre ambulansförarna på Samariten fick sitt skadestånd halverat för att hon tagit kontakt med Kommunalarbetaren och berättat om missförhållandena. Även om bolaget enligt domen inte haft sakliga skäl för att säga upp kvinnan anser rätten att hon skadat företaget då hon vände sig till Kommunalarbetaren.
Ambulansförarnas rättsliga ombud försökte hävda Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 10) i målet. Enligt den är varje medborgare tillförsäkrad yttrandefrihet, en frihet som kan begränsas endast genom föreskrifter i lag. Eftersom det inte finns någon sådan lag i Sverige hävdade ombudet att enskilda kan stödja sig på konventionen. Den argumentationen tillmättes ingen betydelse av Arbetsdomstolen som menade att innebörden av artikel 10 är att offentlig myndighet inte ska begränsa yttrandefriheten.
AD-domen visar vådorna av kommunal bolagsbildning: Offentlighetsprincipen upphävs. Lojalitets- och tystnadsplikten väger tyngre i privata företag än meddelarfriheten.
Domen kommer inte att minska den rädsla som redan finns hos många anställda för att öppet kritisera förhållanden på arbetsplatsen.
Journalistförbundet har i flera sammanhang krävt utökat meddelarskydd på privata företag. Det gjordes redan 1990 i ett särskilt yttrande när meddelarskyddskommittén lade fram ett betänkande med bland annat förslag om meddelarrätt i företag och föreningar. Någon lagstiftning blev det dock inte.
Arbetsdomstolen konstaterar att det inte är en uppgift för en domstol att genom rättspraxis införa en meddelarrätt liknande den kommittén föreslog.
I dessa tider med hög arbetslöshet krävs det mod av en anställd att gå ut och berätta om förhållandena på sin arbetsplats. Vem vågar riskera jobbet när det kan tolkas som en brottslig handling att låta sig intervjuas i medierna? Samtidigt som ett företag fritt kan efterforska vem som har läckt uppgifter till pressen. Då hjälper det inte att framträda med påse på huvudet. Det finns inget skydd om arbetsgivaren vill ta reda på vem läckan är.
Vi har också märkt att det blivit vanligare att journalister väljer att tiga framför att berätta om missförhållanden på jobbet. Speciellt gäller det på mindre arbetsplatser. Men om inte ens vi själva vågar träda fram blir det svårt att kräva större mod av andra.
Tystnaden breder ut sig i arbetslivet.
