Aase Berg: ”BLM är som ett fanzine”

Första gången kulturtidskriften BLM startade var för jämnt 70 år sen. När den nu återuppstått efter att ha tagit igen sig i ett par år är det med två poeter i ledningen: Aase Berg och Kristoffer Leandoer (chefredaktör).

Som brukligt är när en kulturtidskrift stampar av publicerar de nya redaktörerna ett slags kaxigt hållet manifest där de skriver:

”Vi har skruvat loss alla backspeglar och nästan lyckats glömma att det är det svenska kulturetablissemangets inregistrerade varumärke och ursymbol som vi är ute och åker med: Bonniers Litterära Margarin.”

Går det verkligen att bortse från att denna traditionstyngda tidskrift varit något av svensk skönlitteraturs katedral?

– Vi har ingen känsla av att det är något högtidligt över det vi gör och vi ser inte på BLM som någon katedral, säger Aase Berg. Vi gör den som om den vore en stenciltidskrift eller ett fanzine. Fast ibland får man skärpa sig lite.

Hon säger sig ha en del komplex för att hon inte kan det journalistiska hantverket.

– På universitetet är man tvungen att akademisera sig och skriva så garderat att man föregriper all kritik. Där ska man ha full kontroll. Men här har jag börjat lära mig att skriva mera journalistiskt.

Vill få bort finstämpeln

De nya redaktörerna försöker ta bort finstämpeln från BLM och är ointresserade av duktighet hos läsare eller skribenter. Det är medvetet som tidskriften avstår från presentationer av skribenterna.

– Vi är hierarkilösa och förutsättningslösa om idéer om vad som är rätt och fel.

Enda villkoret de fått från Bonniers är att BLM inte bara ska handla om litteratur utan också om film. I övrigt är de fria att välja innehåll.

Naturligtvis vill Bonniers att tidskriften ska gå bra, men det är inte bara ekonomin som räknas, utan också hur BLM kommer med i debatten.

– Vi måste ha ett starkt material och hitta ett nytt språk så att tidskriften når ut, säger Aase Berg. Men vi vänder oss inte till någon publik över huvud taget, utan utgår från vår egen smak.

I inledningsmanifestet gör Aase Berg och Kristoffer Leandoer en referens till BLMs roll i den politiska debatten vid mitten av 1960-talet, då en dikt av Göran Sonnevi bidrog till att få fart på kritiken mot USA och kriget i Vietnam. Redaktörerna hoppas kunna sätta igång liknande laviner.

Några på gång?

– I så fall skulle vi redan ha med dem. Vi har några mycket kritiska idéer. Inget är färdigt, men det kommer att märkas så småningom.

Aningen taggigt kommenterar hon förhållandet att hon som mer eller mindre anarkistisk omstörtare sitter avlönad av det stora förlaget.

– Jag har ingen lust att fördöma Bonniers. Jag struntar varifrån pengarna kommer, om det är från kulturrådet, från socialbyrån eller om det är pengar från förlaget.

Pengar behövs alltid, för det märkliga är ju att de som skriver om litteratur har lättare att försörja sig än författarna.

– Alla förlag betalar poeter skitdåligt. Som kritiker kunde jag för tre fyra recensioner få lika mycket betalt som för en diktsamling.

Hennes förra diktsamling Mörk materia såldes i 800 exemplar. Man brukar annars räkna sålda 400 exemplar som en bra upplaga för en poesibok.

“Kulturjournalistik är tråkig”

Ombedd att kommentera dagens kulturjournalistik säger hon sig bara ha ”det gamla vanliga gnället” :

– Kulturjournalistiken är tråkig. Men kulturjournalisternas arbetsvillkor är också bisarra. Allt är så jävla bråttom jämt och folk vågar inte släppa loss. Men man kan freaka ut en hel del i recensioner. Dra ut trådarna utanför boken, in i det privata. Recensioner skulle kunna vara mer såriga och plumpa.

Journalistiken kritiseras för snuttifiering. Ser hon en risk för en utveckling mot ytlighet även inom kulturjournalistiken?

Klart att risken finns, anser hon, men tycker inte att frågan är så intressant. För samtidigt pågår vid sidan av de etablerade medierna en oberoende verklighet där oetablerade småförlag och tidskrifter publicerar vad och hur de vill.

I sitt eget skrivande vill hon frigöra sig från normalitetens koder, ”den blekfeta världsuppfattningen”. Hon är nyfiken på sånt hon inte förstår sig på, det fumliga.

– Det är därför jag skriver poesi, säger hon.

Så här kan det låta:

Estonia:

Fettstenens transparenta katatoni

Det orsaksforcerande fettet

Det Golemförvrängande fettet

Där valfiskbukfettet inrymmer

Ett större och sjunkande rum

Små länder så jävla fett inte

Ett fettkatatoniskt val löfte

Ett lyfte, ett fyllo, ett flöte

Men Djupharegrav strikt ”undead”

I de tidningar som skrivit om hennes senaste diktsamling Forsla fett (som utkom nu i februari och som dikten ovan är hämtad från) återkommer ett ord för att beskriva hennes poesi: äckel.

Själv har hon svårt att se att det finns något äckligt i hennes bok. Men hon tror att anledningen till att hennes poesi beskrivs så är att hennes dikter ofta handlar om kroppen och dess substanser, om de flytande gränserna mellan människa och materia, människor och möbler, maskiner, djur.

Vill utforska gränser

Hon vill vara gränsöverskridande i sitt skrivande och stämningsläget i hennes diktsamlingar har liknats vid psykotiska tillstånd.

– Det blir bara så. Det är mitt ämne: att utforska gränser. Hon pekar på att det finns en filosofisk dimension av saken: Det är inte självklart att människa och materia är avgränsade. Det finns olika sätt att se på världen. Inget är givet.

I BLM #1/02 finns ett reportage om lågprisvaruhuset Ge-kås i Ullared. Annina Rabe har besökt varuhuset och anlägger ett slags förundrat, socialantropologiskt perspektiv i berättelsen om den folkliga shoppingkulturen. Aase Berg är förvånad över att BLM mötts av kritik mot att tidningen publicerat reportaget.

– Vi vill inte låtsas vara arbetarklass men vill inte heller vara nedlåtande, utan vi vill diskutera förhållandet mellan kitsch och finkultur. Själv är jag uppväxt med kitsch. Min morfar var korgflätare och åkte runt i Sverige och sålde kitsch, sånt som plasthjortar, på torget.

Hennes eget förhållande till kitschen är kluvet. Hon är medveten om att många älskar den utan ironi alls, utan tycker att föremålen är fina.

Vad som betraktas som kitsch kan för övrigt vara tidsbundet. Det är inte lätt att i dag veta vad en framtid kan tycka om de saker vi i dag självklart tycker om.

– Det är spännande att ta ett steg tillbaka och försöka reflektera över bilderna.

Aase Berg försöker förstå, även den ondaste ondskan.

– Jag tar avstånd ifrån den, men inser att jag själv kunde bli likadan, ond. Ta morden i Malexander eller Lars Noréns pjäs. Man kan inte bara enkelt avfärda människor som onda eller goda och säga att folk inte får uttrycka onda tankar. Det kan förstås bli jävligt farligt om man kommer in på sånt som pedofiler. Ändå tror jag att sublimering aldrig är farlig.

“Jag är ointresserad av berättande”

Aase Berg intervjuar själv författaren Mara Lee i premiärnumret.

– Jag känner släktskap med hennes idéer om att undvika den manliga tillfredsställelsen, utvecklingstanken, kronologin. Jag är ointresserad av berättande. Föreställningarna om kronologi och utvecklingstänkande är reaktionära. Man kan lika gärna tänka sig andra riktningar: inåt, på djupet, bakåt. Det finns så många andra riktningar i till exempel relationer eller i arbetslivet.

Hur vill du bli läst?

– Innan dikterna publiceras tror man att man ska bli förstådd av massor med människor. Det blir man aldrig. Jag vill rubba på folks världsbild. Sen hoppas jag att de bygger upp något.

– Jag blir störd om man använder mina dikter som tröstpiller. Jag vill inte gosa och bekräfta att världen är bra, för det är den inte. Jag vill få folk att känna och tänka svåra saker.

Vad läser du själv?

– Det är så länge sen jag fick bestämma det själv. Men gärna svensk samtidslyrik, vrickade klassiker, romantikerna, surrealisterna – fast då inte poeterna, utan mer författare som Georges Bataille (vars ”porno-filosofiska” romaner Ögats historia och Madame Edwarda kallats ”svarta klassiker”).

– Jag har inget emot crap, skräplitteratur. Castanedas böcker har jag plöjt igenom flera gånger. Harlekin-böckerna. De är inte bra, men de är renskalade kärleksromaner. Tjejen väljer mellan skurken och den snälle killen. Hon blir kär i skurken och tämjer honom så att han blir snäll.

Hur kommer dikterna till?

– Utifrån ett psykosliknande tillstånd, en parallellvärld. Jag lever i bildens stämning. Dikterna kan komma till mig när jag simmar i simhallen. Det är lättare när man inte har kontroll, vilket man inte heller som läsare jämt kan ha.

Är det något otäckt i ”det psykotiska tillståndet”?

– Det är inte obehagligt. Jag skulle gärna vilja vara där jämt, men då skulle jag inte kunna ta hand om mitt lilla barn, och det skulle jag inte vilja missa.

När hon har tillgång till den parallella bildvärlden kan hon ibland uppleva den vardagliga verkligheten, som att besöka barnavårdscentralen, som spännande.

Och jobbet, att ha en redaktion att gå till.

– Kristoffer och jag är fortfarande förvånade och kan skratta åt att vi får sitta här och leka kontor.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se