Åsa Sjöström: ”Jag sitter inte på bänken och väntar”

Va, hagel? Åsa Sjöström skakar skeptiskt på huvudet bakom ratten. Men snart klarnar det upp igen och havet ligger där, med sanden och fågelbajset och den långa träbryggan ut till Ribersborgs kallbadhus. Att sticka iväg till ”Kallis” en vardag är en frilanslyx hon unnar sig ofta.
– Det är faktiskt ännu bättre i hagelstorm.

Det har snart gått fyra år sedan Åsa Sjöström lämnade Sydsvenskan, där hon då varit anställd i åtta år. Några av dem var guldår då det satsades på bildjournalistiken, berättar hon. Det fanns stort spelrum för egna idéer, eller för den delen resor ut i världen. Men den sista tiden, när några kollegor hunnit sägas upp, kände hon sig mer som en person som släpades runt på snabba jobb. Det blev tråkigt.
Bortom livet som anställd såg hon möjligheten att på heltid driva egna projekt. Kunna återvända till platser, stanna längre, gå på djupet. 
Den visionen har hon gjort allvar av. Mest omfattande är hennes arbete från Moldavien, det fattiga land i Europas utkant som Åsa Sjöström fattade intresse för redan 2005 (2006 vann hon World Press Photo för en bildserie från en moldavisk balettskola) och återvände till åtta år senare. Under den tiden hade befolkningen minskat med en miljon.
– Jag slogs av att det var mycket ödsligare, samtidigt var det som att tiden hade stått still. Jag kände att jag måste dokumentera det. 

Under sina första resor till landet hade Åsa Sjöström letat efter det hon redan visste om Moldavien: trafficking, social misär, barnfattigdom. Åtta år senare var hon självkritisk till det, och beslutade att i stället försöka visa hur den stora majoriteten lever. 
– Att försöka skildra en vardag där det inte händer så mycket är ungefär det svåraste du kan göra, i alla fall om du vill beröra. Det är inget krig, ingen jättemisär, det bara är. Det är så mycket enklare att åka till ett barnhem och göra ett bra jobb på tre dagar. 
Åtta nya resor har det blivit, oftast har hon bott hemma hos niobarnsfamiljen Gradinari. Hon mötte dem av en slump, bjöds in och har kommit dem nära. I höst ska deras vardagsliv i byn i norra Moldavien hängas upp på väggarna på Fotografiska i Stockholm. Parallellt med separatutställningen ger förlaget Max Ström ut en bok med Åsa Sjöströms fotografier från Moldavien.

Annons

Åsa Sjöströms bilder beskrivs ofta som vackra, även när kontexten är mörk. Det får stå för de som tycker det, menar hon.
 – Jag skulle inte säga att jag gör människor vackra, men jag försöker se dem. De människor som har det svårast är ofta också de starkaste, som kämpar mest för sin överlevnad. Jag tycker det är viktigt att se den styrkan och inre stoltheten. Men jag letar inte efter det vackra. Jag är i deras miljöer.

Hon blev förvånad när en krönikör i Journalisten tog Moldavienbilderna som ett exempel på ”fattigdomspornografi” i samtida bildjournalistik.
– Snarare är det väl tvärtom, det är mer fattigdomspornografiskt att bara åka till kloakerna, menar Åsa Sjöström.
– Jag kan förstå kritiken – man ställer ut människors lidande. Men som vilken författare som helst använder jag och andra fotografer en estetik. Det är oftast de med en estetik som världen kommer ihåg, det är deras budskap som sprids.
Också hennes bilder från ett sommarläger för våldsutsatta kvinnor och barn är skira, påfallande vackra. Hoppingivande rentav. Just nu jobbar hon med samma tema i ett nytt projekt, det engagerar henne mycket.
Det finns saker i Åsa Sjöströms bakgrund som gör att hon trivs hos människor som måste kämpa hårt, och lätt knyter an till dem. Hon är uppvuxen med en syster som är förståndshandikappad och som hon hade ett eget språk tillsammans med, och en pappa som med tiden föll djupt in i missbruk. 
– Det har nog gjort det enkelt för mig att smälta in i olika miljöer. 
Kameran plockade hon upp redan som barn och tonåring, då tekniskt hopplös men med passion och envetenhet. Efter Nordens fotoskola, som i början av 2000-talet var ett nålsöga att komma in på, frilansade hon och vikarierade på de stora redaktionerna innan flyttlasset gick till Sydsvenskan och Malmö. I staden vid Öresund har hon fått två barn som hon i dag lever varannan vecka–liv med. Barnveckorna tar hon sig mycket fritid medan jobbveckorna maxas. Frilansens fördel.

Förra året fick Åsa Sjöström utmärkelsen Årets frilans, bland annat för att hon visar ”inspirerande försörjningsmöjligheter”. Vägen hon valt består i att söka stipendier, hålla workshops och föreläsningar och att ha egna utställningar. Men det är en kraftigt ojämn väg och hon grubblar ännu över hur hon ska finansiera det fotograferande hon vill göra – och gör.
I realiteten är hon i dag mer dokumentärfotograf än bildjournalist; de snabba uppdragen är få. Det handlar delvis om egna val, men också om branschens utveckling.
– Jag skulle gärna göra fler vanliga jobb, men jag är inte med och dumpar några arvoden. Och vart tar bilden vägen i journalistiken? Det är så sorgligt att det skärs ned så mycket, när det professionella fotot verkligen behövs för trovärdigheten.

En annan väg hon tar som frilans är att samarbeta med organisationer. Hennes och reportern Linda Starks pågående projekt om våldsutsatta barn ska bli en handbok finansierad av Allmänna arvsfonden. Åsa Sjöström beskriver sin del som ”dokumentärt konceptuellt fotografi i porträttform”.
– Jag låter barnen i samarbete med mig skapa egna kreationer för att dölja sina ansikten. För mig är det här ett dokumentärt projekt. Och eftersom jag vill att boken ska bli sparad och läst går jag verkligen all in.
Kvinnliga miljöer, familjeliv, barn, vardag, går som en röd tråd i Åsa Sjöströms gärning. Så även i det projekt som kanske blir hennes nästa stora: vardagsliv i irakiska Kurdistan.
– Ja, kvinnliga världar intresserar mig mer. Dels är kvinnor och barn ofta mer utsatta, dels kan jag av naturliga skäl ta mig in i kvinnliga miljöer och känner mig trygg där.

På uppdrag med en manlig reporter, som Niklas Orrenius på Sydsvenskan, har hon på samma sätt öppnat dörrar i kvinnliga miljöer. Teamet berättade till exempel om ett gäng volleybolltjejer i ett flyktingläger i Dadab, genom kontakter som Åsa Sjöström etablerade på en skönhetssalong.
Mötena med människor och den ömsesidiga respekten som uppstår driver henne. En stark envishet och en tidigt lärd självständighet tar henne effektivt framåt.
– Jag har aldrig varit någon teamspelare. Jag tycker inte att det är okej att sitta på bänken och vänta på att något ska hända. Man får ta tag i det själv. 

ÅSA SJÖSTRÖM OM…

…engagemang i utsatta intervjupersoner: ”Jag ger aldrig pengar till de jag fotograferar, inte för att jag inte har pengar utan för att ge pengar är fel väg att gå, jag hjälper till i den mån jag kan på andra sätt. Jag berättar historier, välgörenhet får andra göra.”

… att projekt måste finansiera sig numera: ”Jag känner en sorg över att knappt ha dokumenterat flyktingkrisen. Jag skulle ha velat följa denna tids största historiska händelser närmare, men det går ju inte om man inte har en uppdragsgivare i ryggen.”
 

Fakta/Åsa Sjöström

Yrke: Frilansfotograf 
Ålder: 40 år
Bor: I en ljus trea i västra Sorgenfri i Malmö.
Familj: Två barn, 10 och 7 år gamla.
Bakgrund: Bl a Aftonbladet, DN, Sydsvenskan. Frilans på heltid sedan 2013. Har vunnit många priser, bl a i World Press Photo och Årets bild.