Christina Kellberg: ”Verkligheten är spännande nog”

Namn Christina Kellberg Ålder 56 år Familj Man, en dotter och en son, 24 och 30 år Bor I Råsunda i Solna Yrke Reporter Yrkesbakgrund Volontär på Expressen 1965, volontär och sommarvikarie på Västerbottens-Kuriren. Journalistinstitutet 1966-1967. Till Dagens Nyheter 1968, först som sommarvikarie, senare som fast anställd reporter. Har bland annat varit chef för DN-Söndag och projektredaktör. Nu åter reporter. Gör sen årsskiftet DNs söndagsintervju Drivkraft Professionellt: en vilja att beröra och uppröra. Privat: att försöka vara duktig och få uppskattning.

Unga Christina Kellberg ville bli hushållslärarinna, få jobba praktiskt och stå med fötterna på jorden.

Inte så konstigt med tanke på att hon växte upp med en pappa som alltid var fattig och levde i böckernas värld och drömde om att skriva den stora romanen, något som aldrig blev av.

Christina hade önskat att pappan Per Kellberg hade hållit på med något vanligt, kanske jobbat på Holmens bruk, som andra pappor på Väddö. Men han var bara hemma.

I Väddös verkliga värld skulle man använda händerna för att göra nytta.

Tankarna på att bli hushållslärarinna berodde nog också på att hon inte riktigt vågade sig ut på djupt vatten, tror hon nu.

Till slut blev hon i alla fall journalist.

– Jag satt i England med en katalog och skulle välja yrke. Av beskrivningen av journalistyrket framgick att man fick hålla på med allt, man måste inte vara specialduktig på något. Det var också ett bra sätt för mig att få jobba bort min blyghet.

Blygheten går att ana. Och nog hör man lite av den rejäla och praktiska flickan från landet som är angelägen om att inte misstänkas ha några griller i huvudet om att vara fin av sig. Hon som är noga med att understryka att journalistik är en bruksvara.

– Jag är dålig på fiktion och skulle aldrig kunna skriva romaner. Det är spännande nog med verkligheten, mer spännande än vad vi kan berätta.

Christina ville inte ta upp någon kamp med sin far. Han var ouppnåelig, stod som på en piedestal.

– Pappa ville ha scenen för sig själv. Jag fick aldrig något erkännande av honom.

Det låter en aning, säg sorgset, åtminstone. Ändå har hon förmått berätta om sin pappa med värme och ömsinthet. I DNs månadsmagasin (januari 1995) gav hon honom en sorts postum upprättelse i historien om hur hans bok Vi på Väddö filmatiserades och förvanskades. Av hans romantik och naturlyrik blev skärgårdsbuskis som i reklamen beskrevs som ”En rolig film med äkta Roslagshumor. Rospiggt kring rospiggar.”

Filmen sågades i en elak recension i Expressen. Familjens drömmar om ära och pengar grusades och hur ont det gjorde känner man i Christina Kellbergs text om den verkligheten.

Vill tränga igenom bruset

Hon vill hitta något mer än vad nyhetsbulletinerna ger, ta reda på vad nyhetsflödet egentligen handlar om och berätta om det.

Utan variation, andra röster, vinklar och blickar blir nyheterna annars som ett brus, en nyhetsmuzak.

– Det är som med väderleksrapporten. Uppläsaren mässar på i samma tonläge och allt låter likadant. Plötsligt har väderpresentatören hunnit upp till södra Norrland och jag har missat östra Svealand.

Papperstidningen måste satsa mer på personliga röster, anser hon. Men det är inte bara omfånget det kommer an på. Hon jämför med att en bra bild kan räcka för en halv dag, inte för att den är stor, utan för att den är bra.

Det handlar inte om att vissa journalister är finare än andra, utan om att det måste få finnas olika tonarter. Man kan både ha nyheterna och skildra ringarna som skapas runt ikring dem.

Alltså inte bara berätta att, utan även hur och varför och göra det på nyhetsplats. Man måste för den skull inte berätta allt, men man måste gripa tag, hitta en smärtpunkt.

– Varför ska man annars läsa DN? undrar hon.

För man har inga läsare gratis. De måste vinnas varje gång. Man måste ha en historia att berätta och försöka hitta formen för den varje gång. Och det får inte kännas krystat.

Nu senast åkte hon till Kumla för att ta reda på hur man där tog emot Ericssons besked om massuppsägningar.

När hon skriver om hur kommunalrådet Dan Åke Moberg med hjälp av en återblick försöker repa mod går associationerna till en blind mans framkallande av minnesbilder:

”Han försöker inom sig måla en ljus framtid och tänker på hur det var när den stora skofabriken las ner. Då stod 1700 människor utan jobb. Det var värre för kommunen än det här. Men beskedet den här dagen är värre för hela länet än vad skorna var på 70-talet.”(DN 28 mars 2001).

Mötte Gbeyos familj

1996 gjorde hon ett stort reportage, en smärtsam berättelse om Gérard Gbeyo från Elfenbenskusten som hade mördats i Klippan.

Christina hade följt nyhetsrapporteringen om mordet och kände intuitivt att där fanns något mer, en annan historia att berätta.

Hon började med att fara runt på flyktingförläggningar i Småland och göra research. Sen bad hon arbetsledningen att få åka ner till Elfenbenskusten för att träffa anhöriga, grannar och vänner.

På ett nattligt möte med väldigt många släktingar representerade hon landet som dödat deras son. Hon var den första som exakt berättade för dem vad som hänt.

– Jag kunde tala om hur lång kniven var och hur långt in i hjärtat den gått. De ville veta och jag berättade. De visade graven de hade grävt.

Inte bara mordet förfärade dem, utan också det att Gérard Gbeyo hade kremerats i Sverige, något som stred mot sederna i hans hemland.

– De var upprörda över att han hade bränts som en grillad kyckling.

Det är en stark historia med många implikationer: rasism, mord, kulturkrockar, drömmar om Europa. Christina kände själv att det var en historia som borde lyftas fram.

– Då var jag kaxig och gick upp till DN-Söndag och bad om stort utrymme.

Det blev fyra helsidor och omslag.

Under det senaste året har Christina i stort sett varje söndag haft en intervju i tidningen med en person som på något sätt är aktuell. Söndagsintervjun går över en helsida i DN.

– Då måste det vara läsvärt, det är ett stort ansvar.

Det är inte bara att riva av själva intervjun. Det krävs också förberedelser, att hon tar reda på vad personerna gjort, funderar på vad hon vill med sin intervju och tänker ut frågor och spår att följa. Samtidigt måste hon kunna lämna spåret och gå efter personen, utan att för den skull släppa det hon själv är nyfiken på. Förhoppningsvis är också läsaren det.

I december förra året gjorde hon en söndagsintervju med poeten Maria Wine, känd för sina kärleksdikter. Halvvägs in i texten låter Christina en vresig kärlekspoet kommentera den intervju vi just läser: ”Jag tycker du ställer väldigt tråkiga frågor!”

– Hon var stursk och då lägger man ner borren.

Klokare då att följa personen och se vart det leder i stället för att insistera på att ställa frågor som blockerar.

“Det tog tre timmar att komma förbi hans skrönor”

Personerna i söndagsintervjun ska komma från olika miljöer, det ska vara en variation mellan män och kvinnor, samhällets olika sidor, sport, kultur. När hon väljer ämnen och personer att berätta om litar hon till en magkänsla, en tro att där finns något mer.

Så var det med Odal Lundberg, mannen som återfick synen efter mer än 30 år som blind.

– Jag läste om honom i tidningen. Det var fantastiskt och jag ville veta mer. Men kunde man ha en helt vanlig människa i söndagsintervjun? Det var en chansning. Jag visste inte hur mycket mer han hade att berätta.

– Han drog först de skrönor han dragit för lokalpressen och som han trodde att jag förväntade mig av honom. Men de hade ingen bäring på det som var aktuellt för mig. Det var svårt att komma förbi hans historier. Tre timmar tog det innan det lossnade och han började säga saker. Inom loppet av några minuter fick jag ut mycket.

Det blev en intervju om hur den seende Odal Lundberg möter en förändrad värld, en intervju där han också framträder som en tänkande och kännande person och inte bara som ett fenomen, en mirakelman.

Att vara reporter på DN innebär en risk att ständigt och jämt bli erinrad om de stora föregångarna, giganter som Jolo och Bang. Jämförelsen står yngre generationer DN-journalister upp i halsen, inser jag.

– Jolo och Bang ikoniseras, nöjer sig Christina Kellberg med att konstatera.

Var tid har sina berättare och sitt sätt att berätta. Om Christina Kellberg ska peka på förebilder väljer hon hellre såna som den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksevitj som skrivit böckerna Bön för Tjernobyl och Förförda av döden.

– Det är bland det bästa jag läst. Slavenka Drakulic är en annan av mina stora favoriter. Hon använder både hjärta och hjärna och skriver i bilder. Hon möblerar scenen så man ser bilderna framför sig. Kriget på Balkan har framstått som obegripligt men när man läser Slavenka Drakulic får man nycklar till att förstå det. Då handlar det om liv.

Hon gjorde själv tillsammans med fotografen Tommy Svensson tidigt ett reportage om när flyktingar från Jugoslavien kom till tältläger i Sverige.

– Två av bilderna från det jobbet framstod som möjliga dragarbilder. Den ena var på en kvinna i huckle utanför en tältöppning. Den andra på en blond kvinna i kjol och högklackade skor. Den första var en gängse schablon, den andra mer oväntad. Vilken skulle vi ha på ettan? Det blev kvinnan framför tältöppningen som mer stämde med bilden av en flykting. Den andra bilden gick på insidan.

Christina Kellbergs bild av sig? Ombedd att karaktärisera sig själv verkar hon först förlägen. Orden far lite hit och dit, men hon samlar sig:

– Jag kan vara teaterapig och härma folk och så. Samtidigt kan jag vara skiträdd. Jag vill bli omtyckt och kan ta för mycket plats. Jag vill ha gränslös kärlek.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se