Daniel Rydén: Njuter av att få skriva
Poängen med ord är att de betyder något. Om det är någon insikt som präglar Daniel Rydéns passion för journalistik är det just den: att man måste vara noga med orden, eftersom de bär på sådan sprängkraft.
Poängen med ord är att de betyder något. Om det är någon insikt som präglar Daniel Rydéns passion för journalistik är det just den: att man måste vara noga med orden, eftersom de bär på sådan sprängkraft.
Poängen med ord är att de betyder något. Om det är någon insikt som präglar Daniel Rydéns passion för journalistik är det just den: att man måste vara noga med orden, eftersom de bär på sådan sprängkraft.
I ett kåseri i Sydsvenskan i november gav han uttryck för detta i berättelsen om en bilfärd med pappans silverblå Chevrolet Special de Luxe utanför Jonstorp i april 1960. Bilen var faderns – och sonens – stora stolthet. Men just denna dag raserades stoltheten, efter en flygande besiktning i en poliskontroll. Kontrollen som sådan var ett slag i sig, med en lång lista över saker som måste åtgärdas, men oändligt mycket värre var de rader som stod i Helsingborgs Dagblad dagen därpå av det reportageteam som följt polisens arbete. Där stod, i en bildtext: ”Felen var inte allvarligare än att ekipaget fick fortsätta sin färd”.
I sin text skriver Rydén: ”Ekipaget, upprepade far med vämjelse. De kallar min bil ekipage.” Barnen försökte förgäves trösta och hävda att ett ekipage var något fint. ”De menar det inte som fint i tidningen, sa far.” Strax därpå sålde han Chevan och köpte en Opel Rekord. Och den lille Daniel kunde aldrig förlåta tidningen som med ett enda ord ryckt undan stoltheten i vardagen. 43 år senare avslutar han sin korta text: ”Så lärde jag känna ordets makt. Och pressens.”
Alltsedan dess har han själv strävat efter att kunna hantera ordens magi. Redan i tredje klass knackade han ihop skoltidningar och sålde för 25 öre till klasskamraterna och även om det dröjde till 25 års ålder innan han blev journalist på heltid, efter att bland annat ha ägnat studenttiden åt Europas politiska historia efter 1870 och efter att ha nekats antagning till journalistutbildningen i Skurup, beskriver han skrivandet som ett ”livsintresse”.
– Jag njuter när jag får skriva, konstaterar han – och talar om frustrationen och avundsjukan när han under en kort period som chef tvingades lägga ut alla uppdrag på kollegerna istället för att ta dem själv.
Skriver kortfattat
Att han skriver bättre än de flesta vet alla som följt hans skrivande i Sydsvenskan genom åren. I december kom också ett slags erkännande av det, då Publicistklubben gav honom 2003 års Guldpenna för att han ”med en kameleonts naturliga säkerhet kan behålla och förändra sin goda stil även i förflyttning mellan högt och lågt eller från satir till djupt allvar”.
Daniel Rydén skriver ofta kortfattat. Hans meningar är inte sällan bara sex-sju ord långa. Ibland bara tre. Men de berättar desto mer. Av Torgny Lindgren har han lärt sig att man skriver för att själv veta hur det är. Av Ingemar Unge att man aldrig kan vara tydlig nog.
Därför undviker han noga att skriva exakt som experter och politiker säger. Istället skriver han bara sådant han själv förstår.
– När man skriver för många har man ett ansvar att vara så klar som det bara går. Därför måste man alltid leta efter de enklaste orden. Och vara så insatt att man klarar det.
Han tillhör de skribenter som kan ta sig an ett till synes litet uppdrag och med de enklaste av medel förvandla det till något stort. Själv säger han att han drivs av en vilja att berätta hur det faktiskt är och konstaterar att ”det nog bor något slags folkbildare i mig”. Kanske lika genetiskt styrd som skrivklådan, från farfar som var lärare och pappa som var präst, båda med ett livslångt skrivarintresse.
Han pratar länge om hur man i en dagstidning ”har högst två-tre meningar på sig att fånga läsarens intresse” och om att definitionen på en bra text är ”att läsaren orkar läsa till slutet”. Därför intalar han sig inför varje text att läsaren är en tjurig tioåring eller en stressad bläddrare, vars uppmärksamhet ständigt riskerar att gå förlorad.
–Man får låtsas att man är en oinsatt och motsträvig läsare redan när man skriver. Då lär man sig att vara effektiv.
Motsatsen inträffar om man istället bryr sig mer om att den man intervjuat blir nöjd.
– Det är en vanlig fälla. Man måste behålla sitt utifrånperspektiv. Eller skaffa sig ett.
Och läsarens perspektiv är alltid det bästa.
Hans första period som journalist var som recensent av klassisk musik och när han pratar om det är det enda gången han kopplar ihop skrivandet med någon form av olustkänsla.
– Det var lika läskigt varje gång, med tre kvart från konsertens slut till deadline. Men det var en jättekick att se sitt namn i tryck.
Nyligen hittade han de gamla klipppärmarna med sina första artiklar på vinden.
– Det var så kasst att det inte var klokt. Jag satt på vinden och rodnade. Jag kan inte för mitt liv begripa att de faktiskt anställde mig efter det.
Första meningen i första artikeln i Sydsvenskan minns han fortfarande utantill. ”Det var en förväntansfull publik som samlats i Limhamn och förväntningarna kom inte på skam.”
– Som tur var fick jag goda mentorer som lärde mig att rensa bort klichéerna och som kom med värdefulla tips. Det är det bästa man kan ha som skribent: folk som läser ens texter och är skoningslösa men gränslöst välvilliga i textdiskussionerna.
Mentor och lektör
I dag vittnar många kolleger på Sydsvenskan om hur Daniel Rydén själv är en sådan mentor och lektör. Generös med synpunkter – ”skoningslös och gränslöst välvillig” – men också eftertänksam och ofta med ett annat perspektiv.
– Man måste alltid vara beredd att svara på frågan: varför inte tvärtom? Ofta är det först när man kliver ur de breda hjulspåren och vänder på allting som det blir riktigt intressant. Folk gillar att bli överraskade.
Daniel Rydén överraskar ofta. När redaktionschefen på ett morgonmöte en osedvanligt grå novemberdag föreslog att han skulle skriva om hur grånaden lagt sig som en fuktig filt över Malmö kom han hem med en text som avslutades med orden ”November är ett färgspel”. Och när de flesta andra tidningars skribenter häromveckan skrev om alla intressanta fakta man kunde hitta i nya upplagan av Statistisk årsbok skrev Daniel Rydén om hur lätt det var att misstolka sifferuppgifterna i boken; hur mycket lögn som fanns i sanningen.
– Som journalist ska man alltid vara skeptisk. Framför allt inför siffror.
Inför EU-folkomröstningen granskade han en opinionsundersökning vars resultat var så oväntat att det till och med ansågs ha påverkat börskurserna den dagen. Han begärde fram hela undersökningsunderlaget och kom fram till att det som hänt var att nio (9) personer bytt åsikt.
– Undersökningar och mätningar är tacksamma nyheter. Det är påtagligt och lätt att återge och ger intrycket av att något har hänt. Men ofta är det bara en illusion.
Då beger han sig hellre själv ut i verkligheten. För ett drygt år sedan åkte han och fotografen Leif Å Andersson på en ”två veckor lång drömresa” till människorna som bor längs den gamla järnridån, från Szczecin till Trieste. I år hoppas han på nytt få bege sig ut i österled, och fortsätta skildrandet av de människor som snart är våra nya EU-grannar.
Men först ska han, tillsammans med reportern Katia Wagner, ägna sig åt ett annat hjärteprojekt, på temat sorg.
– Vi ska spegla människor som möter sörjande människor i sitt yrke. Vi började med det redan i somras, men sedan kom mordet på Anna Lindh och då lade vi ner det, eftersom det fanns en risk att det skulle tolkas fel. Men nu är vi igång igen, utifrån ett konkret dödsfall.
Att få ta sig tid för långa projekt, som omväxling till de snabba dagliga uppdragen, är viktigt för honom. Och han säger sig vara ”skrämd över hur många tidningsägare ägnar sig mer åt att höja vinstkraven än att diskutera vad man vill med sina tidningar”.
Den känslan är han inte ensam om. Strax före jul skrev Sydsvenskans journalister ett brev till ägaren Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier, där man uttryckte stark oro över att ”ytterligare besparingar till följd av orimliga vinstkrav” ska rycka undan förutsättningarna för tidningens kvalitet. ”Sydsvenskans redaktion tål inte mer. Gränsen är nådd”, skrev journalisterna.
– Rätten att researcha och lägga ner tid, om det så bara är ett par timmar, får man slåss alltmer för. Och då är vi, på en så här stor tidning, ändå gynnade jämfört med många andra, säger Daniel Rydén.
pj@journalisten.se
Fotnot: Den 18 december svarade Carl-Johan Bonnier på brevet från Sydsvenskans journalister. Efter att ha konstaterat att han ”ganska sällan läser Sydsvenskan” slog Bonnier fast att den ökade konkurrensen på annonssidan gör det nödvändigt att man ”oftare än förut måste pröva nya vägar, nya sätt att göra tidningen, hitta nya intäkter och hitta nya möjligheter att minska kostnaderna.”
