”Den samiska världen bygger på kontakter”

Karen Eira ursäktar sig när vi möter henne i radiohuset i Umeå. Hon har jobbat sedan klockan 5 på morgonen. Det var inte enligt ursprungsplanen.

– Jag fick ett sms i går kväll med frågan om jag kunde jobba nu på morgonen. Och som vanligt svarade jag ja.

Hennes normala schema på Sameradion är morgonskift varannan vecka. Men hon har inte så mycket emot att byta.

– Jag säger aldrig nej. Blir någon sjuk så… Och så är jag den som bor närmast radiohuset.

Det märks att Karen Eira gillar sitt jobb. Hennes positiva läggning var en av anledningarna till att Sveriges Radio hösten 2016 gav henne det årets språkpris med motiveringen: ”Som med smittande energi och ett leende i rösten får det samiska språket att leva och sjunga”.

– Det var överraskande att få priset. Och roligt eftersom jag har ett annat modersmål än svenska och försöker hålla samiskan levande. Det kanske kan uppmuntra andra att ta tillbaka sitt språk.

Att Karen Eira skulle bli journalist hade hon inte en tanke på. Hon arbetade deltid som lärare i nordsamiska när en bekant på Sameradion för nio år sedan frågade om hon ville skriva några kåserier. Efter fyra texter hörde Sameradion av sig och undrade om hon ville prova på att jobba med radio.

– Det blir lätt så i en mindre folkgrupp. Den samiska världen bygger mycket på kontakter.

I dag är hon tacksam över att hon får jobba med samiska frågor – något hon inte hade trott var möjligt när hon i unga år lämnade hemmet i samebyn.

Karen Eira är uppvuxen, tillsammans med fem syskon, i en renskötarfamilj i Kautokeino, en liten stad i nordnorska Finnmarken, 70 mil norr om Umeå. I familjen pratas det enbart samiska. 99 procent av befolkningen i Kautokeino är samisktalande. Där bor omkring 1 000 personer, det finns två livsmedelsbutiker, ett hotell och en samisk högskola, berättar hon. Inte så mycket mer.

Efter gymnasiet tog hon över ett gatukök och jobbade samtidigt inom ambulansassistans.

– Jag jobbade nästan dygnet runt under två år. Men jag tröttnade, och en dag tog jag med en kompis och åkte till Arbetsförmedlingen.

Där hängde en lapp om att det behövdes undersköterskor i Stockholm.

– Vi tyckte Oslo var för litet. Stockholm lät bra, så vi åkte.

Karen Eira är den enda av syskonen som lämnat Kautokeino. De två bröderna har tagit över rendriften och tar också hand om de renar hon äger.

– Familjen var inte glad när jag berättade att jag skulle flytta, man håller ihop i byn. Det är klart att de gärna sett att jag blivit kvar. Kanske inte för att ta över renskötseln, men de trodde nog ändå att jag skulle komma tillbaka inom ett halvår.

Så blev det inte. Karen Eira försörjde sig på olika jobb, bildade familj och flyttade runt i Sverige, bland annat till Gotland och Härnösand. I dag åker hon till Kautokeino under långhelger och på sommaren.

– Som alla föräldrar är jag kluven. Visst vill jag ha mina döttrar nära, men jag vill ju även att de ska resa och få uppleva andra miljöer.

Sápmi är stort, med långa avstånd. Det gör att Sameradion har flera redaktioner och kontrakt med frilansar på olika håll. Karen Eira har sin arbetsplats förlagd till Umeå, medan huvudredaktionen ligger i Kiruna. Hon jobbar helst som sändare av liveradio. Att sitta och plöja pressreleaser är inte riktigt hennes grej. Hon gillar mer att prata med folk.

Till nyhetssändningen på morgonen skannar hon svenska medier och letar nyheter utifrån ett samiskt perspektiv. På eftermiddagarna sänds blandade program med intervjuer och musik.

De stora frågorna som engagerar samerna är återkommande. Sanningskommissionen, självbestämmandet, intrång i rennäringen och språket. När Karen Eira bevakade Almedalen i juli var det bland annat seminarier om miljöfrågor och gruvnäringen hon fokuserade på.

Hon känner sig trygg i sin roll på Sameradion med den djupa sakkunskap och det kontaktnät hon har, och säger att det ibland kan vara svårare för sommarvikarier som inte har hennes bakgrund.

I våras vägrade politiker i Sametinget ställa upp på bandade intervjuer i Sameradion och SVT Sápmi sedan de fått tingets ekonomi granskad. De ifrågasatte radions opartiskhet och objektivitet.

Karen Eira säger luttrat att Sameradion är viktig för folkgruppen, och – om bevakningen inte faller dem i smaken – det kan resultera i att de inte vill låta sig intervjuas.

– Senast i går faktiskt. En man jag ringde upp nekade en intervju och svarade bara att han hade sina skäl till att han inte ville medverka i Sameradion.

På whiteboarden bakom Karen Eiras rygg har 15-åriga dottern Line skrivit en hälsning: ”Du är fantastisk så fortsätt jobba.” I bokhyllan står en nordsamisk ordbok, som sällan nyttjas.

– Fast ibland när jag ska översätta från svenska till samiska får jag tänka till och ta omvägen via norskan.

Sameradion sänder på fyra språk; svenska, nordsamiska, sydsamiska och lulesamiska i SR P2 och vissa tider i P4 Jämtland. För Karen Eira, som har nordsamiska som modersmål, kan det vara knepigt med sydsamiskan.

– Skillnaden är stor, som svenska och tyska ungefär. Jag förstår en del, och vi har ju ett gemensamt språk i svenskan. Ibland kan jag ställa frågan på svenska och få svaret på sydsamiska. Men det finns ju andra medarbetare som kan sydsamiska.

Sameradion samarbetar med svenska SVT Sápmi, YLE i Finland och NRK i Norge.

– Det finns ingen konkurrens mellan SVT och oss. Vi tipsar och hjälper varandra. Ibland har vi gemensamma sändningar, som till exempel från Jokkmokks marknad.

Sameradion och SVT Sápmi delar också på en gemensam sajt på SR.se.

Karen Eira är enligt egen definition en curlande förälder. Fritiden ägnas mest åt de två döttrar som bor kvar hemma (den äldsta driver hotell med sin sambo i Nordnorge) och att skjutsa till deras fritidsaktiviteter, träffa vänner och att träna ibland. Men när vi hälsar på hemma i lägenheten visar det sig att hon även har ett annat intresse. Hon visar en samekolt som hon håller på att sy. Det är ingen enkel uppgift. Många olika band, som måste köpas i norra Sverige eller Norge, ska sys fast – tätt, tätt.

Hon har tre vinterkoltar i ylle och två i bomull för sommarbruk. Dem använder hon vid stora högtider och ibland på jobbet, i sammanhang när samer möts.

– Jag känner mig fin och bekväm i den, säger hon och berättar att dräkterna kan ta evigheter att ta på sig. Sjalen ska läggas tillrätta på ett visst sätt, de vackra silversöljorna fästas och läderstövlarnas långa band ska knytas.

Tvärtemot vad man kanske tror så är det inte så noga med den nordsamiska traditionen. Modernisera går bra. Kolten kan ha olika blå färg och banden väljs efter egen smak.

Men att gå klädd i kolt, eller prata samiska i telefon på stan när någon lyssnar, kan mötas av fördomar. Hon förundras över att det i vårt upplysta samhälle fortfarande finns så lite kunskap om samer.

– Skolan har inte bidragit så mycket för att öka förståelsen eller undervisa om samernas kultur, säger hon.

Tidigare, när Västerbottens-Kuriren tillät kommentarer på artiklar, svämmade det över av okunniga inlägg så fort tidningen skrev om samer, berättar hon.

Samtidigt är nyfikenheten stor och hon får ofta frågor om samekulturen.

Hon tycker också att medierna över lag blivit bättre på att skildra det som är viktigt för samerna och att Amanda Kernells film Sameblod, som fått många priser och positiva reaktioner även bland samer, kom i rätt tid.

– Vi syns och hörs mer i medierna. Kända samer lyfter fram våra frågor, det spelas mer samisk musik och vi har en ungdomsorganisation som är duktig på att synas.

***

FAKTA:
Karen Eira
Ålder: 50
Familj: Tre döttrar: Charlotte, 25, Sara, 19 och Line, 15.
Bor: Lägenhet i Umeå
Karriär: Diverse jobb, bland annat inom sjukvården och som lärare. Journalist sedan 2008 på Sameradion i Umeå.
Drivkraft: ”Att kanske med mitt jobb öka medvetenheten om samer.”