Anna Hedenmo: ”Det är alldeles för lätt att springa i flock”

Inför varje sändning förbereder sig Anna Hedenmo minutiöst. En Agenda-vecka börjar på tisdagar med att redaktören Rolf Tardell ringer upp och bollar veckans ämnen. Vilka ska bjudas in? Vad gör vi för inslag till det? Kan Aktuellt också nappa på ämnet så att det inte känns gammalt?
På onsdagen börjar hon skriva preliminära löptexter och påannonser.
– Ingen text är kvar när vi sänder på söndagen, men det är skönt att få kontroll tidigt och kunna se programmet framför sig. Jag lämnar inte mycket åt slumpen, det har jag inte nerver till. Även som privatperson är jag noga, exempelvis med tider, säger man att man ska ses en tid så ses man då, säger Anna Hedenmo.

Vi sitter i en bil på väg ut i ett iskallt Stockholms skärgård där Anna har sitt landställe medan jag intervjuar henne i baksätet. Jag ska precis fråga mer kring den här noggrannheten när Annas uppmärksamhetsmuskel flackar i väg åt ett annat håll igen. Hon kan inte hålla sig från att – samtidigt som hon funderar på intervjufrågorna – tipsa fotograf Tor Johnsson om vilken väg han bör ta. ”Här kan du ta två vägar, antingen Norrtäljeavfarten, eller så kör du runt här till Roslagstull”, ropar hon mot framsätet.
En stund senare påminner hon omtänksamt om att vi borde köpa med oss fika, precis i rätt ögonblick innan vi passerar den sista öppna bensinmacken.
– Om jag har kontrollbehov? Kanske det. Alla som kommer någonstans är väl noggranna? säger hon.

Frågar man kollegerna på SVT så målas en bild av en kvicktänkt och varm person med nära till skratt.
– En person med en stark egen inre kraft och en kollega som är bubblig, rolig och hjärtlig, säger Diana Olofsson, som jobbat med Anna Hedenmo på Agenda sedan 2012.
Som nyexaminerad journalist minns Diana Olofsson också att det var ”något nervöst” att jobba med Anna i början.
– Jag minns hennes självklarhet, rakhet och hur hon ofta intog motvalls perspektiv i svåra journalistiska frågor, säger hon.

Annons

Rolf Tardell har arbetat med Anna på Aktuellt, Rapport och nu Agenda-redaktionen. Han lyfter också fram hennes sinne för humor som ofta används som ett slags ventil för att hantera den ibland tunga materian som är politisk journalistik.
Men visst kommer det där kontrollbehovet fram ibland.
– Hon vill verkligen vara väl förberedd. Och hon är oftast det. När hon inte känner sig tillräckligt förberedd kan hon vara ganska ”kitslig” mot sin omgivning. Jag tror också att hennes sätt att noggrant förbereda sig inför varje intervju är förklaringen till att hon kan vara en så lyssnande intervjuare i direktsändning, säger Rolf Tardell.
Den retoriska förmågan och debattekniken slipades redan under tonåren i Hässelby där Anna Hedenmo ofta tjafsade med en pappa som hade starka åsikter.
– Han kunde bli rätt förbannad så jag testade om man kunde ta det ett steg till, utan att det blev farligt och det blev det inte. Det blev något slags respekt och jag blev en bättre retoriker tack vare honom. Sen har jag också växt upp i stallet som hästtjej, det härdar säger man ju. Fast det där kan man såklart vrida och vända på, kanske är det också en viss typ som trivs bättre i stallet.

Med decennier av erfarenhet från Ekot, Radio Stockholm och SVT är det inte fel att kalla Anna Hedenmo för en av Sveriges mest erfarna intervjuare. Varje vecka står en ny makthavare på Agenda-golvet och tittarna kräver svar på de stora frågorna. För att hela tiden slipa på sin intervjuteknik har Anna Hedenmo och redaktören Rolf Tardell utvecklat en metod med rollspel inför varje intervju. När frågorna är satta så får redaktören agera intervjuperson. Sen testar de alla möjliga vägar som intervjun kan ta. Vad händer om hen svarar så här? Eller om hen hänvisar till den här siffran?
– Alla borde verkligen hålla på med det innan en intervju, det ger en ovärderlig mental förberedelse för vad som kan komma, menar Anna.

Mycket av sin kunskap har Anna Hedenmo hämtat hos John Sawatsky, den kanadensiska journalisten som har utvecklat en intervjumetodik som går stick i stäv med traditionell skjutjärnsjournalistik. Enligt Sawatsky ger den till synes oskyldiga, neutrala intervjutekniken, de stora avslöjandena och de bästa citaten. Annas variant av metoden handlar bland annat om att jobba mycket med öppna frågor för att få personen att benämna problemet man har ringat in, för då är det också den som sitter med bevisbördan under resten av intervjun.
– Jag pillar otroligt mycket på mina frågor. De första är alltid givna, men sen gäller det att känna vilka frågor man saknar. Ofta är det nåt väldigt simpelt som är bäst, så man ska rensa och rensa tills den där genuina grundfrågan kommer fram.

När frågan att ta över ordförandeklubban i Publicistklubben efter Björn Häger kom var tajmingen perfekt. Anna kände att hon behövde en förändring i yrkeslivet, utan att behöva lämna SVT.
– Jag har varit inblandad i några debatter under årens lopp och visat att jag är intresserad av pressfrågor och inte är rädd för att säga det. Det tror jag är anledningen att de frågade mig. Sen blev jag väldigt smickrad förstås, det är ett ärofyllt uppdrag att vara ordförande i PK.
Som ny på posten tog det inte länge innan hon i offentligheten diskuterade Aftonbladets flyktingrapportering. Anna var kritisk till tidningen och dess tidigare chefredaktör Jan Helin (som sedan 2016 är programchef på SVT). Hon menade att det är ”många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring”.
– I dag ser det helt annorlunda ut i medierna, det har kommit en tvärvändning. Det lustiga är att politiken vände först och sen vände journalistiken, så man kan ju undra hur självständig journalistiken egentligen är?

Samma flockbeteende tycker hon sig se nu, i svallvågorna av Metoo. Ett ämne som hon också var ute och debatterade för bara några veckor sedan med en flitigt citerad text i Expressen med rubriken ”Granskningen av Metoo har varit alldeles för svag”.
– Jag menar att det finns en tendens bland svenska journalister att man inte vill utmana det goda. Att man, i sin ängslighet, är rädd för att framstå som att man inte tror på kvinnornas berättelser om man skulle granska dem.
Inom svensk journalistik har vi en tendens att blanda ihop våra egna åsikter eller det man förväntas tycka, med uppdraget som journalist, menar hon. Det har blivit för stort fokus på att ta den svages parti till varje pris.
– Jag tror inte det är det som läsarna och lyssnarna vill ha oss till. Vi ska beskriva vad som händer, granska det utan att vara ängsliga för ”vilken sida” vi hamnar på. Är det nåt jag skulle vilja bidra med i min roll som ordförande för PK så är det ju det.
Att försöka hitta de som missgynnas får inte ske på bekostnad av att journalisterna blir rädda för att stöta sig med vad man tror är den ”allmänna meningen”.
– Jag tycker det är klassiskt att när SD kom in i riksdagen så ägnade sig delar av kåren under en tid åt att fördöma det här i stället för att vara nyfiken och vetgirig inför varför.

”Många kollegor har välkomnat artikeln men inte velat lajka den på Facebook. Många har även sagt att jag är modig. Det oroar mig. Är det modigt att stå upp för journalistiken när man är journalist? Vi måste sträcka på oss mer”. Det säger Anna Hedenmo om sin uppmärksammade debattartikel i Expressen kring Metoo-bevakningen, där hon kritiserade mediernas bristande granskningar i ämnet. 

Anna föredrar smörgås framför bullar till det där fikat vi plockade upp på bensinmacken och slänger både skinkan och ”brödlocket” innan hon stoppar den i munnen. Samtalet glider vidare in på ett reportage som publicerades i Journalisten i februari 2017 med rubriken ”Därför är det så tyst”. Det handlade om en kultur på främst SVT och SR, där ett 20-tal anställda kritiserade precis den här ängsligheten, bland annat kring flyktingrapporteringen. Anna läste reportaget och håller med om att det bakåt har funnits ”en dold agenda”, omedveten eller medveten, bland vissa grupper inne på SVT. Men där har det tack och lov svängt nu.
– Från det att SD kom in i riksdagen så hoppade man ibland över dem när man skulle kolla vad alla partierna i riksdagen tyckte i en viss fråga. Jag har säkert själv varit ansvarig och kört ut inslag som inte varit balanserade, så det där kan vara allt från en omedveten handling, till att vissa inte vill ge dem uppmärksamhet. Men det konstiga är kanske att när jag har sagt det här i offentligheten så blir det väldigt starka reaktioner. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att hamna på ”samma sida som mörkare krafter”. Självständighet handlar ju inte om att anpassa arbetet efter vilken sida jag hamnar på, och det tycker jag ringar in hela det här problemet.
Hur gör man för att undvika att hamna där igen, när nästa stora samhällssvängning kommer? 
– Redaktionerna måste på ett mycket bättre sätt hantera det här. Kanske öppna varje morgonmöte med att säga; kan det vara tvärtom? Vad har vi missat? Det är alldeles för lätt att springa i flock när man egentligen borde undersöka mer.

Fakta/Anna Hedenmo

Ålder: 57 år
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Ex-make, två döttrar och hunden August.

Karriär: Informationslinjen i Karlstad. Gick från lokalradion i Stockholm till Ekot och kom till SVT 1993. På Agenda sedan 2008. Har varit programledare för Aktuellt sedan 2001. Har jobbat som reporter, redaktör och programledare för Min sanning, Gomorron Sverige, Rapport, Debatt, val-program och Nobel-sändningarna. Ordförande i Publicistklubben sedan 2017.

Drivkraft: ”Peta i det känsliga, ha kul.”

Aktuell: Kommer ut med sin första bok, Uppdrag sanning, på Brombergs förlag i mars.