”Det är jobbigt och krävande, svårt och otacksamt – men det är fantastiskt.”

Förr åkte han så ofta han kunde och jobbade där det var krig, men när barnen kom gjorde han ett uppehåll i krigsrapporteringen.

Emil Larsson har arbetat i ett 70-tal länder, men ”inte i de härliga, som Australien och Kanada”.

Hans jobb har bland annat resulterat i Stora journalistpriset 1999 för rapporteringen från Kosovokriget tillsammans med reportern Saam Kapadia. Tidigare i år belönades han med utmärkelsen Gyllene snittet, tv-fotografernas pris för speciellt yrkesskickliga fotografer. Då fick han pris som Årets tv-fotograf, i kategorin ”enkamera”.

Ett inhopp som Mellanöstern-fotograf 1996, när den ordinarie fotografen skulle sluta, blev ingången till jobbet på Sveriges Television. Med en dags varsel åkte han i väg och blev kvar i nästan tre år i regionen tillsammans med korrespondenten Peter Löfgren. Efter de tre åren började han på nyhetsredaktionen på SVT.

– Det är underbart här. Man vet ju inte var man kommer att vakna nästa dag. Förra veckan åkte jag bussen hit på morgonen och på kvällen åt jag middag i Paris. Det är jobbigt och krävande, svårt och otacksamt, men det är fantastiskt.

Foto: Tor Johnsson

I Paris handlade det om att göra ett inslag om Nobelpristagaren i litteratur. När Journalisten träffar Emil Larsson är det dagen innan han ska i väg till Ukraina tillsammans reportern Bengt Norborg i två veckor. Skyddsutrustning och teknisk utrustning ska packas och gås igenom. Det är tredje vändan han åker dit. Det finns två eller tre team som turas om att åka till Ukraina, efter två veckor jobbar man på hemma­plan i sex veckor. På plats i Ukraina är det 16-timmars arbetsdagar och ofta en störd nattsömn, eftersom det händer saker även på natten.

Att det blev foto och film som fångade hans intresse tror han har med uppväxten att göra. Båda föräldrarna var lärare och flyttade som grönavågare från Stockholm till den lilla orten Trekanten utanför Kalmar när Emil Larsson var i sexårsåldern. I hemmet fanns gott om tidningar och tidskrifter, men ingen tv.

– En vinterkväll var mina föräldrar ute och gick med hunden. Då fick de syn på mig som satt i grannarnas rabatt, de hade sin tv i källaren i gillestugan. Jag satt i snön och tittade in genom fönstret på barnprogrammen. Jag var kanske 7-8 år. Dagen efter köpte de en tv, i och för sig svartvit, men ändå en tv.

En super-8-kamera han fick i födelsedagspresent när han var liten spelade stor roll för hans framtida yrkesval.

– Jag har haft sådan himla tur i livet som visste vad jag ville göra tidigt. Det är en oerhörd fördel om man vill lära sig något ordentligt.

Kameran användes till att göra animerade filmer och actionfilmer med småbröderna som medverkande, en av bröderna målades grön och fick vara Hulken.

Så småningom hittade han kompisar som var intresserade av samma sak och de började göra kortare spelfilmer och skicka in till olika amatörfilmsfestivaler. I en av festivalerna fick de pris, där satt SVTs dokumentärfilmare Tom Alandh i juryn.

– Han bjöd in mig till tv-huset för att bara hälsa på. Han är så generös om han ser att någon är intresserad, då vill han hjälpa till. Så var det i alla fall för mig.

Den då 17-årige Emil tog bussen från Kalmar till Stockholm. Men när han kom fram till tv-huset var Tom Alandh inte där.

– Han hade glömt bort det och var ute och filmade någonstans, men nästa dag möttes vi. Och han fixade ett lärlingsjobb till mig hos en fotograf som han hade jobbat med tidigare.

Emil Larsson flyttade till Stockholm året därpå och fick arbeta med reklam och företagsfilm, bära väskor och fixa olika saker. Några år senare startade TV4 och där behövdes det fotografer.

– Det var ett jävla sug efter folk som kunde filma, kunde man bara sköta en kamera så var det i princip bara att gå in och räcka upp handen och visa att man kunde så fick man jobba.

Stina Dabrowski behövde en fotograf till sitt intervjuprogram och han fick åka med på många av hennes intervjuer runt om i världen.

– Där fick jag vara med om några fantastiska tillfällen, minns till exempel när vi träffade Nelson Mandela.

Intresset för internationell politik fick han redan i samband med militärkuppen i Chile 1973. Hans föräldrar var engagerade politiskt i Chilekommittén och blev goda vänner med en stor chilensk familj som flytt till Sverige.

– Det var middagar och panflöjtsmusik och det var så spännande, liksom en fläkt av världen. Jag blev god vän med en kille, han var i 25-årsåldern, han hade varit fånge på stadion i Santiago. Han berättade – min gammelmormor kunde spanska så hon tolkade – hur de hade bundits.

Emil Larsson har jobbat på SVT sedan 1996. ”Jag är så tacksam för det här jobbet.”   Foto: Tor Johnsson

Emil Larsson berättar att han är livrädd innan han ska åka i väg, som nu.

– Det börjar nu, jag känner en oroskänsla. Första gången jag åkte till Ukraina i mars kom jag på mig själv med att ligga och fundera ut undanflykter för att få slippa göra det jag hade tackat ja till. Det är ju ingen som tvingar en att åka, det är bara att ”jag har nog ångrat mig.” Men så fort vi kommer över gränsen så försvinner ångesten, eller på planet redan faktiskt. Då ser man alla andra människor som lever under samma villkor och överlever.

– Man får försöka tänka statistiskt och ta fram förnuftet, funderar han. Som exempel tar han det stora bombanfall som ryssarna utsatte Ukraina för ett par dagar tidigare.

– Utan att förringa det, men det var 17 personer som dog sammanlagt i alla städer under bombningarna i ett land med 50 miljoner människor.

Vad säger dina barn när du åker i väg?
– Det är inte så roligt. Jag har haft en rätt lång paus från sådana här uppdrag för att barnen var för små. Nu börjar de bli större. Och det här är en sådan oerhörd händelse så det går inte att missa, men det är inte kul att åka, eller i alla fall inte innan man har åkt. Men tills för ett år sedan höll jag mig ifrån den här typen av uppdrag.

Emil Larssons schema är anpassat efter att han har sina barn två veckor åt gången, de veckorna jobbar han vanliga kontorstider.

När han åkte till Ukraina i mars var han och Bengt Norborg med om fruktansvärda scener i Butja där det upptäcktes döda, torterade kroppar i en källare.

Kan man känna sig obekväm när man filmar sådana händelser?
– Nästan tvärtom. Man känner plikten. Den gången blev jag så chockad så att jag nästan glömde bort hur man skötte kameran. Jag örfilade mig själv mentalt ”Skärp dig nu”. Precis där kände jag att jag har ett av världens viktigaste jobb.

Är det att skildra sådant som krigsförbrytelser som driver dig?
– Ja, men även det fina man möter. De säger att krig tar fram det sämsta i människor – och det bästa. Och det är den delen som gör det beroendeframkallande. Att man träffar på folk i sådana här undantagssituationer. Man blir vidöppen. Man kan bli väldigt nära vän med någon bara efter att ha bytt en blick.

Senast han var i Ukraina följde de med en liten hjälporganisation. De stora organisationerna som Röda Korset och Läkare utan gränser syntes inte till.

Foto: Tor Johnsson

– De kanske var där, men vi har inte sett någonting av dem nära fronterna. Det finns mindre initiativ, vi följde med ett sådant. Det var en svensk tjej och några brittiska militärer och yngre äventyrare som körde med skrotbilar fram till byar vid fronten för att hämta människor och evakuera dem. Och till dem som inte ville bli evakuerade lämnade man mat och vatten.

De hade fått underrättelser om att det var lugnt i det område de skulle till, men det var nära de ryska linjerna.

– Vi kom i fyra bilar, och vi kanske hade blivit upptäckta av en drönare eller någonting för ryska artilleriet började skjuta med jättestora granater. Vi hamnade mitt i ett granatregn.

Den tolk de brukar arbeta med har jobbat med SVT sedan 2007, men den här gången ska de träffa en ny, en kvinna, på rekommendation av den ”ordinarie” tolken.

– Man måste kunna lita på tolkar och fixare. De är jättebra att ha, vi lägger ju livet i deras händer. I Syrien har journalister blivit sålda till IS av fixare. Den vi brukar jobba med är en av de bästa. NBC betalar ungefär dubbelt så mycket som vi, så när de är där kan vi inte jobba med honom.

Det svåraste med utlandsuppdragen tycker han är att ”umgås med sin prestationsångest”.

– Man känner ett ansvar för att leverera. Annars är det på många sätt lättare än att göra ett jobb om räntan. Historier finns överallt.

Bland förebilderna finns fotografen Robert Capa, men framför allt Josef Koudelka, som bland annat tog bilder av den ryska invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

– Han ställde ut på Kulturhuset för ungefär 20 år sedan. Jag var där på vernissage, vilket också han var, och jag märkte att han tog en bild på mig när jag stod och tittade på hans bilder. Jag blev så stolt. När jag fyllde 50 år åkte jag till Beirut för att fira min födelsedag. Jag var ute och promenerade och ser en gammal man med en Leicakamera, det var han. Då vågade jag gå fram och hälsa. Han var där och letade efter ett speciellt träd som han tagit en bild på för 30 år sedan, han ville se om det stod kvar.

På fritiden är det de fyra barnen som är i fokus.

– Läxor och städning. Jag försöker också lära mig att spela dragspel men nu har det gått sönder, barnen hoppade på det.

Stillbildsfoto är också ett intresse.
– Det är min framtidsvision. Jag har ju ungefär 15 år kvar på det här jobbet. Sedan ska jag bli som den gamle Koudelka och gå omkring på platser där jag varit förut och leta efter ett träd.

EMIL LARSSON

Ålder: 54 år.
Familj: Tre egna barn samt ett bonusbarn, i åldrarna 11 till 20.
Bor: Kungsholmen i Stockholm,
Bakgrund: Auto­didakt, via arbete som fotograflärling. Jobbat på TV4 och är nu på SVT.

Priser: Stora journalistpriset 1999. Gyllene snittet 2020.

Aktuell: På SVT Play med programmen Jag var där, om när massakern i Butja upptäcktes, och Den största nyheten, om SVTs rapportering under coronakrisen.

Drivkraft: ”Händelsenyheter är själva meningen med jobbet. Presens, inte imperfekt, så att säga.”