”Det var en tillgång att gå i skolan med överklassen”

Ali Fegan är oändligt trött på att prata om Janne Josefsson.
Deklarationen kommer innan han ens hängt av sig rocken på den vietnamesiska restaurangen i Göteborg där vi stämt möte och där nudelsoppa ska komma att slurpas på värdigast möjliga sätt.
Inte för att Ali Fegan har något personligt emot SVT-profilen vars skor han numera fyller som programledare i Uppdrag granskning. Han är bara mätt på snacket och jämförelserna. Att bli nya Janne var heller inget mål, faktum är att ”vad fan” var första känslan när han förra hösten fick frågan om att fronta UG tillsammans med Karin Mattisson. Hans reporteridentitet är stark och att programleda innebär väsentligt mindre tid för egna jobb.

Fast nu sitter han här, helt klart nöjd med de nya skorna. Talar med engagemang om den ansvarskrävande intervjuns utmaningar och särskilda konstart. Det bör till exempel inte bli dålig stämning för tidigt. Att lyssna ordentligt och på riktigt vilja förstå vad som drivit någon att fatta de beslut som granskas är centrala delar.
– Det är i den ansvarsutkrävande intervjun allt ställs på sin spets. Det är då vi har chans att företräda vår publik och ställa makthavare till svars. Det är liksom själva kärnan i journalistiken. Det är det som får mig att ticka, säger Ali Fegan.
Inför intervjuerna läser han på och pratar mycket med reportrarna som gjort reportaget. Han ställer in sig mentalt på att det kan komma alternativa förklaringar än vad redaktionen trott, och testar olika utfall med en kollega.

I tio år har han varit medarbetare på UG, varav nio som frilans. Vägen till den svenska grävjournalistikens epicentrum var, som det brukar heta, inte spikrak. Men vi tar det från början. Ali Fegans föräldrar flydde militärkuppen i Turkiet 1971 och hamnade i Rinkeby utanför Stockholm. När sonen fötts stred hans mamma för att familjen skulle lämna förorten. Hon vann maktkampen mellan föräldrarna och familjen fick en hyreslägenhet på Gärdet. Ali Fegan började i ”finskola” i stan. Han hade kvar kompisar från förorten och fick nya både från medelklass och överklass.
– Det har varit en jävla tillgång som journalist att jag gick i skola ihop med överklassen. Man lär sig koderna i olika sociala miljöer. Det tycker jag alltid att jag har varit bra på.

Det första mötet med undersökande journalistik daterar Ali Fegan till 13-årsåldern. Han var på väg ut när mamman bad honom stanna och titta en halvtimme. Där på Striptease var Janne Josefsson som berättade om den främlingsfientlighet en turkisk familj som öppnat restaurang på Marstrand utsatts för. Reportaget gjorde intryck:
– Vilken makt! Och är det lagligt, kan man ens göra så, ifrågasätta polisen på det där sättet? Sen tänkte jag inte mycket mer på det, men det satte sig någonstans, menar han.

Något decennium senare rekryterade journalisten Belinda Olsson Ali Fegan till den nystartade nyhets- och debattsajten Sourze där hon var chefredaktör. Han var i kultursvängen, hade läst strökurser på universitetet, höll på med musik och hade arrangerat någon utställning. Alla skulle inte vara journalister på den på många sätt innovativa Sourze – men Ali Fegan och flera andra kom att få en språngbräda ut i mediebranschen från den.

Ali Fegans karriär som frilansskribent gick helt okej trots att han alltid känt ett slags motstånd mot själva skrivandet. Så pass att han greps av häftig revanschism mot sin gamla svensklärare när han såg sitt första tryckta alster. Det var ett långreportage om ett turkiskt fotbollsderby som samtidigt berättade om det turkiska samhället, skrivet för Offside. Där fanns hans text, i en pocketbok, och det kändes på riktigt.
– Jag hade fått en etta eller tvåa i svenska och haft en väldigt komplicerad relation till min svensklärare. Jag skickade den här texten till henne, med en post it-lapp som jag hade skrivit ”fuck off” på. Oerhört pinsamt förstås – men det betydde något för mig att publicera det där.
Mer rakryggad berättar han att lärare i norrort återkopplade till honom efteråt: reportaget hade fått unga turkiska killar att börja läsa.

UG då? Ali Fegan hade fått sitt andra barn tillsammans med Belinda Olsson. Lämnade och hämtade på förskola i Stockholm. Frilansandet var segt och han tvivlade. Sökte in på brandmansutbildningen.
– Vad vill du då? frågade Belinda Olsson.
– Ska jag fortsätta vill jag jobba med undersökande journalistik, på UG, svarade Ali Fegan.
– Då får du ju bestämma dig, tyckte hon.
I samma veva kom kompisen Fredrik Quistbergh hem och ville granska arvstvisten efter Stieg Larsson. Ali Fegan hade ”en halv fot inne” på SVT där han hade jobbat med Mediemagasinet. Quistbergh hade kontakter på UG.
– Jag kände att nu har jag min chans. Jag måste verkligen visa att jag kan göra det här.

De gjorde grävet och det blev ”ett jävla ståhej”. Efteråt kom ett tips om att en högerextrem sekt inom katolska kyrkan skulle ha fått fotfäste bland svenska nynazister. Jobbet växte. Intervjun med den förintelseförnekande biskopen Richard Williamson blev ett världsscoop och UG vann det fina amerikanska IRE-priset.

Efter det kände han att han nog skulle få fortsätta. Att sälja in idéer blev lättare. Först i år ville han bli anställd, det känns tryggare med hårdare band till SVT i den nya rollen som ansiktet utåt. Men banden har länge varit tajta på andra sätt. Sin skolning som grävare tackar Ali Fegan kollegan Lars-Göran Svensson för, hans ”eget gräv-universitet”. Och han talar med stolthet om programmets i ett både nationellt och internationellt perspektiv ovanligt stora resurser, om dess noggranna metodik för att undvika övertramp och om hur deras avslöjanden på riktigt kan göra skillnad.
– Använder man sin drivkraft rätt kan man faktiskt förändra livet för människor. Rätta till missförhållanden, avslöja systemfel… Det är få förunnat att få hålla på med.

De reportage som betytt mest för honom själv är de som kommit nära enskilda människor. En missbrukares ouppklarade död i Karlskrona, en romsk tjej som såldes i Malmö, en man som lade sig att dö i en grustunna i Vara…
– Vissa går igång på ekobrott, follow the money, jag går igång på människor. Och det måste finnas en historia att berätta.

Han brukar testberätta reportageidéerna för kollegorna. ”Först hände det, sen det” – hur reagerar de? Oftast behövs det egentligen inte, magkänslan räcker.
Ja, ”brukar” i presens, för Ali Fegan fortsätter med egna reportage, bara färre än förr. Fast fokus ligger på att göra så bra ansvarsintervjuer som möjligt.
– Vi har ingen riktig taktik. Rätt ofta vet ju de vi intervjuar vad det handlar om i stora drag. Det är inte så att vi slänger fram okända dokument varje vecka, vilket det finns en bild om att Uppdrag granskning gör. Vi vill bara få folk att vara så sanningsenliga som möjligt, inte göra ”bra tv”.
Drivkraften i intervjuerna är att faktiskt kunna påverka vad som sker i samhället.
– En inte lika ädel drivkraft är att jag vill ha rätt. Man är väl tävlingsmänniska.

I researchen om dig läste jag att din fru Belinda också har vinnarskalle. Hur funkar det?
– Vi tävlar ju inte. Men vi har väl ibland haft bråk som känts lite onödiga. Vi har blivit bättre på det med åren.
Tre barn har det blivit, de två äldsta spelar fotboll. Så programledarfamiljen Fegan-Olsson skjutsar och hänger på matcher en ansenlig del av sin fritid. Ali Fegan märker att han blivit synligare som programledare. Folk kommer fram och snackar. Mer i Göteborg än i Stockholm, vilket är en av sakerna han gillar med staden dit de flyttade när Belinda Olsson skulle bli – just det – Janne Josefssons redaktör på Debatt.

UG har varit rubrikstoff under våren, med Lina Makbouls granskning av Metoopubliceringarna. Ali Fegan konstaterar att motfilmningar av den typ som Cissi Wallin gjorde är vardag sedan minst fem år och något han inte störs av – den tvingar dem att skärpa sig och vara professionella.
Hatet och drevet Makboul utsattes för var däremot inte vardagsmat.
– I dag blir varje sändning nagelfaren i sociala medier. Har vi minsta lucka eller oklarhet blir det en grej. I den bästa av världar tvingar det oss att bli ännu bättre. Men det som är nytt är att folk också kan sprida alternativa sanningar som drabbar enskilda medarbetare. Man går på deras person, det sprids rykten. Det som hände Lina var vidrigt, och nytt för oss alla på redaktionen. Vi har pratat mycket om det och försökt dra lärdomar och slutsatser.

Hur skulle utvecklingen kunna bli?
– Det värsta som skulle kunna hända är att vi inte orkar, helt enkelt lägger ner. Det vore fruktansvärt, ett direkt demokratihot.

Ali Fegan
Ålder: 43 år
Familj: Gift med Belinda Olsson, programledare för Opinion Live i SVT. Tre barn.
Bor: Lägenhet i Göteborg.
Aktuell som: Ny programledare i Uppdrag granskning, SVT.
Bakgrund: Sourze, skrivande frilans för bl a Fokus och Vi Föräldrar. Har också skrivit manus för Lilla al-Fadji och gjort barnprogram på UR. Medarbetare på UG sedan 2008. Ali Fegans reportage Jakten på ”Generalen” tilldelades nyligen en andraplats och ett hedersomnämnande i klassen Current affairs på tv-festivalen Prix Europa i Berlin.
Drivkraft: Att avslöja missförhållanden och påverka utvecklingen i någon riktning. Men jobbet är också oerhört lustfyllt.