Krimprofilen Therése Cedergrens varning: ”Folk vågar inte ställa upp längre”

Sensommaren 2022 hade Therése Cedergren ett spädbarn, ett bokkontrakt och hennes jobb på Aller Media riskerade att försvinna. Då ringde TV4s nyhetschef Fredrick Malmberg. ”Kom till Stockholm”, manade han henne. Hon, som jobbat nästan hela sitt yrkesliv i Malmö, som kunde allt om staden och dess gängkriminella – men bara lite om Stockholms.

Hon sade ja. Förstås, tänker de som känner henne.

Idag är Therése Cedergrens livspussel – avancerat. Fredag till söndag bor hon i Djurslöv, Hells Angels tidigare huvudkvarter, utanför Staffanstorp, i ett sekelskifteshus som hade renoveringsbehov när hon köpte det för 20 år sedan och i viss mån fortfarande har det. På helgerna är också den femtonåriga dottern hemma från internatskolan på Österlen.

Söndag kväll kör Cedergren de 60 milen upp till Stockholm, med en ettåring i bilen. Måndag till torsdag utspelas hennes vardag i en triangel på några kvadratkilometer vid Gärdet i Stockholm: TV4, övernattningslägenheten och förskolan som ligger ett stenkast från SVT. Där går Alice, Therése Cedergrens tredje barn, som hon skaffade med egna ägg och danska spermier vid 52 års ålder. Det har hänt mer än en gång att Alice behövt följa med på jobb. Studiopersonal har gullat med henne när Cedergren live-kommenterat den senaste våldsutvecklingen (”en gång bad jag tv-doktorn hjälpa till”); och fotografen har vaggat vagnen och samtidigt filmat när Cedergren intervjuade en mamma som förlorat sin son i en knivattack.

Så var det redan med hennes första barn, sonen Gustav född år 2000. Då var Therése Cedergren nyhetsankare på TV4 Skåne.

– Han fick sova i sminklogen på jobbet, en industrilokal på Scheelegatan i Malmö. I en nyhetssändning hördes plötsligt barnskrik – jag hade glömt babywatchern på.

Då, för 23 år sedan, hade Therése Cedergren just separerat från barnets far, en dansk läkare, och bestämt sig för att aldrig mer leva i ett förhållande.

– Jag ville ha min frihet. Det hade varit alldeles för många män som ville styra.

Hösten 2023 har hon förutom heltidsjobbet som specialreporter och krimkommentator gett intervjuer och haft författarsamtal om boken Mordet på Ribersborg, om det uppmärksammade mordet på läkaren Karolin Hakim 2019. Skjutningen på öppen gata mitt på förmiddagen skakade om hela Sverige. Att mörda anhöriga till gängkriminella var, då, något okänt och oerhört.

Therése Cedergren beskriver det som en vändpunkt. Åren 2015-2019 hade Malmö präglats av en extrem våldsutveckling: mord med automatvapen mitt i stan, handgranater i flerfamiljshus och flest sprängningar i Europa.

– Malmöborna togs inte på allvar förrän mordet på Karolin. Först då nådde det in i riksdagshuset, säger Therése Cedergren.

Själv blev hon djupt berörd av den unga kvinnans död. I boken beskrivs hur hon bestämmer sig för att gå till botten med mordet, sitter uppe på nätterna som en plågad kriminalare, sover illa på soffan. Blir vän med Karolin Hakims mamma och gråter som enda journalist inbjuden på begravningen.

Therése Cedergren nästan ursäktar de privata delarna i Mordet på Ribersborg. Det var förlaget som ville ha känslor, att hon skulle berätta att hon och barnen kollade på Lejonkungen den novemberkväll 15-årige Jaffar mördades utanför en pizzeria vid Möllevångstorget. Men hon ser i efterhand ett värde i att reportern får träda fram som en hel person. Det har också gjort boken mer lättillgänglig; att nå ”Lisa Jonsson i Halmstad” har varit ett mål för henne.

– Det ska vara lättläst utan att bli ytligt. Jag vill framför allt att man ska känna: hur i helskotta kan man misslyckas så katastrofalt med att lösa de här morden?

En vecka efter att manuset skickats till tryck ringde åklagaren och meddelade att utredningen lagts ned. De lyckades stoppa trycket och få med uppgiften.

– Inte ens det här mordet lyckas man alltså lösa. Det är väl det jag vill få fram, och berätta om tystnadskulturen och rädslan. Folk vågar inte ställa upp varken som vittnen eller på intervjuer, ens anonymt. Det blir bara värre.

Uppförsbacken när hon kom till Stockholm i mars var brant. Även om en del gängkriminella rör sig över hela landet har hon behövt börja om från noll: läsa tusentals sidor polisutredningar, bygga nätverk, skaffa källor. Hennes bästa verktyg är att åka ut till Stockholms och Uppsalas förorter. Fråga, prata, vara medmänniska mer än reporter.

– För mig är det viktigt att människor i utsatthet får komma till tals. Kvinnorna i utsatta områden som kanske inte står på barrikaderna och skriker för sina rättigheter. Det är så lätt att åka till riksdagen och intervjua politiker.

Att boka intervju med en gängkriminell går inte, säger hon.

– Du måste vara på plats vid vissa tider. Du måste hänga, prata med dem. Du måste kanske jobba kväll. Nu är det svårare när jag har lilla Alice. Och det är jättetufft. Jag har haft enorm prestationsångest.
I Malmö fanns gängen närmare inpå, våldet var mer påtagligt. På gott och ont, konstaterar hon och blickar ut mot det stillsamma kvarteret vid Gärdet.

– När jag ska lämna på förskolan på morgnarna kommer folk joggande, de är vältränade, tar hand om sina kroppar. Det är som att innerstan är i en bubbla. Hade allt våld som sker i förorten skett i innerstaden – folk hade uppfattat det som krig, stängt in sig. Jag tror också att mer resurser hade satts in snabbare.

För TV4-tittarna är den blonda skånskan inget nytt ansikte. Therése Cedergren anställdes på TV4 redan 1998, till en början som programledare för de lokala nyheterna. Med åren intresserade hon sig alltmer för krim. Hon är en spänningssökare som trivs i kaos och fara, och hade tidigare hoppat på – och av – juristutbildningen.

– Jag ville bli åklagare, sätta dit bovar och banditer. Men att leta rekvisit i lagboken – det var så tråkigt! Jag ville ju jobba med brott och straff direkt.
I 40-årsåldern skaffade hon sitt andra barn. Hon läste nyheter på morgonen och tog sedan tåget över till Köpenhamn och Storkkliniken. Dottern Isabella har också hängt mycket på TV4 Malmö.

Efter chockbeskedet om att lokal-tv lades ned 2014 blev Therése Cedergren en av kanalens riksreportrar. Intensiva år i Malmö följde, med flyktingvåg och eskalerat gängkrig. Hon syntes ofta i rutan och gillade arbetsbelastningen. Hon bevakade hela rättegången mot Kim Walls mördare i Köpenhamn. Att sitta inne i rättssalen varje dag och höra allt som sades – som sedan filtrerades kraftigt till tittarna – var oöverträffat tungt. Året därpå, efter Karolin-mordet, var hon ”sleten” och sökte på uppmaning av en tidigare kollega jobbet som innehållschef på Aller Media. Hon hade aldrig varit chef men lockades av att få göra grävande journalistik för och om kvinnor. Pandemin kom och Therése Cedergren tvingades arbetsleda från hemmet. Och klättrade på väggarna.

– Jag som så länge jobbat ute på fältet satt där och hade Teamsmöte med 13 anställda. Jag blev knäpp i huvudet. Reportern i mig ville ut och göra jobben själv.

När Aller Media sensommaren 2022 meddelade att Skåneredaktionen skulle stängas hade Cedergren fött sitt tredje barn, och ville inte flytta med till Stockholm. Men så ringde alltså Fredrick Malmberg. Och Therése Cedergrens väninnekör kunde ropa ”du är galen!” hur mycket de ville – det brukar de göra. Hon tänkte köra.

Frågar man om Therése Cedergrens uppväxt får man en böljande historia med stickspår. Hon är född i Lund, uppvuxen i Ystad och Simrishamn. Lärarföräldrar, tre bröder. Som barn skrev hon gärna berättelser. Som tonåring fick hon modellkontrakt, var kandidat i Sveriges Lucia och Fröken Sverige. Föräldrarna sade nej till en filminspelning i Argentina, ”det var seriöst men för lättklätt”. Hon var duktig i skolan, hade de 5,0 som krävdes för att komma in på JMG i Göteborg.

Där var hon ung och blond och modellade fortfarande vid sidan av studierna.

– Jag togs inte på allvar. Överhuvudtaget. ”Vad ska du jobba med? Och du pratar för bred skånska. Ingen kommer begripa vad du säger.”

Före TV4 hann hon bland annat med Norra Skåne, Hemmets Journal, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Som ung kvällstidningsreporter gick hon på kändisfester och dejtade Mikael Persbrandt, och var satt att fokusera på ”sex, våld och droger”.

– Så snaskigt som möjligt, sade de. Jag knäckte att Sven Wollter hade träffat en ny kvinna, vi gjorde high fives i Globen. Det var gross, jag skäms idag! Men jag var väldigt ung.

Känslan av att inte tas på allvar kan ha bidragit till att hon inte försökte göra verklighet av sin dröm att bli korrespondent. På den tiden, slutet av 90-talet, reste hon och maken ständigt. Så långt och utmanande som möjligt.

– Jag sökte kickar och ville helst bli krigsreporter. Jag kan fortfarande vara avundsjuk på Samir Abu Eid, att han får stå där, mitt i allt.

Men där går till och med Therése Cedergrens gräns för vad hon tror är möjligt som ensamförälder.

– Och jag älskar det här jobbet. Hade det inte varit för barnen hade jag kunnat jobba dygnet runt. Jag hade velat åka till Spanien, bevaka Los Suecos när de härjade där. Jag vill vara där det händer.