Frida Boisen:Dockor accepterar lägre löner

Namn: Frida Boisen Yrke: Reporter och redaktör på GPs nöjes- och reportagebilaga Aveny Ålder: 26 år Bor: I Göteborg Familj: Pojkvän Bakgrund: Fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap, studier i bland annat retorik och statskunskap, samt en oavslutad journalistutbildning på JMG Drivkraft: Lust till yrket och viljan att bekämpa orättvisor

Journalistförbundets kongress i höstas. Kvällen är sen och ombuden tröttkörda efter långa timmars debatterande. Plötsligt hörs eggande rytmer och in i lokalen glider en sambaorkester med nästan nakna dansöser, kanske tänkta att pigga upp församlingen.

Dagen efter kliver Frida Boisen upp i talarstolen. Hon låter förstå att det inte känns särskilt bra att när denna helvita församling av kongressombud äntligen släpper in några svarthåriga människor så är det i form av dansöser med blottade bröst.

Under samma kongress fick alla ombud varsin radio i present av Journalistförbundet. Frida Boisen anmälde sig återigen på talarlistan. Hon deklarerade att för egen del skulle hon vägra att ta emot gåvan, den luktade för mycket muta.

Orädd och mycket åsikter. Och en sak till: mycket engagemang. Vid lunchtid en mörk decemberdag kommer hon inrusande på Journalistens redaktion för vårt avtalade möte, vilt gestikulerande och frågar om jag hört vad som hänt.

– Nej, vad då?

–Stockholm News ska läggas ner, säger hon påtagligt upprörd.

En gratistidning i Stockholm försvinner. Varför skulle någon på GP bry sig? Men hon gör det.

Till vardags skriver Frida Boisen kaxiga artiklar i Aveny, GPs nöjes- och reportagebilaga. I välskrivna reportage och krönikor märks henns engagemang. I GP har hon protesterat mot att tjejer i ZTV görs om till onanidockor, hon har provjobbat lite på en porrklubb för att avslöja kvinnohanteringen och hon har startat debatt för att stoppa våldtäkter. Kort sagt sånt som unga tjejer i mediebranschen förväntas skriva om.

Vi sätter oss på ett fik och jag drar en harang om att kvinnor som var medvetna på 1970-talet verkar ha kämpat även mot monotona kvinnojobb, för invandrarkvinnors möjlighet att komma ut i samhället, för kvinnliga missbrukare och mycket annat.

Helt klart behövs Frida Boisen och hennes jämnåriga medsystrar i medierna, men varför räcker deras engagemang ofta enbart till sånt som kretsar kring det sexuella?

-Så du menar att jag ska skriva om 23 utslitna sömmerskor i Borås? Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, säger hon. Jag håller med om att de där 70-talsgrejorna har försvunnit och visst är de viktiga. Men de där 23 textilarbetarna, de ligger inte nära mig, jag möter dem aldrig.

Kanske har hon just satt fingret på problemets kärna. Vi journalister har liksom glidit bort från sömmerskorna och kommit närmare IT-aktier och sexistiska rockvideor på ZTV.

Åter till sexspåret. Frida Boisen säger att hon betraktar objektifieringen av kvinnokroppen som roten till all övrig ojämlikhet mellan könen. Det är därför hon skrivit så mycket om ämnet.

– Matas man med idealet att manbara är en docka som är till för att behaga, då ställer man upp på att jobba för lägre lön än männen för man tycker inte att man är värd mer. Jag har vänner som tagit till sig kroppsidealen i medierna, som har tappat sin självkänsla och fått ätstörningar.

Frida har inte nöjt sig med att kämpa för utsatta kvinnor enbart vid tangentbordet. I somras begicks flera våldtäkter i Kungsparken i centrala Göteborg. Hon och kollegan Emma Engström kläckte idén till en lite udda form av kampanjjournalistik.

De köpte in soffor på Myrorna, skaffade lampor och kaffe och parkerade sig en natt i Kungsparken. De bjöd in läsare, politiker och poliser. Runt 500 personer kom för att diskutera sexuellt våld mot kvinnor.

– För en gångs skull blev det en bra debatt mellan politiker och vanliga människor, tycker Frida. Och i alla fall den natten skedde inga våldtäkter i Kungsparken.

Men helt lugnt var det inte. Vid tre-tiden på morgonen upptäckte Frida och hennes kollega ett skinnskallegäng som just var på väg att kasta sig över en berusad kille.

– Jag och Emma rusade dit och hann precis fram innan de började slå honom. Vi var jätterädda men ställde oss mellan skinnskallarna och den där killen med utbredda armar. De sa åt oss att försvinna men jag berättade att vi var i parken för att få slut på våldtäkter och bad dem att hjälpa oss i kampen.

Skinnskallarna lommade med till en soffa där de bjöds på kaffe och även det tilltänkta offret hängde på. Men någon solskenshistoria blev det inte.

Efter ett tag kom en ny nattsuddare släntrande genom parken. Skinnskallarna kunde inte hålla sig utan rusade dit för att slå ner honom. Frida hoppade emellan ännu en gång men tvingades till sist ringa polisen.

Fridas bakgrund består mest av sång, hamburgare och hårdpluggande. I flera år jobbade hon extra på Mc Donald’s och hade ibland arbetsledaransvar för upp till 50 personer. Parallellt pluggade hon på JMG och tog samtidigt kurser i retorik, statskunskap med mera. Energisk som hon är höll hon dubbel studietakt och plockade 40 poäng per temin.

I många år har hon sjungit opera och funderade ett tag på en professionell karriär men det satte journalistyrket stopp för.

– Det uppstod en lojalitetskonflikt. Jag höll på med musikrecensioner och ville inte hamna i situationen där jag skulle skriva om någon pianist som kompat mig.

Studierna på JMG har aldrig avslutats. Hon blev uppsugen av GP en bit för examen och där har hon varit sen dess.

Frida Boisen är trött på de standardformulär journalister ofta använder och hon jobbar för att komma bort från dem.

I våras besökte hon HMUB Östergötland för ett reportage om tillvaron på en u-båt. I besättningen fanns en enda kvinna, hon var officersaspirant som flera andra ombord.

I det läget hade nio av tio journalister fyllt i den gamla slitna mallen och vinklat på hur det är att vara kvinna bland en massa män. Frida lät istället kvinnan förekomma i texten som vem som helst ur besättningen.

– Jag tycker att man har ansvar för vilken bild man ger. Jag ville inte framställa det som att det är ovanligt med en tjej på en u-båt.

Men det är ju ovanligt med tjejer på u-båtar och många läsare undrar säkert hur det är att vara ensam ombord bland en massa killar.

– Det hade varit fördummande för läsarna om jag frågat henne hur det är att vara tjej där. Jag tror de fattar sånt ändå.

På GP-bilagan Aveny har Frida varit med och kläckt en del udda reportageidéer utifrån egna funderingar. I våras fick hon tanken att de flesta nog går omkring och tänker på sex när det är blomstertider. Resultatet blev sommarsex som tema med lustfylld poesi och erotiska bilder på bland annat två män som ägnar sig åt oralsex i en tågkupé.

– En annan sak jag tänkt på är varför det är så tabubelagt med nakenhet när så mycket annat i vårt samhälle är så tillåtet. Resultatet blev att två kroppsmålade nakenmodeller skickades ut på gatorna i Göteborg för att kolla folks reaktioner.

Trots att Frida jobbar på en bilaga som sysslar mycket med nöjeslivet gillar hon inte att kallas nöjesjournalist, tycker att det låter för ytligt och lättviktigt. Vad hon egentligen skulle vilja hålla på med är undersökande journalistik och det är en anledning till att hon sitter i redaktionen för tidskriften Scoop som ges ut av föreningen Grävande Journalister. Frida ser grävandet som ett sätt för journalister att i högre grad sätta agendan och göra sig kvitt beroendet av politikerutspel och pressmeddelanden. Ett av de mest angelägna ämnena att gräva i tycker hon är invandrarnas situation i Sverige.

– Trots att vi skaffat oss mobila redaktioner har vi misslyckats med den här jättefrågan. Det räcker inte att bara åka till förorterna några dar, man måste känna invandrare för att veta vilka problem de drabbas av.

Hur många invandrarvänner har du?

– En kanske.

Sömmerskesyndromet igen.

Under intervjun har Frida fått en stor del av sin journalistiska verksamhet reducerad till en trend av mig. Själv hade jag nog tagit illa upp av en sådan kritik men beundransvärt nog visar hon inte ett spår av ilska. Snarare eftertänksamhet och faktiskt till och med entusiasm.

–Jag har inte tagit upp de där frågorna så mycket som jag borde, men jag ska bli bättre. Det kommer.

STAFFAN WOLTERS