Gunilla von Hall: Det är inte glamoröst att vara utrikeskorre

Namn: Gunilla von Hall Ålder: 37 år Familj: Sambo Bor: Genève, Schweiz Yrkesbakgrund: Fil kand statskunskap, nationalekonomi och företagsekonomi vid Uppsala universitet. Reporter på liberala nyhetsmagasinet NU och Expressen, ledarskribent på Dagens Nyheter, utrikeskorrespondent på Svenska Dagbladet, så kallad ”roving reporter”, rörlig internationell reporter med basering ibland FN-organen i Genève. Täckt konflikter i bland annat Latinamerika, Afrika, Arabvärlden och Östeuropa. Medarbetar i BBC och Voice of America. Drivkraft: Intresse för människor och skeenden i olika länder.

Gunilla von Hall har ett råd att ge unga journalister som vill resa och se sig om i världen. Ta chansen nu. Res innan du stelnar till, kasta dig ut på vinst och förlust.

Som 26-åring åkte hon 1989 till Genève med kontrakt från dåvarande chefredaktören på Svenska Dagbladet, Bertil Torekull, för att skriva för tidningen. Sedan dess har hon skrivit från 42 länder. Hon har bevakat Gulfkriget, Iran, konflikterna i Colombia och Nagorno-Karabach, krigen i Bosnien, Rwanda och Zaire, utsatts för granatattacker, blivit beskjuten av krypskyttar, blivit svartlistad, träffat ayatollor, bevakat jordbävningar och orkaner, insjuknat i malaria och dansat med Saddam Husseins son.

Gunilla har världen som arbetsfält. Hon känner sig privilegierad som får resa och uppleva andra kulturer.

– Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb. Jag gillar att åka till jobbet med passet i fickan på morgonen och på eftermiddagen, oväntat, kanske befinna mig i ett annat land. Men glamoröst är det inte.

En bra utrikeskorrespondent bör kunna improvisera, menar Gunilla, känna vart vinden blåser, ifrågasätta egna förutfattade meningar och vara beredd på att det inte alltid blir som man har tänkt sig.

1997 steg hon ombord på ett FN-plan i Nairobi som skulle föra henne till ett flyktingläger i södra Sudan. Innan planet hann lyfta började det ryka ur en av motorerna. I terminalen, under tiden som mekaniker bytte motor på planet, träffade hon kollegor från BBC, som hade hyrt ett flygplan som skulle ta dem till Goma, Zaire, som landet då fortfarande hette. De skulle bevaka slutskedet av kriget mellan Laurent Kabilas rebeller och Zaires envåldshärskare Mubuto Sese Seko.

När BBC-reportrarnas plan började rulla ut mot startbanan insåg Gunilla att det naturligtvis var i Zaire som världshistoria höll på att skrivas, inte i flyktinglägren i Sudan. Hon slet åt sig ryggsäcken, sprang ut på startbanan, ställde sig framför pilotens cockpit och viftade med armarna. Utan pengar och kläder för mer än ett par dagar befann hon sig så plötsligt på väg till Zaire – utan hemmaredaktionens vetskap.

I Goma fick hon reda på att diamantstaden Kisangani, i norra Zaire, hade fallit. Det var en av de viktigaste städerna vid fronten och vägen låg nu öppen för rebellerna att inta huvudstaden Kinshasa. Alla reportrar ville dit. Gunilla och en kvinnlig kollega från Washington Post lyckades hyra ett sportplan från Tanzania som skulle plocka upp dem i Goma och flyga dem till Kisangani för en summa av 20 000 dollar per dag.

– Hemmaredaktionen visste ingenting, men jag tänkte att Washington Post är rikare än Svenska Dagbladet och kunde kanske ta större delen av kostnaden.

Kabilas rebeller ville dock inte släppa iväg planet och hotade med att skjuta ned det. De tog en rövare och lyfte utan tillstånd. Planet steg brant för att så snabbt som möjligt komma utom räckhåll för luftvärnet. Gunilla och kollegorna rasade ihop längst bak i planet på grund av den branta stigningen. När de återvände till Goma möttes de av Kabilas informationsminister på flygplatsen.

– Vi trodde att vi skulle bli arresterade. Vi insåg att det bästa var att ta initiativet och gick fram till honom och gratulerade honom till segern. Han kom helt av sig.

Det var ett farligt äventyr som kunde ha slutat illa. Samma sak var det i början av Bosnien-kriget. Gunilla var första svenska journalist som åkte genom krypskyttarnas allé i Sarajevo. På flygplatsen fick hon och fotografen lift med en lastbil som i 150 km i timmen körde genom allén. Gunilla kommer fortfarande ihåg ljudet av krypskyttarnas kulor som ven över lastbilsflaket där de låg ihopkrupna, utan hjälm och skottsäkra västar.

– Det var oklokt och kunde ha gått mycket illa. Det var dessutom jag som hade övertygat fotografen att följa med på lastbilsflaket.

Numera är Gunilla mer försiktig. Hon åker inte nödvändigtvis ända upp till frontlinjen; hon känner till spänningen och hatet som frodas i skyttevärnen. När hon kommer till en ny plats talar hon med kollegor, soldater, FN-folk och lokalbefolkning, tar reda på var farorna finns.

– Jag går inte ut ensam på kvällen i krigsområden och jag håller tät kontakt med hemmaredaktionen. Det gäller att vara rätt bestämd. Risken att bli kidnappad, rånad eller våldtagen finns alltid. Den är större för tjejer.

Men krigets logik är död och därför går det aldrig att skydda sig mot faror. Gunilla var med den första FN-konvojen i Bosnien som avsiktligen blev attackerad. Sedan skulle det bli en sorglig del av kriget att FNs lastbilar med matsändningar stoppades och plundrades. Hon och en schweizisk journalist hade följt med en konvoj som skulle till Mostar. Av någon anledning stoppades lastbilskaravanen. Gunilla visste att man aldrig bör stå stilla för länge i en krigszon eftersom krypskyttar och granatkastare då har farligt lång tid på sig för att ställa in sina sikten. Och det var precis vad som hände. Sekunderna innan granaterna började regna ned var det dödstyst. Gunilla kommer ihåg att det enda som hördes var rasslet från en cykelkedja innan helvetet brakade loss.

– Granaterna kom allt närmare vår bil. Vår tolk skrek i panik. Min schweiziska kollega hade ingen skottsäker väst så jag kastade mig över henne för att med min egen väst skydda henne. Vår chaufför höll dock huvudet kallt och lyckades vända bilen så att vi kunde fly i säkerhet.

Gunilla menar att det är viktigt att vara rädd, ständigt vara på sin vakt.

– Släpper man på sin rädsla kan det bli riktigt farligt.

Gunilla har också stött på händelser som av moraliska och juridiska skäl varit svåra att skriva om. Hennes ”fixare” i Bosnien berättade hur han ordnade resor för ”krigsturister” som ville skjuta på människor. Han visade vapnen, utrustningen, uniformerna, bilarna.

– Det var en form av charterresa, men målet var inte en grisfest utan att döda människor. ”Fixaren” stod för transport till fronten och tillhandahöll vapen. Det var hans inkomstkälla under kriget.

– Det blev aldrig något reportage. Kriget tog slut och dessutom var hemmaredaktionen tveksam till reportaget eftersom Gunilla då skulle ha tvingats resa med krigsturisterna och själv bli inblandad i något moraliskt tveksamt.

Gunilla har under sina många reportageresor sett och upplevt de mörkaste sidorna av mänskligheten. Det talas mycket om så kallad debriefing för reportrar som upplevt hemskheter.

– En del reportrar behöver debriefing när de kommit hem från konfliktområden. Vissa människor bär ständigt med sig lidande, andra kan släppa det. Jag hör nog till den senare kategorin.

Under en reportageresa till Rwanda kom hon till staden Gitarama minuterna efter att staden hade intagits. Civila hade blivit massakrerade. När Gunilla gick in i ett hus stod grytorna fortfarande och puttrade. Familjen låg runt matbordet med sina strupar uppskurna – med blodet fortfarande rinnande. Ännu värre var det i kyrkan i byn Nyarubuye, den första stora massakern under Rwanda-kriget. Tusentals människor låg travade i högar, mördade med avhuggna med huvuden, näsor, armar och ben. Vansinnet hade drabbat landet. En folkgrupp ville utplåna den andra.

Men reportageresorna i Rwanda höll på att sluta illa. 1994 drabbades hon av malaria och höll på att dö. Det blev en lång sjukhusvistelse och hon var dålig flera månader efteråt.

Numera reser hon alltid med en välförsedd medicinlåda där hon har alla nödvändiga tabletter, egna sprutnålar och transfusionsslangar. Men bästa skyddet mot malaria är ett ordentligt myggnät.

Gunilla var i Iran på reportageresa då landets politiska ledning förklarade att dödsdomen – fatwan – mot författaren Salman Rushdie hade lyfts. Hon beslutade sig för att åka till den heliga staden Qom, för att få en kommentar från landets högsta religiöse ledare, ayatolla Shirazi.

– Jag trodde aldrig jag skulle få en intervju med honom. När jag kom in på moskéområdet spottade män på marken därför att hårstrån stack fram under slöjan. Men ayatollan tog emot mig och sade klart och tydligt att Rushdie skulle dö. Fatwan gick inte att lyfta.

Gunilla var den första att tala med den högste religiöse ledaren efter Rushdie-nyheten. Artikel blev översatt av byråerna och sändes ut över världen.

Zaire, Rwanda, Bosnien, långt från Umeå och Vänersborg där Gunilla växte upp. Men tidigt insåg hon att det var utomlands hon ville jobba. Hon gick på high school i USA och reste därefter runt i Kenya och Saudiarabien.

– Journalist ville jag bli redan som 8-åring. Mitt intresse för resor och andra kulturer föddes nog under USA-tiden då jag träffade en massa ungdomar från andra länder.

Efter några journalistjobb i Stockholm insåg hon att det var ut i världen hon skulle. Hon ville inte vänta tills dess att hon vid 60 års ålder – som tack för lång och trogen tjänst – kunde bli utrikeskorrespondent. Hon ville resa nu och därför tog hon kontakt med Bertil Torekull och talade om att hon tänkte bosätta sig i Genève.

– Genève är en bra internationell bas för att följa världshändelser och fungera som en ”roving correspondent”. Det är ett nav för kontakter, ligger bra geografiskt mitt i Europa och det är lätt att organisera resor härifrån. Här finns också FNs europeiska högkvarter, UNHCR, WHO, ILO, WTO och ett hundratals humanitära organisationer. Jag har mitt kontor i FN-högkvarteret.

I FNs korridorer använder hon engelska, franska, spanska och italienska som hon talar flytande. FN är en utmärkt källa för bakgrundsinformation och kontakter. Men efter några månader brukar det krypa i kroppen på Gunilla. Hon vill ut och resa.

– Jag tycker att korrespondenter reser för lite. Det räcker inte med att sitta på kontoret, ringa och översätta Reuter-telegram. Man måste ut.

Hon tycker att utrikesbevakningen i svenska medier på senare år fått allt lägre prioritet, trots ökad globalisering.

Gunilla menar också att könsfördelningen och åldern på utrikeskorrespondenter och hemmaredaktion bör vara blandad. Då blir bilden av världen mer balanserad och riktig.

– Som utrikeskorrespondent kan man inte göra samma jobb som nyhetsbyråerna. Man måste försöka utöka storyn, göra ett levande reportage kring nyheten, skriva på annorlunda sätt, hitta en svensk parallell.

Det är nyfikenheten och kicken av att vara först med en story som är Gunillas drivkraft. Hur var det nu med valsen med Saddam Husseins son, Udai Hussein? Gunilla befann sig på hotell Al-Rasheed i Bagdad. Det pågick en stor bröllopsfest på hotellet. Utanför stod Udai Husseins svarta Porsche.

Han hade några månader tidigare dödat Saddams favoritlivvakt med ett pistolskott och Gunilla ville veta varför. Hon gick in på festen på diskoteket och såg Udai omringad av kvinnor i ett hörn.

– Enda sättet att få kontakt med Udai Hussein var att bjuda upp honom. Jag gick fram, presenterade mig, men rätt snabbt fattade han att jag var journalist eftersom jag ställde många frågor. Till slut frågade jag honom varför han mördade livvakten. ”Shit happens”, svarade han. Då var det bara att tacka för dansen.

Pär Jansson

pj@sjf.se