Gunnel Werner: Folkbildare med ny kanal
Gunnel Werner känner sig i dag som en pionjär, ungefär som 1974 när hon som programledare var med och startade SRs Öppen Kanal, programmet som senare rätt och slätt blev Kanalen och vars motsvarighet i dag är Studio ett.
Gunnel Werner känner sig i dag som en pionjär, ungefär som 1974 när hon som programledare var med och startade SRs Öppen Kanal, programmet som senare rätt och slätt blev Kanalen och vars motsvarighet i dag är Studio ett. Nu, 30 år senare, gäller nybyggarandan den Kunskapskanal som SVT och Utbildningsradion tillsammans ska starta.
Trots det tuffa sparpaket som SVT aviserade i förra veckan är Gunnel Werner övertygad om att den nya kanalen kommer att bli verklighet.
– VD Christina Jutterström har tidigt och tydligt sagt att den digitala utvecklingen måste få fortsätta som tänkt. Stoppar man den tror man inte på framtiden.
Men Gunnel Werner är medvetet vag med besked om hur kanalen ska fungera. Hon och hennes medarbetare har just börjat prata om vad de vill göra och hur kanalen ska se ut, vilket tilltal den ska ha och vilka tittare de vill nå.
Så mycket är dock klart som att såväl andra SVT-redaktioner som distrikt ute i landet kommer att involveras i arbetet med kanalen, som ska sända från sen eftermiddag till sen kväll.
– Vi konkurrerar inte med övriga SVT eller UR och vi ska inte göra deras jobb, utan sätta in saker i sammanhang och i världen. Kanalen är för dem som vill veta ännu mer. Det kan bli temakvällar om naturvetenskap, historia eller andra ämnen.
bryt
Hennes fem år i Lund på 60-talet satte spår för livet även om studierna inte resulterade i mer än en halv examen. Det var där hon träffade sin blivande man Peter Werner och där engagerade hon sig på 68ors vis, men inte i första hand politiskt.
– Jag hade ju alltid demonstrerat tillsammans med mina föräldrar så det var ingenting märkvärdigt med det.
Hon glödde framför allt för det kreativa och konstnärliga och hennes stora engagemang satsade hon i Lund på filmstudion och studentteatern.
Efter att ha skrivit film- och teaterrecensioner i Sydsvenskan fick hon så småningom jobb på SR i Malmö.
Och så var hon journalist, precis som hon redan som 14-åring visste hon att hon skulle bli.
bryt
I hennes uppväxtmiljö var det inte självklart att man hade böcker hemma eller kunde tala för sig, och i skolan snarast tryckte man kunskaperna i halsen på eleverna. I skolan fick hon aldrig känslan av att det var kul att kunna saker.
Det har hon däremot känt i yrket.
– En del av glädjen i journalistjobbet är att hela tiden få lära sig nya saker och att lära andra. Jag har haft en idé om att SVT ska vara som ett folkuniversitet. Man ska lära sig mycket, inte bara bli underhållen – men också det.
Under åren som journalist har hon fått nya ingångar i ämnen skolan inte lyckades få henne att brinna för. Historia var till exempel där bara ett tråkigt rabblande av årtal och namn.
Historieintresset väcktes i stället på allvar många år senare, på 80-talet, då hon var utrikesreporter i Beirut. Då upptäckte hon att även små barn i Libanon kunde sitt lands historia väl – också nutidshistorien. Varför skulle hon vara mer historielös än de libanesiska barnen?
För en journalist med folkbildarambitioner kan tyckas att det borde vara trist att så få ännu kan se digitala TV-sändningar, men Gunnel Werner verkar inte bekymra sig.
– Någonstans måste man börja.
Och digitalt blir det, konstaterar hon, vad skeptikerna än säger. Om inte annat så när det analoga nätet släcks 2008.
Hon räknar emellertid inte med att Kunskapskanalen ska få en jättepublik.
– 25 procent av befolkningen har möjlighet att se digital-TV. Men Kunskapskanalen kommer inte att nå 25 procent av alla tittare.
bryt
Hon är oroad över det kunskapsglapp mellan yngre och äldre som beror på skillnaden i färdighet med att använda datorer. Många äldre vet inte hur man får tag på information med hjälp av ny teknik.
– Man glömmer att många inte har tillgång till Internet. Om några år kanske vi inte kan betala våra räkningar på posten utan allt måste skötas via Internet.
Gunnel Werner plöjer nu igenom dokumentärer att sända i den nya kanalen. Hon är för tillfället nyfiken på en dokumentär som hon ännu inte sett: ”Einsteins fru”.
– Titeln fascinerar mig. Tänk alla dessa berömda män med begåvade kvinnor som fått stå tillbaka för männens karriärer.
1979 flyttade Gunnel och Peter Werner till Beirut, där han fått jobb som SRs korrespondent i Mellanöstern.
Tiden i Beirut var intensiv och dramatisk. Det blev krig och Gunnel, som var tjänstledig från SR, fick genast hoppa in och arbeta för både SR och Aftonbladet.
Vid ett tillfälle hamnade hon i närheten av en detonerande bilbomb och hon fick splitter och blodstänk på kläderna.
– Libaneserna runt om kommenterade lugnt. “Your name was not on that bullet.” De fortsatte som vanligt. Man ser hur mycket folk klarar, men också vad folk kan komma på att göra mot varandra.
Peter sade så småningom upp sig från SR och de frilansade i ett par år åt radio, TV och tidningar i hela Norden.
– Vi hade en guldkalv, en polisscanner. Med den kunde vi ta in de frekvenser som till exempel polisen, milisgrupper och använde. Vi kunde även ta in flygplans nödfrekvenser.
Tack vare den kunde de göra scoop. Som när ett kapat flygplan efter två veckor lyfte från Alger och försvann. Gunnel Werner råkade snappa upp ett anrop från det kapade planet när det anhöll om att få landa på Beiruts flygplats. Hon kunde följa ordväxlingen mellan flygledaren som först sade blankt nej, men sedan motvilligt gav med sig sedan piloten förklarat att kaparna hotade att döda passagerarna.
– Ryktet spred sig snabbt och ett amerikanskt TV-bolag ringde och intervjuade mig i direktsändning. Det ledde också till att amerikanska TV-bolag erbjöd oss bra betalt för att vi skulle lyssna på scannern och larma om något hände.
Hon berättar att ett sätt att stå ut med att bevittna våldet var att bete sig som om man stod utanför. Men ibland fungerade det inte. Då kunde hon inte värja sig, utan blev berörd, kände sig personligt och privat involverad.
– Har man sett människor ligga och brinna av fosforbomber glömmer man det aldrig. När de sprängde amerikanska ambassaden hörde jag smällen och tog en taxi dit. En kille hade kört in i huset med ett ton sprängmedel. Jag ställde mig bredvid en kvinna som höll en påse med wienerbröd i handen. Hon hade bara gått ut några minuter för att köpa fikabröd. Jag orkade inte göra en intervju till.
– Jag grät i tre veckor.
bryt
Det blev för oroligt att bo kvar i Beirut. När deras lägenhet ovanpå allt blev sönderskjuten bestämde de sig för att flytta till Cypern och jobba därifrån.
De började frilansa och bildade en firma som de kallade ”Werner & Werner”.
– Vi förstod inte varför folk hemma i Sverige skrattade åt namnet.
Efter ett och ett halvt år på Cypern fick Peter Werner en hjärtinfarkt och dog.
– Sådant bär man med sig resten av livet, men det hände för 17 år sedan och livet går vidare.
För Gunnel Werners del innebar det att hon blev SRs korrespondent i Paris 1989-1990.
– Men jag ville inte stanna kvar. Det var ju bara jag där. Paris var också svårjobbat. Det här var i samband med att Berlinmuren föll och SR ville ha kommentarer och intervjuer från Paris. Men det tar lång tid innan man får tala med en fransk politiker. En intervju med Mitterrand måste bokas ett halvår i förväg. Man kan inte bara ringa upp en minister mitt i natten, som man kan i Sverige.
När SVT i Malmö erbjöd henne jobb tackade hon ja.
– Jag tog det för att jag måste ha något som slukade mig med hull och hår. Plötsligt vid 50 års ålder startade jag en ny karriär som programledare i TV.
Under decenniet i Skåne har hon gjort en rad uppmärksammade program, som ”Veckan”, ett magasin som sändes på söndagar i fem år och där den gångna veckans händelser kommenterades och analyserades. Hon har också varit programledare för ”Bakom rubrikerna”, ”Bakgrund”, ”Sommarnattens skeende”, ”Tidsmaskinen” och ”Fråga Lund”.
– Jag har inte gjort en enda grej i Malmö som jag inte har velat göra och ofta har jag själv föreslagit och initierat jobben.
bryt
Bland annat har hon tagit upp kvinnorörelsens olika faser från suffragetterna i England i början av förra seklet och fram till i dag. Hon har också försökt se ungdomsrevolter i ett historiskt perspektiv.
– Vi intervjuade en 80-årig man från Malmö som hade varit swingpjatt. Han berättade om att han inte kunde få tag på rätt slags hatt utan fick åka upp till Ströms på Kungsgatan i Stockholm för att handla. Han berättade också om att han blivit utfrusen av lärare som inte tyckte om negermusik.
Nu har hon kommit till en punkt där hon tycker sig ha gjort så mycket att hon inte längre är rädd för något.
– I ”Veckan” intervjuade jag tuffa makthavare, men jag hade så mycket erfarenheter och kunskaper att jag visste att jag kunde ställa relevanta frågor. Att vara påläst är för en journalist den bästa tryggheten och säkerhetsselen. Jag har dessutom nöje av att veta saker.
Hon har fått mycket reaktioner.
– En blomsterförsäljerska på Hötorget berättade att hon brukade se ”Veckan”, även när programmet gick i repris. Hon använde programmet för att lära sig förstå det svenska samhället. Sådan respons är roligare att få än beröm från kolleger.
Det hon saknat mest när hon varit utomlands är det svenska språket.
– Kalles kaviar kan man alltid på något sätt få tag på. Men det sliter att hela tiden leva på en annan språklig nivå än sin naturliga. Att inte kunna använda nyanser, anspelningar och associationer som är förknippade med ens modersmål.
Efter att ha vistats i andra länders hårda, brutala verklighet har hon lärt sig uppskatta Sverige.
– Jag är fortfarande tacksam över att det kommer vatten ur kranen och att det lyser när jag trycker på knappen.
hl@journalisten.se
