Gunny Widell:Jag har en sorgsen själ

Namn: Gunny Widell Yrke: Tidningsmakare Ålder: 72 år Bakgrund: Chefredaktör på Min Värld, Husmodern, Vecko-Journalen, Vecko-Revyn, Året Runt, Viva, Damernas Värld och Sköna Hem. Har arbetat med ytterligare en mängd tidningsprojekt, bland annat som publicistisk förlagschef för Åhlén & Åkerlunds förlag. Bor: Alternerar mellan Värmdö, Stockholm och en liten stad nära Valencia i Spanien. Motto: Lär dig något nytt varje dag Aktuell: Som konsult åt bland annat Vi i Villa och Aftonbladet Hälsa.

Elva gånger har Gunny Widell kallats in för att höja upplagan åt problemtyngda tidningar och elva gånger har hon lyckats.

I skuggan av de fantastiska framgångarna har hon gått en tuff match mot sina inre demoner. Som 72-åring vågar Gunny Widell äntligen ta sig fram i världen på egen hand och från sin dator i Spanien fortsätter hon att hjälpa tidningar i Sverige att bli bättre.

1980 klev Gunny Widell in på Vecko-Revyns redaktion med uppdraget att rädda tidningen. Läget var krisartat.

Under sin glansperiod hade upplagan varit över en halv miljon, nu var den nere i 68 000 exemplar.

70-talets bannlysning av flärd, sexiga kläder och puderdosor hängde kvar men Gunny Widell hade insett att en ny tid stod för dörren. Hon tillsatte Amelia Adamo som reportagechef och lade om rodret.

På Vecko-Revyns redaktion jobbade en del journalister som tidigare varit på proggtidningen Musikens Makt. Det var intellektuella killar med mycket specialiserad musiksmak och de hade inte en aning om vad som väntade.

– De satt där med sina hörlurar och hörde inte vad jag sa, så jag hade lite svårt att få kontakt med dem, minns Gunny Widell. En dag gick jag fram och knackade en av dem på axeln. ”Vaereom?” frågade han. Jag undrade när Eurovisionsschlagerfestivalen skulle gå av stapeln. ”Varför det? Sånt skit ska vi inte skriva om”, blev svaret.

Men grabbarna från Musikens Makt skulle snart få se både såpoperastjärnor och kvinnliga kroppsbyggare i sin tidning.

Gunny Widell var 51 år och täta barnafödslar i unga år hade hindrat henne att leva ut sitt behov av att vara tonåring. Men på Vecko-Revyn fick hon chansen. Den nya chefredaktörens devis för tidningen, ”Lite fräckare än andra”, blev mer än tomma ord.

– Tidigare hade tjejerna på Vecko-Revyns omslag sett så sura ut men jag tog in lite gladare och fräckare tjejer. Fotograferade vi en tjej på cykel kunde vi låta kjolen blåsa upp så man såg trosorna och en välformad bak.

Det lättsammare materialet varvades med artiklar om kvantfysik och råd från studievägledare.

Alla gillade inte den nya stilen. Gunny Widell fick höra att en tjej som halvlåg på några kuddar såg nyknullad ut och inte borde vara med i tidningen. Gunny kunde inte begripa vad det var för fel med att se nyknullad ut, hon tyckte det var bättre att läsarna fick bejaka sina erotiska känslor.

Och hon hade råd att strunta i kritiken. På ett halvår fördubblades upplagan och annnonsavdelningens försäljningsmål slogs sju gånger om.

Genom åren har Gunny Widell sparkat nytt liv i tidning efter tidning och fått något av kultstatus i branschen. Under sin tid på redaktionerna gjorde hon sig känd för att driva medarbetarna genom ett kreativt kaos kantat av hennes temperamentsutbrott. Fast man ska komma ihåg att den som tvingar fram förändringar sällan gör sig populär. Eller som hon själv uttrycker det:

– Säga vad man vill om journalister men de kan vara nog så konservativa.

Sett till upplagorna verkar hennes insatser hur som helst gett strålande resultat. Hur bär hon sig åt?

– Jag söker felen. Ofta handlar det om att tidningen åldrats med sin läsekrets, att redaktionen inte sett att omvärlden förändrats. Alla tidningar måste rundsmörjas regelbundet annars börjar de gå på repetition. Det är samma gamla artiklar fast med en ny rubrik och läsarna känner att de orkar inte med det en enda gång till.

– Ett annat vanligt fel är att tidningarna börjat underskatta sina läsare, det finns inget som är så farligt. Tappar man läsarnas förtroende är det oerhört svårt att återta det.

Själv har hon reagerat starkt över många tidningars ungdomsfixering och tror att de därmed slår undan benen för sig själva. Hon tar upp en artikel i DN På Stan som ska ha beskrivit den vämjeliga lukten av 60-åriga geronter på NK. Gunny påpekar att en stor del av DNs läsare troligen är 60 år och uppåt. Ingen vidare syn på sina äldre läsare om man vill bygga upp en förtroendefull relation till dem.

Får man tro Gunny Widell har det blivit oerhört mycket svårare att höja upplagan för en tidning. Konkurrensen har ökat, dels från andra tidningar, dels från övriga medier. Målgrupperna har splittrats, bland annat till följd av ökad invandring. Dessutom pressas tidningsmakarna av växande lönsamhetskrav från ägarna.

Att göra om ännu en tidning riktad till kvinnor verkar Gunny Widell inte särskilt lockad av. Hon konstaterar att sex fortfarande säljer men tillägger att dagens kvinnor är uppfödda med sex och knappast nöjer sig med artiklar om nya ställningar.

– Ska man väcka uppmärksamhet idag måste man gå för långt och det vill jag inte göra. Säg att du tar en bild som är helt perfekt. Det räcker inte. Vill du tränga igenom bruset krävs en Odd Nerdrum som visar sitt stånd.

Med åren har veckotidningarna blivit allt skrikigare och kroppsfixeringen ökat. Gunny Widell förefaller rätt less på den väg som utvecklingen tagit. Visserligen älskar hon skönhet, å andra sidan är hon dödstrött på kroppstjatet och tycker att det tillkommit en sexism i medierna, till exempel att bröstvårtorna jämt ska synas på kvinnliga modeller.

Man kan hävda att hon har del i den här utvecklingen. Kan hon känna skuld över att unga flickor hetsäter och hetsbantar? Det krävs många frågor innan svaret kommer att, nej, hon tror inte folk påverkas så mycket av vad de läser i tidningarna.

Gunny Widells meriter slår allt inom den svenska veckotidningsvärlden. Men mest förbluffande är att hon, vid sidan av sin strålande karriär, fört en ständig brottningsmatch mot sitt psyke. Med jämna mellanrum har hon däckats av depressioner som tvingat henne att stanna hemma.

– Liksom många andra kreativa personer har jag en sorgsen själ som gjort att jag ibland varit tvungen att krypa ner i en håla. Fast det har rört sig om mycket korta svackor och på sätt och vis har de varit kreativa. Redan på andra dagen har jag börjat ringa in nya idéer till redaktionen.

Veckotidningsdrottningen Widell gör ett kompetent intryck men bakom fasaden döljer sig en kvinna som har haft, och alltjämt har, ett bristande självförtroende. Mamman såg Gunny som en black om foten och kanske är det förklaringen till hennes problem som vuxen. Hon har alltid känt sig sakna existensberättigande och enda sättet att skaffa sig det har varit att arbeta.

Ibland har fobier satt käppar i hjulet. Att flyga utan eskort har varit omöjligt. För många år sedan lyckades hon övertala sin mamma att följa med på en arbetsresa över Atlanten. För kollegorna på planet fick hon spela överraskad över att mamman råkat boka in sig på samma resa.

För att hålla ångesten i schack har hon tvingat sig till komplicerade arrangemang. Om hon till exempel beställde en taxi kunde hon hålla tio andra personer väntande vid olika telefoner för att gardera sig om att bli hämtad om taxin inte kom.

Många manliga hotellgäster har nog trott att hon varit ute efter ett ragg. Hon har haft föreställningen att hon riskerade att upphöra att existera när hon blev ensam på hotellrummet. Ett sätt att skapa en känsla av trygghet var att ge sin hotellnyckel till främlingen i rummet bredvid.

– När jag berättar det här hör jag hur tokigt det låter och det var det också.

Gunny har jobbat oerhört hårt med sig själv och provat allt från terapi till elchocker och till sist har nya mediciner hjälpt henne att hantera sina själsliga smärtor.

Under årets mörka månader bor hon numera på Spaniens sydkust tillsammans med sin make, men arbetet har hon inte lagt av med, långt därifrån. I datorn ligger tre ofärdiga böcker och hon är i full färd med att vara samtalspartner, som hon kallar det, åt bland annat Vi i Villa och Aftonbladet Hälsa.

– Idag lever jag ett väldigt bra liv. Jag får entusiasmera och kritisera utan att behöva producera något själv. Jag kan sätta mig på planet och åka vart jag vill utan whiskey eller sobril. Det är härligt.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se