Gå direkt till textinnehållet
Linda Hedenljung samlar kraft i naturen med lapphunden Ronja.
Foto: Tor Johnsson

”Hellre tusen Excel-ark än ett personporträtt”

Efter ett gigantiskt grävjobb under fem år, som hittills lett till en fängelsedom för ÖFKs ordförande, har Linda Hedenljung på Östersunds-Posten tagit tjänstledigt för att skriva en bok om hela affären. I naturen hämtar hon kraft för att hitta balans i tillvaron.

Konstgräset lyser grönt på Jämtkrafts arena i Östersund, där plaststolarna på läktarna har Östersunds FKs färger: rött, svart och gult.

En bit härifrån möttes Östersunds-Postens grävande reporter Linda Hedenljung och Daniel Kindberg, då ordförande för ÖFK och det kommunala bostadsbolaget Östersundshems vd, för omkring fem år sedan för en intervju om hans engagemang för staden och fotbollsklubben. En markaffär i Stadsdel Norr, mellan Östersundshem och byggbolaget Peab, väckte hennes nyfikenhet. Det kändes som att det fanns något skumt, som var värt att kolla upp.

Ett gigantiskt grävjobb tog därmed sin början för Linda Hedenljung, men det anande hon inte då.

Annons Annons

I dag är den vepa som visade Daniel Kindbergs stol på läktaren bortplockad och Kindberg dömd till tre års fängelse för bland annat grov trolöshet mot huvudman och grovt bokföringsbrott i Härnösands tingsrätt. Linda Hedenljung är sedan i november tjänstledig från ÖP för att skriva en bok om Kindbergaffären.


Linda Hedenljung är tillbaka på Jämtkrafts arena. (Foto: Tor Johnsson)

I arbetsrummet i familjens hus i Lillsjöhögen, tre mil utanför stan, sitter hon och summerar allt som hänt sedan 2014. Det brukar bli ett kapitel i veckan. Hon går tillbaka till den tid då allt började, återupplever den totala tystnaden efter de första artiklarna och sedan alla angreppen på ÖP och henne själv, som kom från Daniel Kindberg och den del av samhällets elit som trodde mer på honom än på Östersunds-Posten.

– Vi anklagades för att ljuga, berättar hon. Daniel Kindberg hade tumme med politikerna och storslagna planer för hur Östersund skulle komma tillrätta med bostadsbristen. ÖFK hade samtidigt börjat klättra i tabellen.

Linda Hedenljung dukar fram kaffe på köksbordet Dagmar, gjort av en tall som rasade över familjens nybyggda garage under stormen Dagmar 2011. Själv dricker hon mjölk.

– Om ni inte hade varit här hade det blivit O’boy, säger hon. Jag dricker inte kaffe, te eller alkohol. Sedan två år är jag vegetarian, men jag är svag för sötsaker.

Från köksfönstret ovanför diskbänken har hon utsikt över skogen, där en stor hackspett sitter och hackar på en tall. Mot vardagsrummet breder Kråksjön ut sig. Det är här som Linda Hedenljung hämtat kraft när hon och ÖP stått mitt i stormen. Naturen och familjen betyder mycket för henne. Hennes man Jonas är hennes bollplank och klagomur när hon söker balans i livet. Den röda villan är hennes första riktiga hem, säger hon. Den plats där hon bott i elva år, den längsta tiden i samma bostad.

För ganska precis 42 år sedan föddes Linda Hedenljung på Sundsvalls BB. Familjen bodde i Ljungaverk, med släkten i närområdet, men omständigheterna gjorde att den kom att flytta runt mycket. Stöde, Gnarp, Åbyn norr om Byske, Skelleftehamn och Skellefteå är platser där Linda Hedenljung bott kortare perioder.

Hon bytte klass varje år mellan årskurs 1 och 7.

– Jag har svårt att knyta an till människor. Det handlar väl om arv och miljö, det var liksom ingen idé när det var så många uppbrott under min uppväxt.

Hon är pratsam och glad, men berättar att hon egentligen är en väldigt introvert person.

– I min yrkesroll märks det inte, då är jag ÖP. Och när jag blir intervjuad är jag också en annan person. Men jag är vaksam i sociala sammanhang och jag går aldrig ut på krogen på kvällarna.

Under uppväxten hade hon stora planer. I lägre tonåren ville hon bli världsmästare i löpning. Hon var en lovande talang som tävlade för Skellefteå AIK och vann bland annat Norrlandsmästerskapet och Lidingöloppet i sin årskull. För att utveckla löpningen flyttade hon med familjen till Malmö där hon gick friidrottsgymnasiet.

Ingen i Linda Hedenljungs närmaste släkt hade läst på universitetet och Linda Hedenljung längtade till Lund. Hon började läsa historia och religionshistoria och VM-drömmarna bleknade. Nu ville hon i stället bli professor, och studierna ledde till en magister i historia. I religionshistoria har hon c-uppsatsen kvar.

– Samtidigt var universitetet begränsande. Jag började undersöka 1 500 gamla skilsmässofall men ville berätta allt. Det passade mig inte att avgränsa och smalna av. Jag är en person som kan gå igång på ett pressmeddelande och begära ut ett års handlingar för att jag vill veta mer. Jag sitter hellre med 1 000 Excel-ark än att jag gör ett personporträtt.

Hon har någon gång sagt att hon är bäst på research och sämst på att skriva.

– Det var en kollega som sa till mig att "någon stilist var jag inte, men däremot en slugger”. Det var egentligen en komplimang men jag tog illa vid mig.

Till slut tröttnade Linda Hedenljung på det slaskiga och blåsiga vädret i Skåne och därmed försvann också professorsdrömmen. Hon ville norrut, till pojkvännen Jonas i Östersund och till fyra årstider. Så hon sökte in till vetenskapsjournalistprogrammet i Umeå.

– Jag tänkte att jag kunde försörja mig på att skriva populärhistoria.

Sin korta praktik gjorde hon på Östersunds-Posten och fick löfte att komma tillbaka vid den längre praktikperioden. Sedan rullade det på.

– Jag blev först springvikarie och sedan jobbade jag en sommar innan jag blev anställd. Nu har jag jobbat på ÖP i 16 år.

Första fasta tjänsten var som länsredaktör i Strömsund. Linda Hedenljung visste inte så mycket om kommunala frågor men begärde ut slumpvisa handlingar för att lära sig mer.

–Jag är envis och uthållig. Jag har också haft nytta av mina historiestudier som lärt mig systematiskt arbete, källkritik och att gräva ner mig i dokumenthögar.

Två kurser med grävlegendaren Britt-Marie Citron gav självförtroende och pepp och sedan dess har Linda Hedenljung fortsatt att fortbilda sig.

När en grävredaktion startades på ÖP fick Linda Hedenljung en av tjänsterna. Gruppen hade stor frihet bara de levererade sex sidor material varje lördag.

– Vi slet hårt, men gruppen lades ner efter ett tag. Den krävde för mycket resurser, ÖP blev för tunn de övriga dagarna. Jag var den enda som blev kvar som gräv-reporter.

Men det är slitsamt att gräva. Linda Hedenljung vill prestera, och hon körde på ganska länge innan det tog stopp.

När Linda Hedenljung vill skingra tankarna målar hon akryl i en speciell mosaikteknik som blivit hennes signum. På tavlan växer rådhuset i Östersund fram. (Foto: Tor Johnsson)

– Det var en känslomässig berg- och dalbana under hela 2015. Jag var väldigt trött och det tog på krafterna, berättar Linda, som också bevakade andra ämnen än Kindberg-affären. Efter att ha gjort ett stort grävjobb om våld i nära relationer i Jämtlands län, då hon utgick från ett års handlingar och skrev allt själv, blev hon sjukskriven för utbrändhet och var borta från jobbet från mars 2016 och året ut, i olika omfattning.

– Man blir aldrig klar med gräv och det är inte många som uppskattar det du gör. Man måste vara i balans när man ska göra en granskning. Att läsa om all kvinnomisshandel, om alla barnvåldtäkter … Det tärde på mig. Samtidigt, eftersom jag skrivit om Daniel Kindbergs affärer, fick jag hatmejl och mötte stirrande blickar när jag var och handlade med mina barn. En del vägrade till och med att låta sig intervjuas av mig.

Finska lapphunden Ronja har tröttnat på sina leksaker, så vi tar en tur ut i snön i skogen innan skymningen. Här i naturen har Linda Hedenljung fotograferat mycket, främst småkryp med sitt makroobjektiv. För att hitta lugnet målar hon också i akryl, i en stil som påminner om mosaik, och hon har ställt ut flera gånger i Östersund. På staffliet i arbetsrummet står en halvfärdig målning av Östersunds rådhus, som redan är tingad.

– Men just nu är det boken som tar det mesta av tiden. Jag vill berätta hela Kindberg-historien för Östersundsborna. Men det är ibland svårt att skriva, att välja bort eller att inte bli för teknisk. Jag har bett min förläggare att inte kommentera något kapitel innan jag lämnat alla. Jag vill bara ösa ur mig och låta texten flöda fritt.

Nästan i alla fall. Trots tjänstledigheten har Linda Hedenljung någon gång haft svårt att inte lägga sig vad som görs på ÖP. När hon fick höra en nyhet om Daniel Kindberg och såg att ÖP inte skrev någonting avbröt hon sin tjänstledighet och gjorde research för att kunna skriva en artikel.

– Jag är nog en jobbig arbetskamrat, säger hon.

En vecka innan domen mot Daniel Kindberg föll i tingsrätten fick Linda Hedenljung ta emot Per Wendels pris på 100 000 kronor av Expressen.

– Jag blev stolt, säger hon. Jag har blivit nominerad till Guldspaden, men aldrig fått några priser.

Sedan fick hon även Svenska sportjournalistförbundets journalistpris.

– Då tänkte jag ”inte ska väl jag” för jag är ju inte sportjournalist. Men jag blev väldigt glad.

I april är det meningen att hon ska vara klar med boken och gå tillbaka till ÖP.

– Jag vet inte hur det kommer att kännas att komma tillbaka, om tröttheten kommer över mig.
 

LINDA HEDENLJUNG
Ålder: 42 år.
Bor: I villa i Lillsjöhöjden utanför Östersund.
Familj: Maken Jonas och två döttrar, 6 och 9 år. Finska lapphunden Ronja.
Aktuell: Föreläser på Gräv20 i Borås, lördagen den 21 mars, klockan 10.15. ”Jag vill tipsa om verktyg som andra kan ha användning för i sina gräv.”
Karriär: Vetenskapsjournalistprogrammet på Umeå universitet. Östersunds-Posten i 16 år, först som länsredaktör i Strömsund, därefter som grävreporter på huvudredaktionen. Skriver på en bok om Kindberg-affären.
Priser: Nominerad till Guldspaden 2014 för markaffären på Stadsdel Norr, Per Wendels pris 2019 för sin granskning av Daniel Kindberg och Östersunds FK (juryn kallade henne ”en pitbullterrier som käkat taggtråd”). Årets sportjournalist 2019 av Svenska sportjournalistförbundet.
Drivkraft: ”Precis som för alla andra handlar det väl om att göra världen till ett bättre ställe. Men på en närmare nivå är det för att förstå saker bättre. Hitta samband, sammanhang, orsaker och verkan. I grund och botten kanske det handlar om att hitta och förstå andras drivkrafter.”

Fler avsnitt
Profilen

”Jag kan ingenting om robotar och missiler, men jag kan kultur”

För Edgar Mannheimer är det kulturen och historien som ger bäst förståelse för konflikterna i Mellanöstern.
Fler profiler

Senaste numret