Henrik Saxgren:”För många söker applåder”

Nu skal vi lige drikke byens bedste kaffe, säger Henrik Saxgren och hoppar in i bilen som han ställt mitt på Axeltorget i Köpenhamn. Efter några minuters rask bilfärd bromsar han in och parkerar resolut vid ett träd på trottoaren utanför kafé Amokka i stadsdelen Østerbro.

Henrik Saxgren, det danska reportagefotots nestor, går med raska, otåliga steg och med glasögonen uppskjutna i pannan – tycks vilja ta kortaste vägen mot målet. Vari består detta mål nu?

– Jag har varit i Hamburg för att göra färdigt min utställning där och den är väl närmaste målet. Här i Köpenhamn har jag möten, hämtar ut bilder, arbetar i min lokal i Fredriksberg, planerar nya projekt. Hämtar kraft. Framöver kommer jag att ägna mig åt att grundligt dokumentera 100 nationaliteter i Norden. Jag har bland annat fotograferat tamiler och etiopier i Lofoten, berättar han.

I höstas genomförde Saxgren två reportageresor, dels till Ecuador, dels till Gazaremsan i Palestina, dit han i oktober reste med en storformatskamera:

– I Palestina ville jag inte göra det som alla andra gjorde, och den stora, långsamma kameran fick mig att reagera på andra saker, bilderna fick en annan karaktär, hade oftare byggnader än människor. Men bildernas stämning berättar väl i grunden mest om min egen rädsla, säger han.

I Ecuador sökte han motsatsen:

– Jag ville bara resa bort till ett ställe utan konflikter och politik, ville se något vackert, klar luft och indiankulturer.

Det kanske kunde behövas. För Saxgren har dokumenterat mycket av omänsklig strävan. Bilder från Nicaragua med mamman som ammar samtidigt som hon sniffar lim, från kubanen som fiskar svärdfisk från en gummiring, till utsatta i Östeuropa, Filippinerna och Haiti.

Koncis och hängiven

Han har många av de drag man kan förknippa med den klassiske krigsreportern, ter sig oförvägen, är koncis och hängiven. Men själv säger Henrik Saxgren att han snarare dras till människor och äkta möten än till krigsskådeplatser. Hellre människans inre konflikter än de på fältet. Författaren Peter Høeg har beskrivit honom som en fanatiker med förmågan att smitta andra med sin maniska, obetvingliga strävan efter perfektion.

Saxgren kommer från det hyggliga landet, men tar ohyggliga bilder, foton av utsatthet, lidande, utstötning. Kanske för att han tidigt såg att den hygglighet han växte upp med var villkorad, bara gällde för dem som sedan länge med sina gelikar stod stadigt innanför staketet till den egna täppan. Uppväxten i småstaden Randers på Jylland var inte långt ifrån den by som stod som förlaga till Sandemoses Jante.

I dag framstår Henrik Saxgren som en rastlös kosmopolit, fjärran den jylländska landsbygdens förnöjsamma lugn.

Tycker du att ditt ursprung i Randers syns i dina bilder idag?

– Bara i den mån att jag med min bakgrund har försökt bryta upp gränser och söka mig vidare, för det har varit ett återkommande grundtema för mig, förklarar han.

Efter att ha börjat i yrket som reklamfotograf övergick Henrik Saxgren som 21-åring till fotojournalistiken, och var med om att starta den radikala fotogruppen 2 Maj, vars uppdrag var att använda fotografiet för att initiera social förändring. De svenska fotograferna var hans inspiratörer: Anders Petersen och Christer Strömholm liksom redaktören Johan Ehrenberg, ETC.

– Anders Petersens Café Lehmitz och Fängelse var böcker som jag länge inspirerades av och jämförde mig med. Det var fotografier som gav värdighet åt människor som man annars såg ner på, säger han.

Det var också med ett sådant projekt som han började fotografera dokumentärt. Första bildreportaget var om två udda figurer i hemstaden. Vi kender dem nok var utställningens namn – fotografier från vardagen hos två original i Randers, som blev en uppgörelse med den inskränkthet och de fördomar som Saxgren skydde.

Inspirerat yngre

– Det är ju bara förskräckligt. Jag menar, jag tycker mig alltid ha levt i den globala byn och har trott att utbildning ökar människors tolerans, men i dag kan man ju tvivla på att det är så.

Henrik Saxgren har sedan 80-talet varit vägledande för den generation danska fotografer som skulle blomma ut decenniet därpå (läs mer i reportaget på sidorna 20-25). Däremot tror han inte att hans fotografiska uttryck varit vägledande för 90-talsgenerationens fotografer, snarare i så fall att de inspirerats av hans ambitioner att aldrig låta sig spärras in.

I sina bilder kommer Saxgren ofta ohyggligt nära folk i privata situationer. I Haitis voodoo-ceremonier tycks han själv simma i gyttjan.

Hur lyckas du med det?

– Bara genom att vara där. I början av ett sådant projekt förställer de sig. Då handlar det om att tålmodigt visa att man är genuint intresserad av deras liv. När jag var i Nicaragua till exempel. så kunde jag inte tala spanska och därför kunde jag inte tala direkt med folk, kanske hjälpte det mig att kommunicera på ett annat sätt, jag vet inte. Men det handlar om att visa att man är där för att förstå dem, inte för att ställa ut dem.

Men det är ju det du gör: ställer ut folk. Känns det inte ibland som att du utnyttjar dem?

– Aldrig. De man fotograferar märker om man är uppriktig i sitt uppsåt. Att söka sanningen står i rak motsats till inställningen om att vilja göra en bra bild.

Saxgren är imponerad av mycket av fotograferna i dagens Danmark, av förmågan till kompositioner, men också kritisk mot det han upplever som en alltför estetiserande och effektsökande stil.

– För många fotografer söker applåder. Om betraktarna säger ”Vilket bra foto” om en bild, då är den i själva verket dålig. Är det ett riktigt bra foto, då reagerar man i stället bara om själva utsagan, budskapet.

Han har uppmanat sina kollegor att motstå locktonerna från det harmoniska fotot, som han liknar vid en alkoholists dragning till sprit. Det är mer krävande och utmanande att välja de sanna bilderna.

Suggestiv estetik

Men många skakar på huvudet åt Saxgrens kritik, menar att han själv är en utmärkt fotograf, men en dålig teoretiker som upprättar ett motsatsförhållande mellan form och innehåll som inte finns, och framför allt inte finns i hans egna bilder. Och visst, även Saxgren tjusar med form, med ljusets spel, med suggestiv estetik.

I dag upplever Saxgren att han i sin nyvunna tro på innehållets vikt har gått varvet runt.

I den politiskt drivna fotogruppen 2 Maj skulle tekniska färdigheter och estetik också underordna sig innehållet, budskapet. Men därefter, på åttiotalet följde en period av professionalisering, då byggdes varumärket Saxgren – han utsågs till Årets fotograf i Danmark 1985 och 1988. I dag är han en ikon, men hävdar att han inte har blivit rik på sitt arbete, ”fördjupning betalar sig inte”, men att han fått förverkliga sina drömmar. Under intervjun ringer mobiltelefonen, en kollega vill att han ska komma förbi och ge kritik av bilder:

– Många vill ha kritik, mina åsikter, när jag är i Köpenhamn. Det tär, tar kraft. Överskottet av energi får man i stället när man själv lyckas, och arbetar och engagerar sig i det man gör så att man glömmer sig själv, förklarar han.

Den här intervjun, tar den också kraft?

– Nej, egentligen inte. Man reflekterar över sig själv och det är nyttigt.

När jag ber honom peka ut tre av sina favoritbilder väljer han tiggaren i Palestina som sträcker ut handen mot en pojke som i sin tur sträcker ut sin leksakspistol mot tiggaren, samt bilden av en brittisk polis på spaning efter rånare i ett bostadsområde, där en svart pojke i trappan tittar mot den formellt defilerande bobbyn. Bilder som Saxgren kallar zenit-bilder, där form och innehåll samverkar på ett fulländat sätt.

Och så bilden som Saxgren kallar vattentornet, en bild från Ecuador, en enslig byggnad som Saxgren tycker speglar ett inre tillstånd, en känsla av stilla förfall som han tjusas av.

Saxgrens retorik må vara skarp, men i grunden bär även han ett stort intresse för form, så länge den inte blir ett självändamål. Och i grunden handlar det väl mest om drömmen att se fotografin som närmast ett andligt kall, där skönheten kan fungera som ett förledande utanverk.

– En god fotograf söker inte erkännande, utan insikt. Fotografin är en kamp mellan skönhet och sanning.

Sammanfattar Saxgren innan han oroligt kastar några blickar efter lapplisor längs Østerbros trottoarer.

Paul Frigyes

pf@sjf.se