”Ibland är idioterna journalister”

Att intervjua Henrik Torehammar visar sig vara som att befinna sig i ett av hans program. Tempot. De många ironierna och små humorsketcherna. Avstickare hit och dit.
Möjligen spelar tidpunkten in; han har just avslutat veckans inspelning av Det politiska spelet, podden han har tillsammans med de mer lågmälda Ekoprofilerna Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach, och är ännu lite hög på adrenalin. Nu leder han väg genom SR-huset i Stockholm, ”det så spännande lilla landstingshuset med sina korridorer och korridorskulturer” och varnar för att SVTs lunchrestaurang skriker skolmatsal.

2009 blev den nya P3-profilen Henrik Torehammar Årets rookie på Radiogalan. Juryn slog fast att han skulle gå långt. Sedan dess har han lett en räcka samhällsprogram på SR, var­av flera i eget namn, gjort en tvåårig utflykt till Aftonbladet-TV, återvänt och blivit anställd. Tjänsten på Ekot heter ”digital programledare”. Chefen Olle Zachrison säger om rekryteringen att Torehammar är en ”politisk bevakare av högsta klass som har såväl de djupa sakkunskaper som krävs som förmågan att skapa engagerande radio”.

Hans kunnighet manifesteras i Det politiska spelet (DPS), där Torehammar lika vällustigt dissekerar folkvaldas klädval och ”onda ögon” som han analyserar partistrategiska utspel och går till botten med konstitutionella konstigheter. De riktigt krångliga bitarna passas till expertkommentatorerna Ramberg och Furtenbach.

DPS har blivit en smärre succé, med en ovanligt trogen och entusiastisk publik. Lyssnarskaran är heterogen, från vanliga politikintresserade P1-lyssnare till statsbyråkrater och den politiska klassen själv. Henrik Torehammar berättar förtjust att förra S-toppen Carin Jämtin ska ha avbrutit ett sossemöte i Almedalen för att se livesändningen av podden.
– Den sortens publik tycker jag om. Någon måste göra lite public service även för partisek­retare!
Poddformatet som han sålde in till SR 2014 förkroppsligar hans syn på engagerande politikbevakning: trams och allvar sida vid sida. Han avfärdar lätt statsvetarkritiken om ”horse race journalism”, en för stark betoning på just spel och konflikt.
– På P3 skulle vi göra mycket journalistik om ideologier. Det är ju spännande, men det kan bli väldigt frånkopplat från de praktiska konsekvenserna av politiken. I DPS tittar vi på vad utfallet egentligen blir. Under tiden behandlar vi värderingar och partipolitik, personer och passioner. Det går att använda det som är skvallrigt och göttigt som en väg in för att förstå politiken, menar han.

Henrik Torehammar föddes i viss mån till politiknörd, eller åtminstone till folkpartist. I uppväxtens Kristinehamn var han yngst av tre syskon. Familjen var Missionsförbundare och pappan drev eget rörmokeri (i arv från sin far, kommunpolitikern och kyrkomannen).
– I Värmland var frikyrkliga småföretagare sedan eoner av år folkpartister. Jag var en elevrådstyp som blev ungdomsförbundare och trodde verkligen att jag skulle bli politiker. Tills jag insåg att jag var en för dålig ideolog och egentligen mest tyckte om makt, att leva ett slags SimCity-spel i verkligheten: hur organiserar man ett gott samhälle?

TV-serien Vita huset fick politikintresset att explodera, och efter statsvetenskap och nationalekonomi i Göteborg pluggade Henrik Torehammar politisk kommunikation i Albany, USA. Sedan visste han inte riktigt hur han skulle sy ihop säcken för att bli en sådan där maktspelande spinndoktor. Han fick upp ögonen för journalistiken genom dåvarande pojkvännen Johan Hilton (i dag på DN Kultur). Och smak på nyhetspuls när Siba-VDn Fabian Bengtsson hittades i Slottsskogen mitt under en JMG-övning. Nyexad testade han att vara pressansvarig på MTG (”vansinnigt”), lokaltidningsjobb i Värmland – där han försökte skriva polisnotiserna som sånger och rim; ingen märkte något – och en sommar som ledarskribent på GT. Där sökte han sin ideologiska glöd. Men den enda av hans kolumner som citerades i Ekots ledarsvep var den om att det serverades för mycket langos i Göteborg.
– Okej, men då är jag ju inte ledarskribent, utan något annat, insåg han.

Torehammars liberala bagage har nämnts i spalterna i något public service-bråk. Själv tycker han att det vore värre om han försökte dölja att han som yngre bekände sig till en ideologi. I dag röstar han – att avstå känns vanvördigt – men hävdar sig inte ha några partimärkta övertygelser.
Många har beklagat svårigheterna att stoppa Henrik Torehammar i ett fack. Inte typisk samhällsjournalist. Men inte heller komiker. Han är bekväm i sin på senare år allt smalare nisch.
– Att prata lite skämtsamt om inrikespolitik är det inte för många som gör. Och antingen är de för roliga, eller för smarta. Men jag sitter där i mitten.

Hans starka politikintresse handlar delvis om en livslång fascination för makt – som barn var han besatt av kungligheter och att upptäcka nya titlar som maharadhja och stormogul var ”magiskt”. Fast han har ingen cynisk syn på politik, Vita huset-serieintrigerna till trots.
– Har jag någon ideologi så är det väl en tro på det svenska politiska systemet. Väldigt få gånger har jag trott att politiker är onda människor utan driv att förbättra världen. Jag tror att folk vill förändra saker och att förändring kan vara små saker, som varm mat på äldreboendet.
Ett slags motsatt inställning till klassisk ansvarsutkrävande journalistik om den lilla människans utsatthet för systemet?
– Ja. Min journalistik har också varit en form av mediekritik, inspirerad av amerikanska talkshows. Det är inte alltid politikerna som är idioter, utan ibland vi som formulerar narrativen. Ibland när man träffar kolleger och ser hur grunt det är när vi gör stories… Vi måste vara mycket mer självkritiska.
Har du några exempel?
– Ta när vissa klickorienterade publikationer gör vansinniga avslöjanden om vem som kommer att avgå – som visar sig inte stämma. Då behöver journalisterna aldrig stå till svars utan hävdar bara ”det var ett trovärdigt rykte”. Fast de borde tappa förtroendepoäng.
– Å andra sidan, ska hela Sverige guidas av Tomas Rambergs och Fredrik Furtenbachs myndiga utfästelser om vad som egentligen händer? Äh, låt tusen blommor blomma, invänder han mot sig själv.

Henrik Torehammars mediekritiska tendens har förstärkts sedan en tids time out för något år sedan. Det var i ett läge då hans far hade dött samtidigt som han själv blivit pappa, och jobbet på Aftonbladet krävde sitt. Han loggade ut från sociala medier och tog bort alla pushnotiser, en snabb avgiftning från ett tidigare rätt tungt beroende. I dag kan han leva flera dagar i rad med bara morgontidningen och radion och njuta av att världen tycks så hanterlig. När han loggar in igen fastnar han blixtsnabbt i ”milkshakesockerhögheten med en shot starksprit i” som Facebook och Twitter erbjuder.
– Jag är väldigt ambivalent till det sociala medietjattret i dag. Just nu är jag inne i en elitmedieåsikt som jag hör snurras runt i The Economist och mina amerikanska vetenskapspoddar, om hur giftigt sociala medier är för hjärnan.

Han kan inte uttala namnet på den brittiska prestigetidningen oironiskt, utan slår på en släpig highbrow-accent. På samma sätt tycks det rent plågsamt för Henrik Torehammar att formulera sina mer djupgående drivkrafter. Där många andra journalister självklart pratar om sina världsförbättrarambitioner stånkar han fram att han hoppas att han åtminstone inte förstör den. En generationsfråga, säkert.

Å andra sidan kan ingen beskylla 80-talisten Henrik Torehammar för att undvika rampljuset. Redan som tonåring var han flitig i tidningsspalterna, upptäckte han nyligen i sin mammas klippsamling. Han skrev nyårsrevy, skulle ordna bästa millenniefesten – kom till och med ut i en insändare i lokaltidningen.
– Någon hade skrivit något dumt om [fotoutställningen] Ecce Homo, och jag ville poängtera att VI GAYS FINNS OCKSÅ HÄR! Min vilja att synas och take a stand har uppenbarligen funnits där.

Henrik Torehammar
Ålder: 37 år
Bor: Bostadsrätt på Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Maken Fredrik, en tvåårig son.
Bakgrund: GT, NWT, frilans på TV4 och SVT, Aftonbladet-TV. På Sveriges Radio av och till sedan 2008, i bl a Brunchrapporten, Torehammars vecka, Torehammars supervalår.
Aktuell: Digital programledare på Ekot. Leder podden Det politiska spelet som gör en rad extrasändningar inför valet och eventuellt ska turnera runt i landet.
Drivkraft: ”En passion för att göra bra grejer, något som fyller en funktion. Det är väl därför DPS känns så himla rätt.”
På fritiden: TV-serier och småbarnsliv. (”Varför ens försöka instagramljuga?”) Yogar, försöker lära sig meditera.
Så blir valrörelsen 2018: ”Rätt rimlig men förmodligen lite mörkare än vanligt. Välfärdsfrågorna blir viktigast men det kommer bli en invandrifiering av debatten. Som ibland kommer kallas ’lag och ordning’.”