Ika Johannesson:”Alla människor är intressanta”

När beskedet om Bonniers nedläggning av Månadsjournalen kom i juli ryckte Rapport-redaktionen ut till Kungsgatan i Stockholm och gjorde ett reportage om frånfället i kulturtidskriftskadern – och på en helsida i Expressen hävdade Månadsjournalens kulturredaktör Ulrika Knutsson att en unik röst ”inte bara i svensk journalistik, utan i världen” nu tystnat.

Men snarare är det så att det sällan funnits så många spännande svenska kulturtidskrifter som nu – och att de dessutom tar för sig friskt både i Sverige och världen. De har inte samma patinerade etablissemangstyngd som Månadsjournalen och betydligt färre läsare på Strandvägen, men de bubblar och strålar av vital berättarkraft, från pånyttfödda BLM till tegelstenstunga glossyn Bon och det engelskspråkiga lilla underverket Loyal, producerad i Stockholm och Växjö, men med fler läsare utomlands än hemmavid.

Samt det senaste tillskottet på marknaden: intervjutidningen Sex, vars första nummer kom i mitten av juni.

Liten upplaga

Premiärnumret trycktes i en liten upplaga, bara 1 500 exemplar, men sålde snabbt slut, så att en ny upplaga fick tryckas. Och mottagandet var entusiastiskt även på dagstidningarnas kultursidor: ”Det var väldigt länge sedan en svensk tidskrift kändes så in i märgen nödvändig”, skrev Andres Lokko i Expressen och andra föll in i hyllningskören.

Innehållet i premiärnumret är valt med stor subkulturell fingertoppskänsla: författaren JT LeRoy, electrostjärnan Miss Kittin och attitydrockarna Yeah Yeah Yeahs är alla heta namn i respektive krets. Och musikern Ian Svenonius, från kultbanden Nation of Ulysses och Make-Up, är extremt rätt som krönikör.

Men de båda redaktörerna bakom Sex, Ika Johannesson och Vejde Gustafsson, vänder sig vare sig till någon kulturelit eller till trendmedvetna.

– Vi vill göra en inbjudande tidning. En som mamma kan läsa med behållning. En tidning som tydligt visar att vi är intresserade av människor. Det sista vi vill göra är en häftig Stockholms-tidning, säger Ika Johannesson.

Nyckelartikeln i tidningen är därför en annan: den om den minst sagt udda amerikanska tidskriften Found: en tidning och sajt som helt bygger på upphittade meddelanden på allmän plats: lappar hittade i tvättstugor och på busshållplatser, ihopknycklade notislappar och visitkort från lunchbrickor och papperskorgar. Fragment av berättelser som, när de samlats inom tidningspärmar och på webben, får en närmast hypnotisk dragningskraft på läsaren.

– Bara några få rader ur någons liv. Ändå blir det så intressant.

För henne är nyfikenheten journalistikens främsta lust och viktigaste uppgift.

– Vad ska man vara journalist för om man inte får upptäcka nya saker och berätta om dem? Att berätta en ny historia är ju vad allting går ut på, eller hur? Alla människor är intressanta, om man anstränger sig för att berätta deras historia.

Hon ger sig sedan in i en lång utläggning om ”livsstilsmagasin” som gör det till en sport att hela tiden vara först med olika namn, men som egentligen inte är intresserade av dem.

– De skyndar sig att göra en stylad plåtning och ställa tre löjliga frågor, bara för att kunna säga att de var först. Sedan, när personen det handlar om verkligen gjort något intressant, vill de inte skriva mer om dem. De har redan ”gjort dem”. Jag hatar sådant. Det är så föraktfullt.

Över huvud taget tycker hon att de flesta journalistiska texter som görs är för korta (”de slutar precis när det börjar bli intressant”) och att det journalistiska subjektet tillåtits bli alldeles för viktigt.

– Journalister skriver alldeles för mycket om sig själva. Och framför allt gör de det på ett felaktigt sätt: de använder inte sin närvaro och det faktum att de är på plats, till att iaktta och beskriva, utan är alldeles för självupptagna. Jag-var-här, typ. Men det är ju väldigt sällan journalisten i sig och vad han eller hon tycker som är det intressanta, utan vad man kan berätta och förmedla.

Vikarie på DN

Den åsikten framförde hon en gång, som färsk vikarie på Dagens Nyheters kulturredaktion, i en redaktionsdiskussion om huruvida en recension eller en intervju skulle beredas plats i morgondagens tidning.

– Jag råkade säga att det väl aldrig kan vara lika intressant att höra vad en journalist tycker, som vad artisten själv har att säga. Det var inte helt populärt, om man säger så…

Ika Johannesson är sådan. Rakt på sak och nästan dumdristigt djärv. Men i grunden ligger en oerhört stark övertygelse om att dagens journalistik tar alldeles för stora hänsyn till allt från kulturella förväntningar till marknadskrafterna och journalisternas egon. Alltmedan berättelsen, storyn och människan i fokus förminskas, istället för att lyftas fram som det mest intressanta.

Hon är, följaktligen, inte särskilt karriärtaktisk. De senaste två åren har hon exempelvis byggt upp en väldigt stark position på P3, som programledare för P3 Pop, vilket bland annat renderat henne epitetet ”Mest intressanta radiojournalist” i tidningen Musikindustrins omröstning i branschen. Fast det bara fnyser hon åt.

– Varför skulle jag bli glad för att bli framröstad av en massa skivbolagsmänniskor? De tycker ju bara jag är besvärlig när jag tjatar om artister de inte är intresserade av att lyfta fram.

Istället avstod hon från att stanna kvar på radion, trots att möjlighet fanns.

– Det är inte så kul med radio. Det är kul att få bestämma vilka låtar som ska spelas, men mediet som sådant är inget för mig. Jag tycker att P3 börjar tänka alldeles för kommersiellt. Det är alldeles för mycket snabba och enkla lösningar, för att nå olika målgrupper. Tryckta medier är mycket roligare.

Hon har heller aldrig iklätt sig rollen som recensent eller krönikör, trots att möjligheten funnits.

– Jag gillar inte recensioner. Jag tycker inte att det är viktigt att berätta vad jag tycker. Varje gång jag försökt har det bara blivit svartvitt: jättebra eller skitdåligt. Jag kan inte sätta saker i ett sammanhang. Det är inte mitt sätt att uttrycka mig.

Lätt för människor

Däremot kan hon intervjua – och hon tycker att det är journalistikens allra finaste hantverk.

– Jag har lätt för människor, lätt för att prata och för att få kontakt. Det är i intervjusituationen jag känner mig mest hemma.

Hon förbereder sig ofta för lite, säger hon (”jag är för lat”), men tycker också om att låta samtalet utvecklas efter hand.

– Visst, jag kan också söka i arkiven och ställa samma frågor som alla andra och få samma svar, men då känner man ju sig som en hora. Det är ju någon annans frågor, inte mina. Jag har aldrig förstått poängen med det. När man intervjuar någon vill man ju få fram något nytt, inte gammal skåpmat.

Steget till att bli sin egen redaktör togs i ett par etapper under våren. Hon och pojkvännen Vejde Gustafsson pratade om sina favorittidningar – Index, Vice, Tokion och andra – men till slut insåg de att istället för att vänta på att någon annan skulle göra den tidning de helst ville läsa kunde de lika gärna starta den själv.

– Jag har alltid velat starta en tidning. Och nu kändes det som en bra tid. Jag hade lite pengar över, från en skatteåterbäring, så att vi hade råd att trycka första upplagan. Så det var bara att köra.

Den stora förebilden för både henne och Vejde var tidningen Index, en tidning startad och finansierad av konstnären Peter Halley, med fokus helt på intervjuer och med en lång rad kända medarbetare, som fotografen Terry Richardson, musikern Thurston Moore och fotografen/filmaren Bruce LaBruce.

Index är upplagemässigt en väldigt liten tidning, med bara 15 000 i upplaga, men bland tidskriftsfreaks rankas den oerhört högt.

”Ett undergroundmagasin som publicerar världens bästa intervjuer”, skrev Jan Gradvall i Expressen i fjol, i en krönika som fick Sverige att poppa upp som en av Index bästa marknader.

Ika och Vejde kom i kontakt med den lilla redaktionen bakom Index (”de är typ tre personer som gör hela tidningen”) och under en New York-resa besökte de tidningen och fick mer konkreta råd än de kunnat drömma om.

– De gav oss massor med råd, mest om marknadsföring. Det var otroligt inspirerande. Vi insåg att det här är genomförbart, det kan funka..

För tillfället håller Ika på att avsluta ett sommarvikariat på Dagens Nyheter, men snart ska arbetet på nästa nummer av Sex inledas.

– Vi har ingen exakt innehållsplan för nästa nummer. Men vi har en känsla av vad vi vill göra.

MARTIN JÖNSSON

mj@sjf.se