”Ilska är bra bränsle”
Elinor Torp orkar inte tjafsa på klubbmöten och snacka skit på fikaraster. Hon kanaliserar ilskan i bokprojekt. För boken Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen om socialsekreteraren Lars Perssons självmord nominerades hon till en Guldspade.
Det finns delar av Elinor Torps berättelser som jag ibland önskar att jag kunde tänka bort. De är för precisa. När jag läser om hennes böcker Döden på jobbet och Jag orkar inte mer inför vår intervju tar det lite längre tid än planerat eftersom kroppen kräver pauser för att andas bort ilska, vämjelse och sorg. Hur pallar man att skriva om detta?
Vi stämmer träff på Kommunals kongress i Folkets hus i Stockholm där Elinor Torp ska hålla ett litet föredrag i pausen, men ljudanläggningen har kapsejsat så i stället blir det spontana samtal med enskilda delegater. En kort visit på Dagens Arbetes redaktion för att säga hejdå till en vikarie som ska sluta, sedan klappmöte för sista numret före sommaren, gröna linjen till Medborgarplatsen och rask promenad till lägenheten där Elinor Torp bor med sexåriga dottern Simone. Det är prydligt men trångt, 33 kvadrat och för få bokhyllor. Pocketar ligger travade i en korg och på nattduksbordet.
Hennes första bok Döden på jobbet kom ut för tre år sedan och handlar om Nordkalks-olyckan 2011 som brände bort 19-årige Gustafs ansikte och dödade Johan, 24. Den fick enorm uppmärksamhet.
Den andra boken Jag orkar inte mer handlar om socialsekreteraren Lars Persson som trakasserades av sina chefer i Krokoms kommun och tog sitt liv samma dag som han skulle bli avskedad. Boken nominerades till en Guldspade i år.
– Den var tuffare psykiskt att skriva. Det är svårt att skriva om självmord. De flesta människor har något i sig som bubblar upp när man tar upp ämnet. Går man väldigt nära också och försöker vara inne i den här sjuka processen som det var på den här arbetsplatsen, så dras man ner psykiskt. Man blir nästan rädd för sig själv ibland.
Läs hela porträttet på Elinor Torp i Journalisten nr 8/2016. Prenumerera här.
