Ingrid Schrewelius: Från ”slaskhink” till modelegend

Första intrycket är att hon inte ser en dag äldre ut än 60 år i sin röda linnekavaj och med en liten scarf knuten runt halsen. Men Ingrid Schrewelius, ”TV-snuttarnas moder” med den karaktäristiska rösten, mest känd för TV-program som Lilla journalen och Modejournalen, har fyllt 84 år.

Hon tar emot i sin lägenhet i Lund och bjuder på svenska jordgubbar. Sedan pratar hon oavbrutet i tre timmar om sitt omväxlande liv på Sveriges Television och bland modehusen i Rom, Paris och London.

– Minns du modebutikerna där expediten stod bakom disk och man på nåder fick be om att få titta på en jumper? säger hon.

Det gör jag inte, uppväxt som jag är med Hennes & Mauritz, men Ingrid Schrewelius kommer ihåg den första butiken där kunderna själva tilläts gå runt och titta och känna på kläderna. Den hette Biba och låg i London.

– Det var psykedeliska färger på väggarna och popmusik ur högtalarna. När jag visade det i Lilla journalen trodde TV-tittarna att det var någon slags teater.

Ingrid Schrewelius har en brokig journalistisk bakgrund. Hennes pappa var kommunpolitiker och hade kontakter i tidningsbranchen. Han ordnade den första volontärplatsen till henne på Värmlands Folkblad 1938.

På den här tiden var många chefredaktörer också riksdagsmän. Det var vanligt att journalister som sökte jobb skrev brev till redaktörerna och lade i postboxarna i riksdagshuset. Så gjorde också Ingrid och på det sättet fick hon så småningom ett vikariat på Skånska Socialdemokraten. Därefter blev det Kristianstads Läns Tidning, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland i Sollefteå där hon fick sin första fasta anställning. Fast med den norrländska vintern trivdes hon inte och hon sökte sig vidare till Röster i radio i Stockholm. Men det var inte roligare där. Där hände ingenting, tyckte hon.

Via Göteborgs Morgonpost kom hon till Sydsvenska Dagbladets redaktion i Helsingborg och därefter till Kvällsposten där hon jobbade när hon i början av 60-talet fick erbjudande om att prova på att arbeta på TVs Aktuellt-redaktion.

– Jag var tveksam för egentligen hade jag tänkt söka en tjänst som korrespondent i Köpenhamn. Jag visste ingenting om TV, det var få som hade skaffat någon apparat, och på den här tiden var det ingen som ville jobba på TV – det ansågs inte särskilt fint.

Men Ingrid tog ändå chansen att prova på något nytt och kom till en redaktion som präglades av experimentlusta och improvisation.

Hon minns särskilt en händelse 1961. De flesta medarbetarna var på BBC i London för vidareutbildning och Ingrid hade jour. Då ringde en scripta från TV och berättade att ryssen Jurij Gagarin hade kommit tillbaka till jorden från den första lyckade rymdfärden.

– Jag var tvungen att göra någonting men det fanns inget folk på redaktionen eftersom Aktuellt inte sändes på onsdagar. Så jag ringde till Bosse Holmström som gick på Journalistinstitutet men som brukade stå och hänga vid Aktuellt-desken så fort han var ledig från studierna. Han fick komma in och sitta i rutan så vi kunde få ihop en timmes sändning. Jag minns särskilt att vi fick fram en stillbild på ryssar som jublade på gatorna. Det var den första unika bild på civila som släpptes från det då slutna Ryssland. Den återanvände vi många gånger.

På den här tiden abonnerade Aktuellt-redaktionen på film med nyheter från Frankrike, England, USA och Fjärran östern som kom med flyg varje dag.

– De var dyra och vi funderade över hur vi skulle använda de inslag som inte platsade i Aktuellt. Dåvarande chefen Åke Söderqvist kom på att vi skulle göra en SF-journal för TV.

Ingrid, som blivit intresserad av utrikesfrågor då hon gick journalistutbildningen i Århus i Danmark, fick hand om utrikesmaterialet. En gång i veckan gick hon på bio och tittade på SF-journalen. Lilla journalen var född, även om programmet från början enbart sändes ”när Åke behövde det”. Materialet fick hon sätta ihop på fritiden.

Programmet blev populärt bland tittarna, men när Expressen döpte det till ”Lilla slaskhinken” bestämde sig Ingrid Schrewelius för att åka till BBC för att få veta mer om hur man gör TV. Hon lärde sig ”how to tell a story” och de råd hon fick har hon försökt leva efter sedan dess.

Det är främst genom sina modereportage som Ingrid Schrewelius blivit känd. Via hennes nedslag vid haute couture-visningarna i Paris lärde svenskarna känna namn som Yves Saint Laurent, Pierre Cardin och Lacroix.

– I början var jag kusinen från landet som inte visste någonting om kläder. Det var tvärstopp i alla dörrar i Paris för jag kände inte till koderna och visste inte heller att man måste ackreditera sig.

Hon sökte hjälp av journalisterna på de stora svenska dagstidningarna som var på plats, men det var Lise Nørgaard, som då jobbade på danska Politiken, som förbarmade sig över henne och lärde henne allt man måste veta för att bli en bra modejournalist i Paris.

Något måste hon ju komma hem med till redaktionen. Hon visste att den store modeskaparen Pierre Balmain hade en dansk assistent så när hon inte kom in på visningen tog hon sig in bakvägen och försökte få en intervju. Hon höll precis på att bli utkastad men när Balmain plötsligt dök upp blev han imponerad av den unga svenska tjejen och bjöd in henne på sitt kontor. Ingrid som inte riktigt visste vad hon skulle fråga om, fick tre frågor nedskrivna av Balmain. Hon ställde dem till honom och han svarade snällt framför kameran.

– Min franska var inte så bra så jag förstod knappt hälften av vad han sa. Medan han pratade satt han och skissade i ett anteckningsblock. När vi var klara så förklarade han att han skissat två klänningar till mig. De skisserna har jag som tavlor här hemma nu.

Så småningom lärde hon sig också att i Paris gällde det att alltid le och vara vänlig för att charma den snorkiga personalen i modehusen. Ofta fick hon ta till oväntade knep för att ta sig in. En gång grabbade hon tag i en blomsteruppsättning som skulle bäras in till visningen och kånkade in den i salongen. Det var en populär gest som gick hem hos den snipiga vaktkadern i dörren.

På 70-talet när vänstervågen var stark var det ute med mode och det ifrågasattes om licenspengar verkligen skulle användas till att betala Ingrid Schrewelius resor till Paris. Ledningen lyssnade på kritiken och Lilla journalen plockades bort ur programtablån. Istället hamnade Ingrid på utlandsresearchavdelningen på Aktuellt där hon sattes att bevaka teleprintrarna. Det var meningen att hon skulle tipsa utrikesredaktionen om vad de skulle bevaka.

– Men det var ju fånigt. Henry Christensson och de andra på ”utlandet” hade stor erfarenhet och enorma kontaktnät. Jag kunde ju inte hälften så mycket som de.

Istället sökte hon sig till Gunnar Arvidson som skulle starta Sveriges magasin, ett program som skulle sändas live fem dagar i veckan och som skulle innehålla reportage om allt utom politik och idrott.

– Det var en intensiv och rolig tid. Vi fick oss tilldelade några landskap var som vi skulle bevaka. Alla på redaktionen kunde göra två reportage var om dagen som vi sedan redigerade och sände. Så höll vi på i sju år samtidigt som Lilla journalen hölls vid liv och sändes då och då.

När Ingrid Schrewelius gick i pension 1985 längtade hon ner till Skåne. Att det blev Lund berodde bland annat på att hon tidigare läst konsthistoria och arkeologi och hade planer på att fortsätta universitetsstudierna.

Men på kulturhistoriska museet Kulturen i Lund satt Bertil Heddelin och hade planer på att starta konsttidskriften Kulturens värld. Han ville ha Ingrid Schrewelius som frilansmedarbetare. Under femton års tid gjorde hon reportage för tidningen, bland annat tillsammans med fotografen Georg Oddner.

På Malmö-TV var hon också efterfrågad och hon medverkade med modereportage i Sköna söndag. Lilla journalen gjordes om till Modejournalen, och Ingrid åkte två gånger om året till Paris för att bevaka modevisningarna. Programmet sändes till 1994.

Numera har Ingrid Schrewelius ingen större lust att skriva någonting.

– Jag ägnar mig åt att lustläsa och att lustresa, berättar hon. Det är rätt skönt att inte ha pressen på sig att man måste åstadkomma någonting. Numera kan jag bara njuta av att läsa modereportagen i Herald Tribune, som är bäst om man vill följa med vad som händer i modevärlden.

Hon är en flitigt anlitad föreläsare som snart har almanackan fulltecknad även för nästa år.

– Men vet du, numera är det ingen som säger mode längre. Nu kallas allt för design. ”Kan du komma och prata om design” heter det. Men design, det är ju möbler och glas och sådant.

När hon medverkade på senaste modemässan i Sollentuna blev hon hämtad i limousin med privatchaufför. Och något hon är särskilt stolt över är att hon 1999 fick tidningen Elles hederspris.

QIA RINDEVALL

Namn Ingrid Schrewelius Bor Lägenhet i centrala Lund Familj Dottern Bodil, journalist på SVT Malmö Yrkesbakgrund Reporter på flera landsortstidningar, reporter och producent på Sveriges Television, mest känd för programmen Lilla journalen och Modejournalen. Pensionär sedan 1985, valdes in i Journalistförbundet 1940 Drivkraft Nyfikenhet och lust