Ira Mallik: ”Journalister är aldrig neutrala”

Ira Mallik tror på ordets makt. Hon tycker att den bild av verkligheten som medierna ger påverkar människor.

– Vissa journalister anser att en sådan inställning är patetisk. De tror att de är objektiva, att den etablerade sanningen inte är politisk. Men det vi journalister skriver är aldrig neutralt, säger Ira Mallik.

Invandrare eller personer med utländska namn förekommer i medier främst när problem skall diskuteras, påpekar Ira Mallik. Detta skapar en bild av vi mot dom andra, där vi är de normala och dom andra avvikande. Eftersom deras vardag aldrig speglas blir bilden skev.

– Journalister anser att vi måste våga skriva att dom andra begår brott eller slår sina fruar. Men sanningen är inte så enkel. I Rinkeby har polisen definierat 35 ungdomar som kriminella. Det är få av Rinkebys samtliga ungdomar. Trots detta får Rinkebyungdomarnas kriminalitet stort utrymme i medierna.

Däremot är det sällan som medierna tar upp hur det är att leva i ett segregerat samhälle. Ira Mallik intervjuade en iransk tjej som berättade hur jobbigt det var att gå ut med sin bror och hans kompisar eftersom många var rädda för dem. De var ett gäng kompisar. Andra såg dem som ett gäng kriminella invandrare.

Felaktig bild av feminism i medierna

Ira Mallik är också trött på den bild av feminismen som framför allt kvällstidningarna och debattprogrammen för fram. De har en fäbless för vad Ira Mallik kallar feministbråk: en bisarr medieretorik som går ut på att få så kallade unga arga feminister att verbalt attackera äldre män i övre medelåldern eller vise versa.

– Om människor tror att detta är feminism är det helt galet. Det finns kvinnliga forskare med specialkunskaper i olika ämnen, men deras undersökningar anses inte TV-mässiga.

Tillsammans med Fredrik Quistbergh gör Ira Mallik Röda korsets ungdomsförbunds tidning Megafon. Det är en tidskrift som tar upp och diskuterar aktuella samhällsfrågor. De båda redaktörerna arbetar medvetet med att kvinnor skall finnas med i tidskriften på ett naturligt sätt – och inte för att de skall uppfylla en kvot.

– Megafon är en könsbalanserad och feministisk tidning utan att tala om det. Vi påpekar inte att hälften av bilderna är på kvinnor, att hälften av artiklarna handlar om kvinnor.

Vanligt med von oben-perspektiv på kvinnor

Ira Mallik är allergisk mot ett visst tonfall som ofta smyger sig in i artiklar där kvinnor intervjuas. Ofta skall deras utseende kommenteras. Hon kommer ihåg en artikel som handlade om en afghansk feminist i en stor morgontidning. Intervjuaren var mer fascinerad av hennes ögon och vackra naglar än hur det var att med livet som insats kämpa för kvinnors rättigheter då talibanerna styrde landet.

– Det finns även en tendens att ha ett von oben-perspektiv i de artiklar som berättar om kvinnor som gjort något bra. De får en klapp på huvudet för att de varit duktiga kvinnor. De är inte enbart människor, utan deras kön måste alltid framhävas.

I ett nummer av Megafon gick tidskriften igenom vilka typer av hjältar som förekommer i medievärlden. Inom populärkulturen är hjälten nästan alltid en vit man. Kvinnor är sällan hjältar, utan snarare den vite hjältens lön efter att ha räddat världen eller fångat boven.

Vanliga tjejer som lyckas företa sig något annat än att bli kära lyser med sin frånvaro. Dyker det upp sådana böcker eller filmer kallas de feministiska, konstaterar Ira Mallik.

– Pippi Långstrump kallas ofta för Sveriges första feminist. Anledningen är att hon gör vad hon vill, och då anses en tjej vara feminist.

Responsen för Megafon har varit översvallande både från de unga läsarna och äldre kulturskribenter. Aftonbladet skrev att om de vore unga skulle de bli medlemmar i Röda korsets ungdomsförbund, mest för att få Megafon. ”Vi slipper käcka knullråd som varje ungdomstidning är nerlusad med och som kommer att göra en hel generation impotent.”

Göteborgs-Postens kulturredaktion påpekade att undrens tid inte var förbi, att det går att göra tidningar för ungdomar utan att de är pinsamma. Ira Mallik och Fredrik Quistbergh beskrivs som redaktörer som visar ett uppriktigt engagemang, som litar på läsarna och inte behandlar dem som ”idioter bara för att de är unga”.

Bara att ta åt sig av berömmet. Ira Mallik säger att de enbart har utgått från det uppdrag de fått av Röda korsets ungdomsförbund, att det inte skulle vara en traditionell ungdomstidning, utan en tidskrift som skall ta ställning för människovärde och humanism, mot våld och främlingsfientlighet. Utifrån dessa grundregler har de fått friheten att utforma tidskriften efter eget tycke och smak.

Finansieras av Röda korset

– Vi försöker inte vara ungdomliga och skriva på ett speciellt sätt. Vi skriver som vanligt. Ibland byter vi ut svåra ord eller förklarar komplicerade uttryck. Ungdomligheten ligger i att vi låter unga människor berätta och beskriva sin egen tillvaro.

Röda korsets ungdomsförbund står som ekonomisk garant för Megafon, som går ut till alla medlemmar. Redaktörerna har en budget som de skall hålla, men inga krav på att gå med vinst eller förvalta något kapital.

Ira Mallik tycker det är sorgligt att det i dag inte verkar gå att göra bra och spännande ungdomstidningar som har ett fräckare tilltal och som samtidigt går runt ekonomiskt.

– Ungdomskulturen är genomkommersialiserad, mycket mer än de vuxnas. Från de reaktioner jag fått från våra läsare har jag märkt att det finns en längtan efter kvalitet och djup.

Medier har en tendens att förstärka stereotypa bilder av ungdomar, säger Ira Mallik, som exempelvis att alla vill bli mediestjärnor och att de inte är intresserade av politik.

– Det finns engagerade ungdomar som aldrig syns och som inte passar in i den gängse bilden. De engagerar sig på ett sätt som vuxna inte förväntar sig.

Ira Mallik anser att ungdomar är mycket medvetna om hur massmedier fungerar och därför måste journalisterna börja tänka på sin egen roll.

Skrev om medier i ETC

Under några år jobbade Ira Mallik på tidningen ETC där hon tillsammans med Fredrik Quistbergh och Dan Josefsson granskade medierna. Några av deras reportage publicerades i boken Välkommen till dramafabriken. Bland annat skrev hon om hur den högerextrema gruppen Europeiska arbetarpartiet, EAP, skickligt manipulerande handikapporganisationer och pressen, vilket fick till följd att djurrättsfilosofen Peter Singer inte fick framträda i riksdagen. Hon kunde visa att inslag i Dagens Eko, som handlade om att arbetslösa frivilligt valde att inte ta jobb eftersom de tjänar mer på att få a-kassa, byggde på kampanjmaterial från SAF, som förklätts till undersökning.

Men att kritisera det egna skrået för att ha gjort misstag eller ett dåligt arbete är känsligt. Det är sällan populärt bland journalister att själva bli utsatta för granskning.

– Det är förvånande hur provocerande det är att ifrågasätta journalisters arbete. De hamnar lätt i försvarsställning, istället för att diskutera hur man kunde ha gjort ett jobb bättre.

Ira Mallik, Fredrik Quistbergh och Dan Josefsson fick sparken från ETC. Ekonomiska skäl löd motiveringen. Ira Mallik vill i dag inte gå in på orsakerna utan säger helt kort att ärendet är utagerat.

För ett tag sedan publicerade Dagens Nyheter ett utdrag från en bok som den franske socialantropologen Claude Lèvi-Strauss skrev på 50-talet efter en resa i Indien. Det innehöll kritik av islam där även muslimernas bordsskick ifrågasattes. I ett debattinlägg svarade Ira Mallik att ”När det gäller att kritisera islam i dag tycks vilka gamla texter som helst ha tagits till heders igen”.

Claude Lèvi-Strauss svepande formuleringar om slafsigt ätande muslimer berörde Ira Mallik personligen. Hennes far kommer från Calcutta och hon har många gånger varit i Indien och besökt släktingar. Att bordsskick skulle vara utmärkande för en speciell religion har hon inte märkt. För tillfället håller hon på att skriva en bok om Calcutta och den indiska medelklassen.

“När jag var städare var jag osynlig”

Innan Ira Mallik utbildade sig till journalist arbetade hon bland annat som städare och inom hemtjänsten.

– När jag jobbade som städare var jag osynlig, en svartskalle. Ingen hälsade på mig. Jag vet hur det känns att vara en person som alla går förbi, som om man inte fanns. Nu bor jag på Södermalm i Stockholm, jobbar inom medier och uppför mig inte konstigt. Jag har blivit befordrad till en hederssvensk.

Ira Mallik ser sig inte själv som invandrare. Det är en etikett som andra klistrat på henne.

– Man är utlämnad till andras godtycke och oförutsägbara definition som man sedan skall förhålla sig till.

PÄR JANSSON

pf@sjf.se