”Jag är fortfarande på jakt efter svaret”

Tonåringar som avrättas på offentlig plats av andra unga män. Sörjande, frustrerade lokalsamhällen. Politiker som lovar runt men tycks hålla tunt. Hämnd som drivkraft, gangsterrap som bärande länk i våldskedjan. Och mitt i hela gängkriminalitetsdebatten står han: SVT-reportern Diamant Salihu, med sin lugna, pedagogiska stämma. Men allt började med en novelltävling utlyst av Rotary i Borlänge.

Mitten av 1990-talet. I stadsdelen Tjärna ängar bor familjen Salihu, som lämnat Kosovo i upptakten till inbördeskriget i Jugoslavien. Sonen Diamant spelar fotboll och handboll i Dalalaget, är duktig i skolan. Svenskläraren (Maria Näslund – han kan nämna alla lärare som knuffat honom framåt) har sett att han skriver bra och tipsar om tävlingen. Han får 5 000 kronor och självförtroende som skribent. En tid senare berättar en skolkompis att Borlänge Tidning söker ungdomsreportrar. På gymnasiet läser Diamant Salihu natur, spelar fotboll och jobbar för lokaltidningen. Lär sig ”murvlandet”.

– Att träffa människor ur olika samhällsklasser, prata med folk. Borlänge är en industristad och på den tiden kunde vem som helst klampa in på redaktionen och sitta där och snacka, säger Diamant Salihu, nu tjugo år äldre.

Grunden för att komma nära människor, det han ser som sin styrka som reporter och som gjort honom till framgångsrik samhällsreporter, lades också i uppväxthemmet.

– Det var i familjen jag lärde mig samtala och lyssna på vad andra säger. Och hela uppväxten mötte jag människor med olika bakgrund, behövde gå in i olika roller och miljöer, vara kameleont. Jag är inte rädd för att prata med människor.

Om BT blev hans skola hette universitetet Värnpliktsnytt. Han var på väg att hoppa på en befälstjänst när han, igen, råkade höra att det gick att göra lumpen som journalist. Lätt val. Sedan tillbaka till Borlänge som friårsvikarie för kommunreportern. Kommunalrådet hette Peter Hultqvist.

Efter en vikariesväng på GT hamnade Diamant Salihu på Expressen, där han snabbt blev fastanställd. Under elva år på kvällstidningen hann han vara allt från vikarierande USA-korre till kolumnist. Och få en vapendom. 2010 var Malmö den svarta fläcken vad gäller skjutningar. Expressen ville visa hur lättillgängliga vapen var. Diamant Salihu fick uppdraget att köpa en pistol på svarta marknaden. Fallet togs hela vägen till Högsta domstolen, men Expressen fälldes även där.

Granskningen var relevant, tycker Diamant Salihu.

– Men det är inte smickrande att finnas i brottsregistret, eftersom jag i övrigt försökt leva så hederligt som jag bara kunnat.

Hade du inte kunnat granska vapenhandeln utan att köpa ett vapen?
– Jag var helt övertygad om att det här var journalistik. Jag hade inte en tanke på att jag kunde bli dömd. Jag var 27 år, kände att det var lugnt, att jag hade uppbackning från redaktionen.

Expressen var elva år av högt och lågt, och ständig prestation. Diamant Salihu var med och avslöjade brottsmisstankarna mot Julian Assange. Men det var väl inget särskilt, säger han, bara ett nattpass på Expressen som många.

– Att vara nattreporter där är det mest lärorika jag gjort. Får jag dra en anekdot?

Det får han. Och berättar om när lågstadieläraren Marie Lindberg 2007 gick till final i Melodifestivalen. Sent på kvällen fick en nattchef idén att fixa en bild när hennes elever jublar. ”Du kan väl ringa runt, Diamant?”.

– Det var innan sociala medier, så jag börjar ringa helt förutsättningslöst, första bästa Andersson i det lilla samhället. Har du ett barn som går på den här skolan? ”Nej, men jag har en kusin som…” Jag ringer till kusinen, får klasslistor. Folk är så glada över det här, så det är ett trevligt samtal fast det är sent: ”Vi ska väcka Anton”. Så hör man hur de skakar liv i Anton. Föräldrarna är så jävla exalterade, mer pepp än barnen.

Han lyckas få ett dussin barn till skolan mitt i natten, det är en bit att köra. En ditskickad fotograf plåtar, tidningen har sin bild. Några veckor senare bussar Expressen barnen till finalen i Globen som kompensation.

Kvällstidningens höga krav på leverans passade Diamant Salihu väl. Tävla med sig själv har han alltid gjort, velat vara bäst oavsett gren. I grenen journalistik genom att ringa ett samtal till, få tillgång till intervjupersoner där andra gått bet.

– Att lyckas, kämpa lite hårdare, har väl varit mitt sätt att prestera. Varför är jag sådan, jag vet inte. Men jag kommer från enkla materiella förhållanden, i Kosovo växte jag upp på en bondgård med djur och utedass. I Sverige finns ett smörgåsbord av möjligheter, det har jag verkligen försökt ta till mig.

– Jag insåg ganska snabbt att okej, mina föräldrar kommer kanske inte komma ikapp, men inget hindrar mig, det är bara upp till min kapacitet. Jag har känt att jag uppnått samma saker som mina vänner.

Hur mycket har uppväxten i Tjärna ängar påverkat den inriktning du har idag som journalist?
– Jättemycket, tror jag. Jag är uppvuxen i ett mångkulturellt samhälle, har kunnat röra mig mellan olika världar, det segregerade och det inkluderande samhället. Min generation, som kom hit som barn, kunde integreras lättare eftersom vi gick i mycket mer blandade skolor.

Som reporter har Diamant Salihu sett segregationens konsekvenser. Som i ett reportage från Karlskrona, där en skola hade nästan bara svenska akademikerbarn, medan 99 procent av barnen i grannskolan hade utländsk bakgrund.

– Jag vet var de kommer ifrån, och kan sörja att de barnen inte har de möjligheter jag hade. Men i stället för att klaga på det här blir min funktion som journalist att beskriva det, visa det. Prata med de här barnen, med lärarna.

Många i Järvaområdet har tackat honom för hans bok, reportage och dokumentärer om det dödliga gängvåldet. Han kan mer än de flesta om frågorna, och har varit närmast övertydlig med att hans roll inte är att komma med lösningar.

Men du måste ju ha tankar om vad som fungerar. Kan du känna du dig frustrerad över politikens agerande?
– Jag träffar alla lager i det här: offer, gärningsmän, polis, socialtjänst, skola, makthavare, och ser frustration på så många nivåer. Områdespoliser, lärare och socialarbetare är jätteengagerade, men det har liksom ingen effekt. Jag kan önska att fler insåg hur illa det är.

– Ja, det förvånar mig att politikerna, trots att de hela tiden pratar om de här sakerna, inte tydligare kan säga: ”det här är vi överens om och kan göra på kort sikt”, för de verkar överens om en hel del. Jag kan undra varför det ska vara så svårt. Är det politiska spelet viktigare än att ge tydliga svar?

Samtidigt är det svårt att helt förstå våldets mekanismer, tycker han. Hämnd är ett motiv han själv hjälpt till att föra upp i debatten.

– Hur kan hämndbegär bli en så stark drivkraft för de här unga männen? Jag är fortfarande på jakt efter svaret.

I december programledde han Agendas utfrågning om skjutningarna, tillsammans med Camilla Kvartoft. För presteraren Salihu var det läskigt att ”spela på en helt ny position”, trots att han gjorde det ihop med ”programledarnas Zlatan”. Dagen efter var han helt slut men ville göra om det direkt.

– Jag är inte rädd för att göra bort mig. Jag har jättemycket att lära, men vill också vara sådär bra!

Mångfaldsuppropen på SR och SVT var motiverade, tycker Diamant Salihu. Fler kompetenser behövs på redaktionerna. Men han är emot att invandrare ska bevaka krim, och betonar att han är samhällsreporter, där kriminalitet bara är det mest extrema uttrycket för vissa problem.

Däremot borde Södermedelklassens journalister åka till Järva i jobbet, anser han.

– Det är sjukt viktigt att personer som kommer från medel- eller överklass och har bara svenskt perspektiv kommer till de här områdena och ser det med en annan blick.

Blir det en bättre rapportering då?
– Ja, det tror jag, ibland. Det behövs både och. Både journalister som har vuxit upp i de här miljöerna och andra som är intresserade. Det handlar om att ställa rätt frågor, att våga utmana.

Med reportageboken Tills alla dör förde Salihu upp dödsskjutningarna högre upp på den mediala agendan än de redan var. Boken har beskyllts för att vara ”en spänningsroman” av en lokaljournalist i Järva, men berömts av gängkriminella för att vara välunderrättad och korrekt. Några i gängmiljön har varit arga, enstaka hot har kommit.

– Helt ärligt bryr jag mig inte. För jag märker också vilket starkt stöd jag har i de här områdena, hos människor som inte har en röst. Om jag också skulle vara rädd – då tystas alla.

***

Diamant Salihu
Ålder: 38 år
Familj: Fru, första barnet väntas i april. Syster och föräldrar.
Bor: Bostadsrätt i Stockholms innerstad.
Aktuell: Reporter i SVTs grävgrupp. Ny dokumentär om skolan i Järva, sänds i mars.
Priser: Stora journalistpriset 2021, Årets röst. Tilldelades nyligen Svenska Pen:s Bernspriset för sin bok Tills alla dör.
Drivkraft: ”Ge människor en röst. Och oavsett vad jag gör vill jag göra det jävligt bra.”
Förebild: Mamma. ”Hon har sett till att jag och min syster har kunnat ha det bra och kanske inte haft det jättelätt. Alltid prioriterat oss före sig själv.”
Fritiden: Spelar fotboll på motions­nivå. Närmaste vännerna är från Borlänge, han har känt dem sedan han var 10 år.

Diamant Salihus tips …
… till kollegor: ”Lämna kontoret. Var du än bor, ta dig ut på torget, boka en kaffe med någon. Vare sig det är polischefen eller kaféägaren, försök aktivt komma ut, var ödmjuk, säg att du vill förstå deras värld lite bättre. Vi är generalister, inte specialister. Så jobbar jag, lyssnar på vad andra har att säga.”