”Jag får sällan ett nej”

Det kunde ha blivit en Konsumkarriär. På en fest mot slutet av förra millenniet blev Marcus Derland – ännu ogift och med dopnamnet Johansson – rekryterad till Konsum Vällingby av en gammal Kalixkompis. ”Kan du kassan? Nej okej, du får mjölkkylen.” Johansson hade talang, fick snabbt fast jobb och butiksansvar i chefens frånvaro. Det talades om internutbildning, så småningom egen butik.
– Jag gillar ju att jobba hårt. Jag har inga problem med det. ”Nu ska vi fronta 200 Coca-Cola” – då gör jag det, snabbt och effektivt, säger Marcus Derland.

Men var dagligvarukarriären rätt? Nej. Den där hösten i Vällingby lyfte Marcus Derland huvudet för fjärde gången som ung vuxen – han hade dessförinnan varit au pair i Washington DC, pluggat kulturgeografi och läst en radikal miljökurs på folkhögskola – och sökte sig vidare. Den här gången skickade han sina papper till Kalix folkhögskola. Vid första intervjun på journalistlinjen kände han: nu var det rätt.
– Jag hade kommit hem. Det var det här jag skulle göra. Vi skrev en första text och jag satte ingressen, det gick lätt.

Sedan sexton år tillbaka skriver Marcus Derland avslöjande reportage i industri- och metallarbetarnas prisbestänkta fackförbundstidning Dagens Arbete, en klassisk plantskola för det berättande reportaget, med skribenter som Harald Gatu och Elinor Torp. Där har Derland visat hur döden på jobbet ser ut, granskat farliga arbetsmiljöer från Köping till Bangladesh, ställt makthavare av olika rang till svars. Tillsammans med kollegor har han vunnit flera guldspadar och nominerats till många.

Annons

Han minns sitt första stora DA-gräv, 2007, ”Den pyttelilla döden”. DA mätte partikelhalter på industriarbetsplatser och kunde visa att de var tusen gånger så höga som i centrala Stockholm.
– Damm på arbetsplatser är jävligt farligt, folk dör ju av det till slut. Men debatten handlar om Hornsgatan. Varför det? För att journalister bor på Söder, kanske.

Samma morgon som vi ses har Patrik Lundberg i en krönika i DN påtalat hur sällan arbetsskador och  dödsfall skapar rubriker eller politisk upprördhet. ”När en arbetare dör på jobbet blir det en notis”, skriver Lundberg. Marcus Derland har gjort samma iakttagelse.
– Det är ett enormt fokus på skjutningar, och det är väl inget konstigt. Men människor som stiger upp på morgonen, äter sin frukost och går till jobbet – och sedan inte kommer hem. Det är ju minst lika allvarligt. Det vi kunnat visa flera gånger är att polis och åklagare har väldigt lite resurser för att utreda den här typen av fall.

Samtidigt är brott i samband med arbetsplatsolyckor ofta extremt svårbevisade, med komplicerade utredningar. Vems ansvar är det när det blir fel på en pappersmaskin tillverkad i Tyskland 1989?

Själv har Kalixbördiga Marcus Derland gjort en duktig klassresa. Han skämtar om att den är fullbordad nu när han bor i Täby, som har Sveriges tredje lägsta kommunalskatt. Föräldrarna var byggnadselektriker respektive undersköterska. Marcus Derland växte upp ”i skogen” och tog jägarexamen som 15-åring. Men också på fotbollsplanen och i bandyrinken; han stod med ”en fot i stöket, den andra i idrotten”, sporten vann. Böcker fanns i hemmet. Lundells Jack och Steinbecks Vredens druvor som pappan stack åt honom blev formande läsning.
Tanken på att bli journalist fanns inte aktivt förrän i 25-årsåldern, men kanske latent tidigare. Som 18-åring närmade han sig de inflyttade journaliststudenterna i baren på hotell Valhall i hemstaden.
– Jag tyckte de var intressanta, ville väl komma in i det där, men de ville helst vara för sig själva. Jag var den klassiska Kalixbon med rutig skjorta och skinnväst och korta boots, de tyckte kanske att jag var konstig.

Försommaren 2021 var Marcus Derland utlånad tio veckor till Hem & Hyra, med uppdraget att leverera ett avslöjande. Hem & Hyra-redaktören Johan Sjöholm hade en idé. Han visste att Derlands mamma bor på ett särskilt boende, och undrade om han inte ville titta på kostnaderna för sådana, nationellt. Hem & Hyra hade redan gjort en lokal granskning.
Smart tänkt, tycker Marcus Derland.
– En grävare som är engagerad och förbannad gör ett extra bra jobb. Ilska över orättvisor har alltid varit en drivkraft. Jag har förstås gjort gräv där jag inte varit så förbannad, men de har inte blivit lika bra.

För att ta fram siffrorna som inte verkade finnas använde han sin vanliga taktik: tjurskallighet och trevlighet. En statistiker på Pensionsmyndigheten förstod till slut vad han var ute efter och lade två arbetsveckor på att plocka fram uppgifterna om hyresnivåerna på landets samtliga kommunala äldreboenden.

Mötet med människor, intervjun, är centrum i Marcus Derlands journalistik.
– Jag brukar få höra att jag har lätt att få männi­skor att ställa upp. Får sällan ett nej.
I känsliga och förtroendeskapande intervjuer skruvar han upp dialekten till max.
– Då pratar jag Kalixmål utav hel-ve-te (pratar släpigt).

Det är lätt att se sig hur han tar sig fram i byggbarackerna, med prilla och sitt raka och lite högljudda sätt, sedan alltid ”en social bulldozer”.
– Jag tror inte att jag upplevs som konstlad ute på arbetsplatserna. Jag är ju ganska mycket byggnads- och industriarbetare på riktigt, har rört mig i de branscherna, sommarjobbat på byggen. Jag behöver inte tänka efter. Det jag har behövt lära mig mer är hur jag ska föra mig i salongerna. Det har varit min ångest i yrket. Tjänstemannasammanhangen, journalistminglen.

Men han har övat. Är just hemkommen från höstens Gräv, där han lyssnat på kollegor och gått på dubbla efterfester med gräveliten.
Är det bra, med den här intima kompisklubben?
– Att vara journalist i Stockholm är väldigt mycket en klubb för inbördes beundran. Den grävande journalistiken är det än mer. Det är väl därför jag är en fältreporter, jag måste ut. Jag hittar inte det oväntade genom att hänga på Södermalm eller Hötorget, utan i Oxelösund eller Pajala.

Har Marcus Derland en egen journalistisk metod så är det att så fort som möjligt åka ut och testa en tes eller ett synopsis i verkligheten. Håller idén eller ska jobbet ställas?
– Man kan ju avslöja på olika sätt. Man kan ha siffergräv, men det jag avslöjar handlar alltid om människor. Det är en ynnest att få se de här avfolkningsbygderna, människorna som bor och verkar där, som kan vara ganska avogt inställda till journalister som kommer från Stockholm.

Med det sagt uppskattar han att vara en del av grävrävarnas klubb. Där finns en frikostig vilja att dela med sig.
– Genom att vara en del i det här grävcommunityt blir jag en duktigare journalist.

I hemmet i Täby, med några pjäser ur hans yxsamling. Foto: Jonas Eng

Ambitionen att göra avslöjanden har han alltid haft. Ilskan, som sagt, ”jag har alltid varit lite förbannad.” Någon politisk tendens i den finns absolut inte, menar han. De första åren i yrket röstade han blankt, numera tillåter han sig att rösta.
– Men makt och missförhållanden finns i alla politiska läger.

Rötterna har blivit viktigare med åren. Jakten finns kvar, skogen är viktig, och Marcus Derland snidar bruksföremål i trä som ett sätt att finna sinnesro och hålla sig ifrån skärmar en stund. Varje år bilar han fyra eller fem gånger de 100 milen upp till sommarstugan i Ryssbält, Norrbotten, tillsammans med tonårssönerna och flickvännen.
– Rekordet – utan barn – är nio och en halv timme. Men det behöver du kanske inte skriva.

Snidat av en grävare. Foto: Jonas Eng

***
Marcus Derland
Ålder: 47 år
Familj: Två söner, 13 och 17 år. Flickvän.
Bor: Bostadsrätt i Täby.
Karriär i korthet: NSD, Mitt i, Byggnadsarbetaren, Dagens Arbete (sedan 2005).
Drivkraft: ”Det blir så jävla pretentiöst, men ett socialt patos. I hela mitt liv har jag varit förbannad på orättvisor.”

Marcus Derland om …
… att skriva reportage: ”I det svåra grävet, med mycket research som ska renodlas så att alla förstår, är det ett jävla jobb. Ett tröskverk. Allt handlar om att börja.”
… de riktiga grävhjältarna: ”De små lokalredaktionerna, som måste producera nyheter samtidigt.”
… bekräftelsebehov: ”Alla journalister verkar i bekräftelsebranschen. Mitt är rätt stort men inte omåttligt, då skulle jag ha jobbat på tv.”