”Jag har alltid varit bra på att förenkla”

Med en pappa som var redaktör för en idékritisk islamsk tidskrift i London – han kom till Sverige från Pakistan på 1960-talet – och en mamma som arbetade som labb-assistent på Karolinska Institutet (KI), är det kanske inte så konstigt att Amina Manzoor valde att bli medicinjournalist.

En lockelse till journalistyrket kände hon tidigt, även om hon säger att hon inte inspirerats så mycket av pappans texter. Som ung tonåring var det mer spännande att besöka mamma i labbet, hon som kunde stå och skära i råttlever en hel dag.

– Jag har aldrig riktigt fattat pappas texter, de är kanske lite för svåra och intellektuella för mig, säger Amina Manzoor.

Foto: Tor Johnsson.

När vi ses för den här intervjun är det slutet av mars och vinden biter kinderna röda medan vi promenerar längs en av Mälarens strandpromenader. Anledningen till att vi gör stora delar av intervjun utomhus – trots snålblåsten – är den potentiella smittorisken för covid-19, och de råd som myndigheterna ger om avstånd.

Amina kan prata länge och passionerat om sitt jobb, svaren kommer dessutom blixtsnabbt. Läser man hennes texter är det framför allt tydligt att hon är bra på att med ett enkelt språk förklara bakgrunden till komplicerade ämnen, vilket hon även prisats för.

2016 blev hon utsedd till Årets folkbildare av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, tillsammans med Maria Gunther, vetenskapsredaktör på DN. Motiveringen: ”för att de har tillgängliggjort medicin och annan vetenskap på ett lättbegripligt och insatt sätt för allmänheten”.

– Någon stilist har jag aldrig varit, där får jag kämpa. Men jag har nog alltid varit bra på att förenkla, det sa man till mig redan i skolan. Att skriva enkelt handlar mycket om att strunta i svåra ord, det är ofta bättre att förklara i vilken kontext en studie eller forskningsrapport har till kommit, säger Amina Manzoor.

Till skillnad mot många andra kollegor runt om i landet i samma nisch – exempelvis är nämnda Maria Gunther – disputerad fysiker – har Amina inte någon medicinutbildning i grunden. När jag frågar om det har funnits ett slags mindervärdeskomplex för det, kanske framför allt i början av hennes karriär, blir svaret ”gud ja”. Hon beskriver det som sin största svaghet och styrka på samma gång.

– De som har medicinutbildning kan också bli för säkra på sin sak, och glömma att kolla upp den nya forskning som kommit sedan de fick sin kunskap. Jag ville helst bli utrikeskorrespondent, medicinjournalistiken snubblade jag bara in på när jag var på KI.

Det hon pratar om är när mamma år 2004 tipsade om att KI behövde en vikarie till kommunikationsavdelningen under sommaren, som blev det första jobbet Amina landade. Efter en period på TT kom hon senare tillbaka till KI, då som reporter på numera insomnade KI-bladet.

På den vägen är det.

– Karolinska är en sådan miljö att man får höra direkt om man har gjort något fel, vilket jag lärde mig mycket av. Det är också en väldigt bra skola för det finns alltid en expert att fråga, säger hon.

Som medicin- eller vetenskapsjournalist behöver hon tänka bort vissa ryggmärgsreflexer som andra reportrar behöver, menar Amina. Exempelvis att alltid leta efter den avvikande rösten – eftersom hon då kan skapa så kallad falsk balans.

– Om jag i en text plockar in den enda studie som avviker, så blir det ju falsk balans eftersom jag då ger femtio procents utrymme åt någonting som kanske bara sammanfattar en procent av resultatet av de samlade studierna, förklarar hon skillnaden mellan traditionellt nyhetsarbete och vetenskap.

I takt med att kommunikatörerna blivit fler, forskarna mer medvetna om vikten av att synas, och att det finns mycket pengar att tjäna i läkemedelsbranschen, har det också blivit allt svårare att säkert veta vilka källor man kan lita på som medicinreporter.

Inte minst har covid-19-utbrottet fått Amina Manzoor att tvivla på många av tidskrifterna, även de allra mest ansedda.

Nyligen har till exempel New England Journal of Medicine, som ofta nämns som mest ansedd i världen, publicerat en studie som visat sig vara fel. Det handlar om den i medierna omskrivna kvinnan som smittades med coronavirus i Tyskland, som sades inte ha några symptom alls, vilket inte stämde.

– Men i stället för att rätta så lägger de bara till ett appendix, mycket märkligt, säger hon.

För att få en känsla för om en studie eller forskningsrapport är relevant finns det en rad saker hon funderar över. Källan givetvis, inledningen – men också, vad har de använt för metod. Ofta använder Amina Manzoor sina egna källor inom respektive forskningsområde för en ”second opinion”, är det här relevant att lyfta fram?

När det gäller corona-bevakningen i svenska medier så har den i skrivande stund handlat mycket om för eller emot stängda grundskolor, och hur skarpa restriktioner staten bör ta till i det här läget.

Amina Manzoor anser att mediernas förhållningssätt till Folkhälsomyndigheten stundtals har varit för tufft.  Men framför allt saknar hon vissa enkla frågor som sällan ställs, exempelvis vilken forskning myndigheten bygger sina riskbedömningar på?

– Det är ju egentligen det intressanta här, bakgrunden. Inte bara ”stänger de skolorna eller inte?” eller att redovisa hur man gjort i andra länder.

När allmänreportrarna kom in i mediernas corona-bevakning så har det märkts i rapporteringen, inte minst genom att det ibland blivit mer alarmistiskt, menar hon.

– En del verkar tro att myndigheterna sitter och spår i framtiden, och sen kan man skriva att de har ”fel”. Då har man missförstått tycker jag. Det finns inget facit, vi vet faktiskt inte vilka åtgärder som har effekt. Myndigheterna gör en bedömning utifrån läget och kunskapen just nu, men det kan ändras till nästa vecka om det tillkommer ny kunskap och då gör man en ny bedömning.

Ett exempel där det har blivit snett enligt henne är rapporteringen kring studier som visat att hundar kan bli sjuka i viruset.

– Det finns två rapporter där hundar har visat sig bli sjuka, men det finns ingenting som talar för att de ska kunna smitta en människa. Så den vinkeln kanske man bara ska släppa? Där tycker jag vissa journalister har bidragit till alarmism genom att sprida otillräcklig information.

Amina manzoors egen chefredaktör, Peter Wolodarski, har fått en hel del kritik för sina opinionstexter om myndigheternas hantering av coronahotet. Exempelvis har Nina Solomin i en krönika i SvD anklagat honom för att antyda att myndighetens bedömningar kan bero på att de är ”fredsskadade”, och inte förstår faran med coronaviruset fullt ut.

Amina och Peter Wolodarski har haft en egen diskussion om hans hållning, och hon är tydlig med att hon inte håller med honom.

– Han har en helt annan roll än vad jag har. ”News and views” du vet. Jag skriver utifrån fakta och vad vi vet säkert, medan han skriver utifrån sina åsikter. Min journalistik påverkas inte av det, och det ska den inte heller, även om jag som sagt inte håller med honom.

Det är knappast en överdrift att påstå att Amina lägger mycket tid på att rapportera om covid-19 just nu. När vi ses är det snart en månad sedan hon skrev om någonting annat. Hon vet inte hur många timmars jobb i veckan hon snittar, hon vill inte heller veta, säger hon.

– Klockan 23 på kvällen i går publicerade New England Journal of Medicine sex nya studier om viruset. Helst ska jag då ha läst dem innan morgonmötet kvart i nio dagen efter.

En stor del av hennes arbete, framför allt i början av virusets framfart, har varit att följa WHOs presskonferenser via länk. En period hade de presskonferenser varje dag, inkluderat helger.

– Där kan vi journalister oftast få svar på rykten eller studier som man behöver veta mer om. Om WHO säger att någonting inte stämmer så tror jag på det. De har hela den samlade bilden av läget, och har massor av personer som sitter och läser de här studierna.

Under corona-pandemin har det redan kommit flera studier som har fått dras tillbaka för att de varit direkt felaktiga. Anledningen är att i vanliga fall granskas studier över en längre period, men nu har allt gått så oerhört fort.

– Att studien är granskad av andra forskare är någonting man måste fundera över innan man bestämmer sig för att skriva. Det är det minsta kriteriet, jag är ju inte forskare och kan inte granska studier.

Amina Manzoor
Ålder: 40.
Familj: Man, CJ Åkerberg, mamma, pappa, två systrar med familjer.
Bor: Hässelby villastad.
Karriär: Medicinreporter DN, tidigare KI-bladet, Läkemedelsvärlden, Dagens Medicin, SvD, praktikant och sedan vikarie på TT.
Drivkraft:  ”Att hjälpa läsarna att förstå komplexa medicinska studier och sammanhang så att de inte behöver ha panik varje gång de ser ett hälsolarm i medierna”.

Tre tips från Amina

Det här ska du fråga dig innan du skriver om en studie:
1. Är studien publicerad och granskad?
2. Vad säger andra studier?
3. Vad är det för typ av studie – är det på människor eller djur? Djur betyder att det kan vara flera år kvar tills bevisade effekter på människa.