”Jag kan identifiera mig med rättslösa och rotlösa”

– Jag har jobbat som journalist i 32 år. Men fortfarande kommer många fram till mig och undrar hur jag försörjer mig.

Han skrattar gott.

– Jag skriver om aktuella ämnen, men jag jobbar också med research och föreläser och det är det inte många som ser och förstår. Det finns fortfarande de som oroar sig för att jag inte ska få mat på bordet och som sätter in bidrag på mitt konto.
 
Vi sitter vid köksön i familjens lägenhet i centrala Sundbyberg. På vardagsrumsväggen sitter diplomet från 1999 då han tilldelades Olof Palme-priset, tillsammans med Björn Fries och föräldragruppen i Klippan, för ”den folkliga mobiliseringen mot rasism och främlingsfientlighet som växer sig allt starkare i vårt land”. Sedan dess har det blivit fler utmärkelser men Olof Palme-priset är han särskilt stolt över.

På köksbordet står en skål med konfekt. Kurdo bjuder på kaffe och ursäktar sig för att han inte hunnit handla fikabröd, men en av de sjuåriga tvillingdöttrarna är sjuk och han har fått göra en brandkårsutryckning och hämta hem henne från förskolan.

I Kurdo Baksis liv finns tre viktiga pelare som han arbetar efter. Den ena är kampen för de allmänna mänskliga rättigheterna. Den andra är kampen för yttrandefrihet och den tredje är den antirasistiska kampen.

– Jag har ett rättvisepatos som kommer från min familj och min släkt. När jag växte upp fick vi barn inte tala kurdiska. Kurderna var hårt drabbade av diskriminering och min uppväxt har bidragit mycket till min kamp för yttrandefrihet och rättvisa. Jag har sett vänner och kollegor i andra länder gripas för att de utövat sin yttrandefrihet. Även om jag själv är privilegierad kan jag identifiera mig med alla rättslösa, rotlösa, övergivna människor eller folkgrupper, oavsett om de är kurder, tamiler eller västsaharier.

Genom mötet med Stieg Larsson på Expo började han lägga kraft på den antirasistiska kampen.

– Men jag har inte granskat nazister och högerextremister på djupet. Det fanns och finns andra som gör det bättre än jag. Som är modigare.

Nu när Kurdo Baksi har blivit äldre vill han hellre än rasism tala om främlingsrädsla.

– Bara för att man röstar på Sverigedemokraterna behöver man inte med automatik vara rasist. Samtidigt som de högerextrema blir fler så ökar också antalet extremister i kärlek. Vi måste se att det samhället också växer. Det finns inte lika mycket fördomar bland människor nu. Och de som växer upp idag och går på förskola har redan sett allt. De kommer att bli ännu bättre medmänniskor.

Kurdo Baksi beskriver sig själv som killen som står vid gaveln och tittar åt två håll. Den som varken är i innanförskap eller utanförskap. I Sverige har han aldrig blivit synligt diskriminerad och han har inte nekats att komma in i de ”fina rummen”. Men han har känt lukten av diskriminering.

– Det tror jag har gjort mig till en bättre journalist, en bättre författare och en bättre yttrandefrihetskämpe.

Oktober 1985 är ett viktigt datum för Kurdo Baksi.

– Då blev jag journalist.

Han hade studerat vid Stockholms universitets förvaltningslinje, insett att det nog inte var något för honom, och sökt sig till Poppius journalistskola i stället.

I Tensta, där familjen bodde, höll han till på ungdomsgården och där startade han som 20-åring ungdomstidningen Svart-Kalle. Tidningen innehöll artiklar ”både om glädjeämnen och tragedier”. Den var hans plantskola där han lärde sig göra tidning.

Då hade Kurdo Baksi bott i Sverige i fem år, efter att ha flytt med sina föräldrar och fyra syskon från den turkiska delen av Kurdistan.

– Det var oroligt i Turkiet och min pappa, som var politiskt aktiv, hade fått höra om planer på en militärkupp. Men det var ingen dramatisk flykt, vi åkte inte gummibåt över Medelhavet utan flög från Istanbul.

Att det blev Sverige berodde på att Kurdo Baksis farbror, den för många kurder välkände journalisten och författaren Mahmut Baksi, bodde här.

– Jag har ett efternamn som hjälpt mig mycket under åren. Min farbror var etablerad i det svenska samhället och jag har blivit lite bortskämd av att haft tillgång till det han byggt upp.

Han lämnade tidningen Svart-Kalle bakom sig och startade i stället Svartvitt 1987. Det var från början en ungdomstidning, men i takt med att han blev äldre, förändrades också tidningen. Kurdo Baksi ville lyfta upp orättvisor och skildra det som inte togs upp i den etablerade pressen. Och han hoppades att andra medier skulle nappa på de ämnen tidningen lyfte fram. Svartvitt fungerade enligt Kurdo Baksi lite som en journalistodlarskola för många unga talanger: Lawen Mohtadi, Ivan Garcia, Behrang Behdjou, Bobby Baksi …

– Att göra Svartvitt var tufft för en 22-åring. Men tidningen gav mig ett enormt nätverk. Jag hoppas att jag varit med och påverkat så att samhället blivit lite bättre. Och att jag gett utrymme till en kader andra skribenter som också bidrar.

1992 hade Kurdo Baksi startat ett bokförlag och han gav vid sidan av Svartvitt även ut tidningen Kurdistan. Det var också då han träffade Stieg Larsson på Expo och de inledde ett samarbete. Stieg Larssons envetna arbete blev delvis en ögonöppnare för honom i den antirasistiska kampen: ”Expo är en Wikipedia över rasistiska rörelser i vårt land”.

Under de här åren arbetade Kurdo Baksi väldigt mycket.

– Men när min parhäst och vän Stieg Larsson dog 2004 tog jag en lång semester. Jag funderade på om all stress verkligen var värt hälsan. Kroppen var trött och eftersom jag hade en del besparingar försökte jag göra så lite som möjligt under några år.

I slutet av 1990-talet började svenska medier skriva om hot som riktades mot Kurdo Baksi. ”En av Sveriges mest hotade journalister” kallades han i en artikel i Aftonbladet.

– Om man lyfter frågor som skapar problem för vissa så får man leva med hot. Det kan vara, högerextremism, kurdfrågan eller vad som händer i Iran, Syrien, Eritrea eller Västsahara. Jag fick barn sent i livet och när mina tvillingar föddes var jag orolig. Det är klart att hoten påverkar både dig och din familj.

Nu har han insett att det inte går att skydda sig och att det bästa skyddet är att berätta om hoten. Han har sitt namn på ytterdörren – ”varsågod alla som vill döda mig” – och han åker tunnelbana. Han har två telefoner där den ena har ett öppet telefonnummer dit alla som vill hota eller diskutera med honom kan ringa.

– Jag kan skilja på sak och person och blir aldrig arg på någon som har annan uppfattning än jag. Men jag tycker att jag gör ett bra jobb som lyckas reta de människor som jag vill reta. De som håller med mig hör ju sällan av sig.

Jag är nyfiken på Kurdo Baksis arbetsrum och ber att få titta in, men blir vänligt nekad. Där är kaos, Kurdo håller på att möblera om.

Arbetsrummet är flitigt utnyttjat på morgnarna. Disciplinerat kliver han upp tidigt på morgonen och skriver, innan han väcker barnen. Tidigare års mastodontarbetsdagar har lärt honom att inte jobba övertid och helger, om han inte har något särskilt engagemang.

– Jag går inte och planerar i en vecka vad jag ska skriva, det jag vaknar med blir texten jag skriver. Det kan vara en känsla, en liten detalj eller en bild som transporterar mig till texten. De uppdrag jag får klarar jag av direkt. Jag går inte och värker på texterna fram till deadline.

Han drar sig inte för att sticka ut hakan.

Under fyra år var han medlem i Miljöpartiet. Det är han inte längre. I Expressen uppmanade han Miljöpartiet att utesluta förre bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan ur partiet sedan han bland annat visat sig ha kontakt med högerextrema Grå vargarna.

– Många svenska journalister saknar det kontaktnät som jag har. Det är viktigt att avslöja att utländska högerextremister som Grå vargarna har kontakter och verkar här. Debattartikeln blev en stor nyhet men från partiledningen fick jag inget gensvar.

– När jag var yngre trodde jag att det gick att påverka samhället som politiker. Det tror jag inte längre. Jag valde journalistiken. Jag passar bättre som frispråkig samhällsdebattör och journalist. Jag kan inte ljuga. Jag vill avslöja hemligheter, inte dölja sanningen.

 

FAKTA:

KURDO BAKSI
Ålder: 54
Bor: Lägenhet i centrala Sundbyberg.
Familj: Fru och sjuåriga tvillingdöttrar.
Född: I Batman i den turkiska delen av Kurdistan. Kom till Sverige 1980.
Yrke: Frilansjournalist, samhällsdebattör, författare (bland annat till Mångsexuella Sverige och Min vän Stieg Larsson) samt föreläsare i många ämnen – ”dock inte storkarnas kärleksliv i Australien”.
Karriär i korthet: Ungdomstidningen Svart-Kalle, tidningen Svartvitt, Svartvitt med Expo, frilans. Tidigare styrelseuppdrag i bland annat Biografstyrelsen och Karolinska Institutets styrelse – ”långt innan byggkaoset bröt ut”.
Drivkraft: Orättvisor. Viljan att hjälpa människor som har det svårt.

MER OM KURDO BAKSI:
1992 organiserade han en stor antirasistisk manifestation: ”Utan invandrare stannar Sverige”. Har engagerat sig för bland andra Dawit Isaak och Gui Minhai.

Bror till Nalin Pekgul, tidigare bland annat riksdagsledamot.

Han har nekats inresa i Turkiet sedan 2013 efter sin kritik mot president Erdoğan.

nFörstod tidigt att han måste lära sig svenska och tragglade själv med en ordlista innan han fick börja skolan. Kämpade i 15 år för att lära sig uttala ordet hjortron och hade svårt att uttala siffran sju så det fick bli ”ge mig sex av den och en till”.