”Jag trodde aldrig att det gick att jobba med det här”

Sommar, sommar, sommar …

Den välkända radiosignaturen är sedan decennier synonym med semester, hängmattor, klipphällar, sandstränder och i bästa fall sol. Att bli tillfrågad om att sommarprata är nästan finare än att få Nobelpriset i Sverige. Men också ångestframkallande för många.

Bakom fler än nittio av sommarprogrammen som sänts de senaste femton somrarna hittar vi Henrik Johnsson som producent. Han vet hur ångestfyllda sommarpratare ser ut. När vi träffas i början av maj är manusskrivandet hos sommarpratarna i full gång och inspelningar bokade.

– I maj är nog prokrastineringen som störst. Det som är det fina med den här tiden är att ingen vet vad någon annan gör. Alla upplever att de har originalidéer. Det värsta är att börja skriva när programmen har börjat sändas.

I år gör han fyra program. Det är några färre än förra året. Bland ”hans” sommarpratare genom åren finns Annie Lööf, Babben Larsson, Mona Sahlin, Jacob Hård och Anders Borg. Han tror att han är den producent som gjort flest program.

– Och jag vet inte om det är en fin titel eller om det är ett ”flitpris”.

Vissa personer han producerat har han tjatat på i flera år.

– Jag har kontakt med flera potentiella värdar sedan flera år, det finns en sekund i alla människors liv då de kan tänka sig att svara JA… Ibland är det någon som hört talas om mig och undrar om vi kan ses och prata lite. Eller så är det redaktionen som frågar mig och tycker att jag skulle passa att producera någon speciell.

Att det har funnits kritik mot att alla sommarprogram följer en likartad mall som handlar om att de flesta berättar om ett trauma som de kommit över på ett eller annat sätt, tar han med ro.

– Den kritiken är väl lika befogad som den är slapp. Jag har roat mig med att be människor som kritiserat oss för det att nämna fem bra program. Då brukar fyra vara program som handlar om trauman. Det femte är något som man säger för att det låter fint.

Ett trauma är en utmärkt punkt att börja prata kring, tycker han och tillägger att det viktigaste är att det inte blir spekulativt, att man försöker bli omtyckt genom att häva ur sig det värsta i hopp om sympatier.

Går det att bryta mot standarddramaturgin i programmen?
– Det går att bryta, det finns många lysande exempel på det. Men det är lite som att säga: ”Varför måste tidningar ha rubriker? Det är så tjatigt.” Det är klart att det går att bryta. Du kan ju börja en artikel utan rubrik eller ingress, och så får du se vad som händer.

Sommar i P1 är Sveriges överlägset största forum där man kan få prata till punkt, säger Henrik Johnsson.

– Man behöver inte skrika för att höras. Du behöver inte komma fram till något. Det är resonemanget i berättelsen som är poängen.

Vad är det du är bra på, varför vill folk jobba med dig?
– Jag tror och hoppas att det är för att jag inte ger mig förrän vi kommit fram, säger han och letar lite efter orden.
– Det är det enda jag kan påverka. Jag är inte så intresserad av att prata om vad som är bra eller dåligt, vad som funkar eller vad lyssnarna vill ha. Det måste cirkulera runt någon sorts kraft. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, jag tror bara att jag bestämt mig för hur jag vill jobba.

Kan du påverka innehållet och säga till personen vad den borde prata om?
– Ja! En del program handlar om att man vill berätta något som folk inte känner till. Anja Pärson till exempel, hon ville berätta att hon levde ihop med Filippa. Det var det viktiga för henne, och då handlar det om vilket håll vi gör det ifrån. En del sommarpratar för att de är väldigt bra berättare: Mark Levengood. Jag frågar ju inte honom vad det ska handla om, utan det är mer att man bollar olika saker. Nu är ju vi bästa kompisar och hörs dagligen också.

Konceptet ”Sommar” startade 1959 i Sveriges Radio efter en idé av Tage Danielsson, och är unikt för Sverige, även om Norge, Danmark och även Holland har gjort försök med liknande upplägg. När det startade var intentionen ett lättlyssnat program för folk på badstranden, på vägarna och i hängmattan.

– Jag tror det är som med Eurovision och Melodifestivalen. Bärigheten med idén ligger i historien. Skulle någon komma på idén nu har jag svårt att tro att man skulle få sommarpratarna att anstränga sig så mycket för en kopp kaffe och en näve jordnötter, vilket i princip är det man får betalt för att göra det.

Det går åt många timmars förberedelse för varje program.

– Henrik Larsson och jag satt och pratade i hundra timmar, och med Patrick Söderlund slutade vi räkna vid två hundra förra året. Man börjar på höstkanten och sedan håller man på i växlande tempo.

Det första programmet han producerade var sin frus – ryttaren Malin Baryard.

– Hon hade tackat nej någon gång, och när jag fick reda på det sa jag: ”Du är inte klok, du kan inte tacka nej till Sommar.” Jag erbjöd henne att skriva om hon pratade.

I dagens läge med Youtubers och influencers har alla möjlighet att föra ut ett budskap eller en berättelse på någon plattform. Så vad gör man med människor som lägger ut saker om sitt liv varje dag när de ska sammanfatta sitt liv i 45 minuters prat?

– För en sådan som Joakim Lundell (tidigare under artistnamnet Jockiboi) är någon miljon lyssnare inte någon stor publik, där är det utdragna resonemanget det nya. Men för Hurula, som är en fantastisk artist och textförfattare som vunnit flera grammisar, med en hängiven nischpublik, är det helt plötsligt bredden som är lite skrämmande.

Henrik Johnsson är uppväxt i Lund, båda föräldrarna är akademiker. Han är den enda i sin släkt som inte har en akademisk utbildning, och en av få från kompiskretsen i Skåne. I de lägre tonåren producerade han egna punktidningar som han åkte runt och sålde. På högstadiet och gymnasiet drev han radiostationen ”On The Rocks” på Svenska kyrkans närradiofrekvens.

– Men jag trodde aldrig att det gick att arbeta med det här. Det enda jag visste var att det var skitsvårt att komma in på Journalisthögskolan, jag hade inga bra betyg. Jag var mer orolig för att jag inte skulle få något jobb överhuvudtaget.

Två gånger har han kommit in på juristlinjen, i Lund gick han inte ens dit, i Stockholm var han på uppropet och en föreläsning.

– Men jag känner mig som en akademiker, jag förstår det akademiska och känner mig väldigt hemma där. Jag har aldrig känt något bildningskomplex.

Han säger att han har ett svagt läshuvud, men tycker om att läsa. 30 sidor till ett biologiprov var svårt, men handlingen i en 600 sidor tjock roman av Tom Clancy gick bra att memorera.

– Jag gick Poppius journalistutbildning två kvällar i veckan ett halvår, och jag tror att jag på det halvåret lärde mig mer än jag gjort på tolv år i skolan. Jag lärde mig att det var skillnad på en krönika, en recension, ett referat och en nyhetsartikel.

Vägen in i mediebranschen kom när han var 22 år genom storasyster som jobbade på SVT som direkttextare.

– Hon såg i interntidningen att de sökte någon som var ung, gillade idrott och kunde hålla många bollar i luften. Jag kände att det var mig de sökte. Då hamnade jag i receptionen på tv-sporten.

Efter receptionsjobbet fick han programleda Kannan, ”en sorts Vi i femman men med fysiska idrottstävlingar.”

– Det var över en miljon som tittade på den tiden. Då var tv så glittrigt och stort.

Någonstans där förstod han att det kanske var det han skulle jobba med. Det blev fler programledarjobb på både tv och radio. Hans cv är numera gediget och minst sagt brett, allt från regi av reklamfilmer och musikvideor, till manusförfattare och programledare för ett otal live-evenemang ryms. Dessutom gör han en podd med Mark Levengood som heter Natti, natti. Och skriver på en biografi om och med Ludmila Engquist tillsammans med SR-journalisten Johar Bendjelloul. Skriva böcker betecknar han som sin huvudsyssla i bemärkelsen att han alltid gör det.

Det var på SVT och tv-sporten han upptäckte att det fanns fler som han själv.

– Det fanns hur många halvfärdiga akademiker som helst och det fanns en sådan ärlighet i journalistiken. Aldrig att vi pratade om vad som ”skulle sälja”, eller rundade några hörn för att få en smaskig rubrik. Jag funderar ibland på vem jag blivit om det hade varit Expressen jag traskat in på.

Om du skulle sommarprata, vad skulle det handla om?
– Jättesvårt, jag har funderat på det. Risken är att jag är som en gammal coverbandssångare, jag är en jävel på att sjunga andras hits, men har inte något eget uttryck. Jag skulle nog ta i alldeles för mycket, eller bli nonchalant. Jag skulle behöva ha någon som jag litar på som drev processen.

Nu för tiden är det få sommarpratare som sänder live. Henrik Johnsson förstår inte vitsen med att sända live. Programmen är mycket tajtare och rappare nu.

– Jag tror att det är en romantisk tanke om att man gjorde så förr. Då var programmen i slow motion om man jämför med dagens program. Jag lyssnade på alla Tage Danielssons program, och det är kanske var tredje ”prata” som är någonting, i övrigt är det bara lite allmänt prat om det ena och det andra. Man vill minnas det som att han satt och läste dikter om Tjernobyl och sannolikhetslära. Nu sitter vi och flyttar kommatecken och klipper bort bisatser.