Johan Hilton: ”Att flytta till Göteborg var som att komma hem”

Det kallades Elfte timmen minns Johan Hilton, de där sena krogteaterföreställningarna som repades först samma dag som de sattes upp och genast försvann. Baren var placerad i hörnet där, säger han och pekar. Och det fanns ett långbord, det dracks öl och röktes vid borden, annars är det mesta sig likt i Göteborgs stadsteaters foajé på första våningsplanet. Här tillbringade han många fredagskvällar under andra halvan av 1990-talet och tog del av en kulturyttring som bäst kan beskrivas som ett mellanting av performanceföreställning och teater.

– Det fanns en spontanitet och en nerv som jag gillade. Premiären var framåt midnatt och det kunde vara allt från diktuppläsning till små stycken, till betraktelser, till musik. Det var roligt. Framför allt var det helt oförutsägbart. Det var också väldigt 1990-tal; man försökte locka ny publik och under en tid skulle jag nog säga att man lyckades med det både här och på det som hette Backstage på Stockholms stadsteater, säger Johan Hilton.

– Elfte timmen är ett av mina varmaste minnen från Göteborgs kulturliv under de formativa studieåren, men jag gick på mycket teater. Jag älskar stadsteatern. Jag älskar 1930-talskänslorna man får i det här huset, på en gång pompöst och sterilt på något märkligt sätt.

Johan Hilton är uppvuxen i Borås, föräldrarna var lärare. Det var en ”på alla sätt” normal uppväxt utan stora trauman i en sömnig stad som han intensivt längtade bort ifrån. Dagen efter studenten flyttade han till Göteborg för att läsa litteraturvetenskap och dramatik. Intresset för litteratur och teater hade han fått med sig från föräldrahemmet; hans pappa kom från arbetarklassläkt som var djupt engagerad i folkbildning: ”textilarbetare som läste utav bara helvete”.

Efter studierna gjorde Johan Hilton en repa i Stockholm, tillbaka i Göteborg för att plugga journalistik, praktik på GT och GP, sedan 14 år i Stockholm på Expressen, Arenagruppen och Dagens Nyheter. Nu är han åter i Göteborg, sedan den 1 april som kulturchef på Göteborgs-Posten efter Björn Werner som flyttade i andra riktningen förra året.

– Det här är hem. Så är det. Det var det som var så märkligt med att flytta hit; det var som att komma in i tamburen i sitt eget hem. Lite omöblerat förvisso. Och inte riktigt den stad man lämnat, men tillräckligt bekant för att man ska känna sig hemma och tillräckligt ny för att det ska kännas spännande.

Foto: Tor Johnsson

Det är ingen hemlighet att det i flera år funnits slitningar mellan GPs kultursida och delar av kulturlivet. Just idag när vi träffas i stadsteaterns foajé den 12 april har GPs kritiker Michaela Blomqvist gjort rasande bokslut efter den konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls sista föreställning på Göteborgs stadsteater, Kafkas Processen där Josef K gjorts om till konstnärlig teaterledare som recenseras illa av kritikern ”Mimmi Blad”.

”Inget blommar i sådan död mark”, kommenterade Stenshäll relationen till Blomqvist inför premiären. Starka spänningar kort sagt.

– Men det är roliga spänningar! replikerar Johan Hilton och låter väl tre kvarts entusiastisk, en kvarts överslätande så här under foajéns valv.

– Kulturdebatten är som roligast när den handlar om en strid mellan två olika estetiska ideal. Det här är en teater som ägnar sig mycket åt formexperiment och det smala; dekonstruktioner och postdramatik. Och kanske har varit lite blekare när det gäller att söka den breda publiken.

Det är här mitt i debatten som Johan Hilton faktiskt trivs bäst, ”att ständigt befinna sig i diskussionsläge”.

– Det finns en oerhörd vitalitet och en bredd i svensk kulturjournalistik nu. Framför allt känns det som att människor faktiskt är intresserade. Det är roligt att vara en del av det.

Men det fanns en tid då Johan Hilton var rejält trött på den svenska kulturdebatten. Kanske till och med så trött att det i någon mån bidrog till att han 2012 valde att lämna journalistiken för att bli förlagschef på Atlas. Året efter sammanfattade han sin frustration i DN Kultur: ”Luften i debatten är unken och instängd.” Han var tidigt ute med att peka på en sjuka som skulle komma att prägla debatten i åratal framöver. Han fick mycket skit för det, minns han.

– Det var ett strängt tonläge och en prussiluskig stämning kring vad vissa skulle kalla identitetspolitik. Det var en kulturdebatt som till slut kändes som att den bara bestod av krypskyttar. Allting avkontextualiserades. Man stirrade sig blind på symboler och uttryck.

Vad berodde det på?
– Människor var rädda och arga. Man måste förstå deras förutsättningar. På ena sidan fanns det stora breda antirasistiska, normkritiska och queerpolitiska genombrottet. På den andra sidan fanns det sverigedemokratiska, högerpopulistiska genombrottet. Det fanns en sjujävla rädsla för vad som höll på att hända. Och det gjorde debatten sällsynt icke-konstruktiv.

Något år senare berättade Johan Hilton i en självutlämnande DN-artikel om den främmandegörande känsla han fått under sin egen utmattningsdepression, med avstamp i Ruben Östlunds Turist.

– När jag tänker tillbaka är det nog de två artiklar jag är mest nöjd med. De kostade mig något. Jag är väldigt glad att jag skrev dem. Det var alltså runt år 2013 …

Han spärrar upp ögonen.

– Skrev jag mina bästa grejor för tio år sedan? Har jag inte skrivit något bra sedan dess? utbrister han skärrat och sätter handen för pannan.

– Jo, jo, det har jag, lugnar han sig.

– Nästan allting som jag har skrivit om hbtq-frågor har varit viktiga, för mig. Och jag vet att de har varit viktiga för andra.

Det finns ”stråk av besvärjelser” i hans tre bokprojekt, konstaterar han, som rör ”vetskapen om att det finns människor som går runt med det här hatet därute.” Böckerna No Tears for Queers (2005) om hatbrott mot homosexuella, Monster i garderoben (2015) om skådespelaren Anthony Perkins och Vi är Orlando (2020) om massakern på gayklubben Pulse i Florida 2016 är opinionsbildande i en tradition som i Sverige letts av bland andra Jonas Gardell och Mian Lodalen och som under slutet av 1990-talet ledde till en enorm perspektivförflyttning i hbtq-frågor.

– Det var en tid som jag upplever på riktigt förändrade allt, från 1998 och fram till kanske 2005, 2006. Ja, det är klart att den opinionsbildningen hade pågått under decennier och arbetats upp till en form av kritisk massa. Men där skedde genombrottet, under en ganska kort tidsperiod. Det som har haft störst betydelse för värderingsskiftet är att människor har slutat vara rädda och har använt sina röster. De är nu en del av offentligheten – så till den grad att människor tröttnat på att höra dem.

Foto: Tor Johnsson

Efter fyra år som förlagschef återvände Johan Hilton till journalistiken, som redaktör och teaterkritiker på Dagens Nyheter 2016.

Varför?
– Jag kom till insikt om att jag i slutändan är en skrivande människa. Det kändes signifikativt att jag under den tiden ständigt höll på med egna bokprojekt. Det läckte på något sätt.

– Jag älskade att jobba på DN, men det var också väldigt nationellt. Jag är lockad av att befinna mig i gränssnittet mellan det lokala, det nationella och internationella. Den utblicken kan man ha på GP.

Vilken är din drivkraft?
– Lusten. Jag tycker att det här är så jävla roligt.

Efter att det blev officiellt att Johan Hilton tar över som GPs kulturchef har han återkommande fått svara på frågan vad kan vill göra med kultursidan. Svaret brukar låta: ”lite snabbare, lite vassare redaktörskap, synas mer i kulturdebatten, göra mer egna grejor”.

– Det där är ju lätt att säga, det handlar om resurser och om att jobba. Sen har varje redaktion sitt eget DNA och jag försöker jag lära mig GPs nu.

Men under samtalet kryper det också fram att ­Johan Hilton saknar två saker på från gamla tiders kultursidor: dels den europeiska utblicken, dels printtidens deadlines med två timmar från ridå till tryckstart.

– Pulsen i både arbetet och läsningen kan jag sakna lite grann och tänka att det där borde man ju göra.

Återinföra två timmars deadlines?
– Mm. Jag har nog ett gäng teaterkritiker emot mig där men jag själv skulle gärna göra det. Vi får se.

Johan Hilton färdigställer just nu ett ”lite av ett monster” till bokprojekt som pågått i tre år: en biografi om Benny Fredriksson med titeln Den siste teaterdirektören. Över 300 intervjuer är genomförda.

Du intervjuar oerhört många personer till dina böcker. Hur hanterar du det stora materialet?
– När jag arbetade med Orlandoboken åkte jag fram och tillbaka mellan Sverige och Florida. Jag tror att jag hade blivit galen annars, om jag befunnit mig närmare det. Sen är det ett helvete att transkribera, men det är det enda sättet som jag känner att jag kan arbeta på. Det är viktigt att förvalta det förtroende man får av intervjupersonerna.

Hur ser kulturdebatten ut om ett år?
– Det är en helt omöjlig fråga. För några dagar sedan hade jag aldrig trott att vi skulle debattera Alex Schulmans tre år gamla bok, men det gör vi tydligen nu. Men, tja, vi kommer att fortsätta att förhålla oss till digitaliseringen, det är helt givet. Vi kommer inte undan Ryssland, klimatet, autofiktionen, realityhungern. Vi kommer – naturligtvis – inte att komma undan att kritiken befinner sig i kris. Den krisen har den befunnit sig i 80 år. 100 år. 300 år. Det är den enda konstanten, vi kommer ständigt att diskutera kritikens kris. Jag hoppas också att vi har en lite större utblick.

Johan Hilton

Född: 1977 i Borås
Bor: Lägenhet i Göteborg
Familj: Maken ­Johan Hultgren

Aktuell: Kulturchef på Göteborgs-Posten sedan den 1 april.

Karriär: Programledare i Sveriges Radio, biträdande kulturchef på
Expressen, förlagschef på Atlas, redaktör och teaterkritiker på
Dagens Nyheter.

Bibliografi: No tears for queers (2005), Monster i garderoben (2015), Vi är Orlando (2020), Den siste teaterdirektören (oktober 2023).

Bästa svenska kulturdebatten: ”Jag vet inte om det var den bästa i kvalitativ mening men det går inte att komma runt metoo, hösten 2017. Jag är ambivalent till mycket i den debatten, som jag gissar de allra flesta, men jag har aldrig varit med om att historiens kugghjul varit
i en sådan snabb rörelse.”

Sämsta svenska kulturdebatten: ”Är Beyoncé en äkta feminist? från cirka 2012.”