Jolin Boldt: ”På Sesam gör vi som vi vill”
Varje år i augusti när Jolin Boldt gör budgeten för Nyhetstidningen Sesam funderar hon på att lägga ner tidningen.– Sen så tänker jag att ”äh, vi kör ett år till”.Men det blir mycket oroligt sneglande på villan, för veckotidningen Sesam kämpar ständigt med ekonomin.
Varje år i augusti när Jolin Boldt gör budgeten för Nyhetstidningen Sesam funderar hon på att lägga ner tidningen.
Sen så tänker jag att ”äh, vi kör ett år till”.
Men det blir mycket oroligt sneglande på villan, för veckotidningen Sesam kämpar ständigt med ekonomin.
– Det tar på krafterna. Visst är det spännande att driva en egen tidning som vänder sig till invandrare, men många gånger har jag undrat vad jag egentligen håller på med.
I dag pendlar Sesams upplaga runt 8 000 prenumeranter och framtiden är osäker.
– Vi skulle behöva en stabil upplaga på 10 000 för att jag ska kunna känna mig trygg ekonomiskt.
Hon drömmer ibland om att en rik idealist ska upptäcka Sesam och vilja vara med och satsa kapital i tidningen.
Jolin Boldt startade Sesam 1999 sedan den statligt finansierade Invandrartidningen, där hon var chefredaktör de sista månaderna, lagts ner.
– Det behövdes pengar för att starta Integrationsverket. I den vevan rök Invandrartidningen.
Tidningen kom ut i flera editioner på åtta språk. Den servicen till läsarna mäktar inte Sesams redaktion, på fyra och en halv tjänst, med att fylla.
– På Sesam gör vi som vi vill. På Invandrartidningen hade vi mängder av regler att följa. Tidningen fick till exempel inte vara opinionsbildade. Alla regler hämmade redaktionen och vi levde med en sorts självcensur. Invandrartidningen var därför ibland för snäll och för pekpinneaktig.
Jolin säger att om Invandrartidningen talade om för läsarna ”att så här ska du göra för att bli en riktig svensk” så försöker Sesam säga ”så här ska du göra för att INTE bli en riktig svensk”.
– Det retar en del, men eftersom journalister ska granska makten – och makten ur Sesamperspektiv är det svenska Sverige – så kan vi ibland låta fördomsfulla mot det svenska.
När Jolin startade Sesam fick hon ta över Invandrartidningens prenumerationsregister.
– Nu när jag tittar i backspegeln inser jag att jag underskattade marknadsföringsproblemen.
På Invandrartidningen fanns det möjligheter till gratiskampanjer med utskick till samtliga utländska medborgare i Sverige. Tidningen nådde ut till stora grupper som fick kännedom om den på det sättet.
Meningslöst att annonsera
Vanlig marknadsföring har svårt att nå invandrargrupperna. Många är inte vana att prenumerera på tidningar eftersom den distributionsformen knappt existerar i många länder. Därför är det också meningslöst att annonsera om Sesams existens i andra tidningar.
– Många invandrare är resurssvaga och om de väljer mellan ett par nya skor och en prenumeration på Sesam så blir det skorna. Det finns också stora invandrargrupper som har svårt att ta åt sig information på svenska.
Jolin beskriver Sesams läsargrupp som ”jättekaotisk”. De kommer från hundratals olika språkgrupper. En stor grupp har bott i Sverige mellan fyra och tio år och även om många är högutbildade finns det de som ändå har svårt att läsa svenska.
Därför är svenska språket det allra viktigaste på Sesam. Alla texter bearbetas noggrant, även telegram från TT och IPS. I ytterspalterna på sidorna finns långa listor med ordförklaringar.
I Sesam hittar man inte så ofta artiklar om flyktingärenden.
– Dels har våra läsare ingen makt att påverka myndigheterna i ”tyck-synd-om-mig-fallen”. Dels är det många som inte vill bli påminda om sin egen tid som asylsökande.
Däremot besöker Jolin själv regelbundet flyktingförläggningen i Gimo.
– Det tar mycket tid, men jag vill göra det för att hålla mig uppdaterad och uppleva hur andra människor har det. Många gånger engagerar man sig så mycket i enskilda fall att man är alldeles skakig och har huvudvärk i två dagar efteråt.
Hon tar också på sig en del föreläsningsuppdrag.
– Jag försöker se det som ett led i marknadsföringen av tidningen. Sesam har två sidor. Dels är det ett affärsdrivande företag som måste gå runt. Men vi ser oss också som invandrarnas röst i samhället och vill försöka förmedla en alternativ bild.
Ensamt jobb
Jolin tycker ofta att det är ensamt att jobba med invandrarfrågor.
– För tre år sedan startade jag Kärringklubben som består av ett 40-tal kvinnor som på något sätt jobbar med integrationsfrågor. Vi träffas inte så ofta men vi försöker stötta varandra genom en aktiv e-postlista.
Jolin Boldt är finlandssvenska från Helsingfors. I unga år började hon som korrekturläsare på Hufvudstadsbladet och efter att ha varit ”sommarblomma” på redaktionen blev hon så småningom teaterkritiker.
– Kulturredaktören på tidningen skulle snart gå i pension. Så jag såg framtiden utstakad för mig.
Men ödet ville annorlunda. Efter en teaterresa till Stockholm satt Jolin på färjan tillbaka till Helsingfors. Hon hade tråkigt och kände sig ensam. Men snart fick hon sällskap i baren av en vacker man. 1977 flyttade hon till Stockholm.
– Det blev både en chock och en snopen upplevelse för mig att komma till Sverige. I Finland är finlandssvenskarna en minoritetsgrupp som tar väl vara på de sina. I Sverige var jag ingenting. Det tar lång tid att ta sig in i det svenska samhället när man inte kan koderna. Minoritetsmedveten var jag redan som ung flicka. Men numer förstår jag bättre hur många invandrare upplever det att komma hit.
Hon tänder en av dagens många cigaretter och smakar på det jugoslaviska kaffe vi beställt på det café utanför Sesams redaktion i Skärholmen där vi slagit oss ner.
– Jag minns när jag sökte jobb på Svenska Dagbladet. Jag tror de förväntade sig en svärande, svavelosande Jörn Donner-typ. Så kom jag, en ung, väluppfostrad flicka från Finland som lade mig platt och mumlade att ”int’ kunde väl jag någonting särskilt…” Jag fick inte jobbet.
Istället började hon arbeta som informatör på Finlandssvenskarnas Riksförbund vilket hon tycker var bra eftersom hon fick en inblick i Invandrarsverige och i den finska gruppens kamp för att få minoritetsstatus.
Vi pratar om andra mediers bevakning av invandrarfrågor och kommer osökt in på mordet på Fadime Sahindal.
– Där någonstans slaknade de moraliska fibrerna på redaktionerna. I sin strävan efter att vara lojala med den mördade flickan begicks grova övertramp.
På Sesams redaktion utbröt en häftig diskussion om hur tidningen skulle behandla mordet.
– Jag var ganska ensam om att tycka att vi skulle ha ett måttfullt förhållningssätt.
Språkförbistring
Jolin är förvånad över att ingen journalist som hon sett har letat efter andra förklaringsmodeller till vad som hände. Hade Sesam haft resurser skulle den ha tittat närmare på språkförbistringen inom familjen, säger hon.
– De hade inget gemensamt språk eftersom föräldrarna pratade dålig svenska och barnen dålig kurdiska. Det borde också vara en orsak till konflikter inom familjen.
Jolin blir upprörd när hon hör debatten om hedersmord och hur man ska informera bort sådana brott.
– Det är en föraktfull grundtanke. Precis som om invandrarna är så dumma att de inte redan vet att det inte är tillåtet att slå ihjäl sina döttrar.
Det skulle inte skada om journalisterna vidgade sina referensramar när de tar upp invandrarfrågor, menar hon.
– Det är ju inte säkert att det man själv tycker är normalt är hela sanningen. Vill man kulturalisera måste man också se med egna ögon på det som ses som svenskt. I många kulturer är det till exempel helt otänkbart att slå ihjäl någon i fyllan. Men de svenska fyllebrotten är det ingen som ser på med kulturella ögon.
Jolin tror att hon skulle ha haft en mer inskränkt syn på invandrarfrågorna om hon bott kvar i Finland.
– Finland är så vansinnigt tråkigt, oförändrat och oinspirerat. Vi ska vara tacksamma för invandringen som skakat om oss och gett oss nya tankemönster.
Jolin Boldt säger att hon skulle unna svenska folket att sörja sina förlorade fantasier.
– Tryggheten och drömmen om folkhemmet har rämnat och den marknadsekonomiska hysterin har tagit över. Då är det lätt att koppla problemen till invandringen. Det är också mänskligt att vara fördomsfull och avvaktande. Men om svenskarna kunde sörja det som inte blev så slapp de ge sig på invandrarna.
En ännu värre attityd mot invandrare tycker hon är den entusiastiskt, välvilliga.
– Det är en oerhörd kränkning att bli accepterad på nåder och få en klapp på huvudet.
qr@sjf.se
