Karolina Ramqvist:Från slacker till prisad essäist
Karolina Ramqvist är en av de som rör sig vant i den omdiskuterade gemensamma zonen av kultur- och nöjesjournalistik. Det är en genre i vilken hon känner sig hemma, kanske för att hon redan från början tolkade sina musikaliska genrer – hiphop, ragga och modern soul – genom att sätta dem i sina sociala sammanhang.
Karolina Ramqvist är en av de som rör sig vant i den omdiskuterade gemensamma zonen av kultur- och nöjesjournalistik. Det är en genre i vilken hon känner sig hemma, kanske för att hon redan från början tolkade sina musikaliska genrer – hiphop, ragga och modern soul – genom att sätta dem i sina sociala sammanhang.
– Jag har inte förstått svårigheten att förena kultur och nöje på Dagens Nyheter. Kanske beror det på att jag är den perfekta målgruppen för den här typen av journalistik. För det har i första hand handlat om att föra in populärkultur på kultursidorna, inte tvärtom.
– Dessutom var det teater som var nöje på DN. Ingmar Bergman. Det var ju inte som att man tog in kvällstidningarnas nöjesjournalistik på kulturen.
bryt
När vi träffas på ett konditori i Stockholm är Karolina Ramqvist klädd i en svart klänning. En vecka tidigare fick hon Sveriges Essäfonds förstapris för en artikel hon skrivit i tidskriften Arena. Och en vecka efter vårt möte väntar hon sitt första barn.
Vägen till den svenska kulturjournalistikens inre krets har varit rask för Karolina Ramqvist. När hon gick humanistiskt gymnasium på Södra Latin i Stockholm startade hon tidningen Plebs, och blev därefter som 17-åring rekryterad till Aftonbladets Puls-bilaga 1994.
– Att jag blev journalist var egentligen inte en passionerad dröm. Jag ville verkligen inte jobba och jaga i karriären, men tänkte att ja, skriva det kunde man ju göra. Journalistiken såg jag mer eller mindre som en slacker-möjlighet. Det är ingen ädel drivkraft, direkt, noterar hon.
bryt
Karolina Ramqvist fick bevaka nischen av ny svart musik, som Aftonbladet inte var enda tidning att sakna kompetens om under det tidiga 90-talet.
Rätt tid, rätt plats, rätt utrustning, alltså. Och Karolina Ramqvist växte snabbt. Via en synbart smal nisch inom musikkritiken kunde hon avläsa saker om människor, skaparkraft, maktförhållanden, könsroller och etniska och kulturella mönster.
Hon specialiserade sig på amerikansk hiphop och jamaicansk ragga, och från Aftonbladet fortsatte hon till Dagens Nyheter i en mediekarriär som många i hennes ålder åstundar men få kan våga hoppas på.
I dag, ett knappt decennium senare, är hiphopen en etablerad bransch i Sverige, en bred och domesticerad folkrörelse och jo, rapparen Wyclef Jean har framträtt på Allsång på Skansen. Att hiphop recenseras i Dagens Industri och de effekter det får på genrens förmåga att spegla utanförskap och gestalta ett alternativt perspektiv på världen stör inte Karolina Ramqvist.
Saknar du inte tiden då hiphop var gränsöverskridande, laddad och uppfattades som samhällsfarlig?
– Njae, inte direkt. Det känns mer som en revansch än som en backlash. Jag har alltid sett de här stilarna som breda, något som berör många och nu får man en bekräftelse att de har den potentialen. Man kan bli förvånad över musikens bredd. 1999 var det mycket tonåringar och barn när jag såg Eminem uppträda i Sverige. Två år senare när han var här på Globen bestod publiken av en massa 30-åringar.
– Det kanske finns en tjusning i utanförskap, men det som är skönt med att hiphop blivit så stort, är att man numera slipper försvara sig och vad man jobbar med. Så jag ser inte den här utvecklingen som en nackdel.
När man pratar med folk om Karolina Ramqvist är det olika saker som lyfts fram. Någon tycker att hennes styrkor är henne språk och konsekvens, en annan framhåller att hon trots sina ursprungliga lättjefulla skäl att bli journalist i dag offrar mycket för arbetet – så mycket att hon kan tycka att texterna är verkligare än livet.
En del av det du skrivit har avvikit rejält från de normer som dominerar texterna på DN Kultur. Hur har det varit att jobba där?
– I början kände jag mig annorlunda på många sätt på DN Kultur. De som var unga var alla tio år äldre, hade lite finare bakgrund och så. Jag fick till exempel höra att redaktörerna tyckte att jag hade för mycket smink. Nu när du frågar så minns jag att det faktiskt var en hel del av det där, sånt som jag hade förträngt. Jag upplevde också att man ställde specifika pedagogiska krav på mina texter, krav som andra inte behövde uppfylla.
bryt
@noll. Karolina Ramqvist gjorde två resor till Karibien, erfarenheter som färgade henne, åtminstone innanför huden. Resan till Kuba och Jamaica ledde dels till fördjupad kännedom om den jamaicanska musiken, men mötet med Kuba bjöd på en del besvikelser.
– Jag är uppvuxen med den svenska vänstern och bar med mig positiva bilder av Kuba, sådana som man inte blir av med förrän man kommer dit. På Kuba möttes jag av en politisk och kulturell apati och ett tillbakablickande sätt att vara. Stagnationen är tydlig, och det känns i musiken och populärkulturen hur den samverkar med diktaturen. Det är ständigt det gamla som hyllas, vårdas och konserveras, berättar hon.
Skillnaden mot det kaotiska och frustande vitala Jamaica var tydlig.
– Jamaica strävar efter det som är nytt, det senaste, och det tar sig uttryck i en massa kreativ kraft.
Karolina Ramqvist jobbar som frilans för Dagens Nyheter. I övrigt skriver hon regelbundet för tidskriften Arena, ibland även för feministtidskrifterna Bang och Bleck. Men generellt säger hon sig inte vara imponerad av svensk journalistik, som hon beskriver som ”oerhört reflexmässig.”
– Ja, jag tänker till exempel på det som skrevs efter att Anna Lindh mördats. Genast skulle man putta tillbaka utrikesministern i sin familjeroll, man skrev om henne som fru och den goda kvinnan. Under sitt liv framstod hon ju inte som ett dugg privat, utan som en väldigt vanlig, formell och ganska tråkig politiker.
Störde det dig att hon i ett slag skulle förvandlas till Allas Våran Anna?
– Ja, det var verkligen helt absurt. Man borde låta henne fortsätta vara utrikesminister Anna Lindh.
2003 är första året som Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter delar ut pris från Sveriges essäfond, ett pris som Karolina Ramqvist fick för essän ”Den globala terapin” i Arena.
I den beskriver hon turismen och upplevelseindustrins tvivelaktiga moral och hennes slutsats är att den moraliskt hållbara turismen inte kan existera förrän alla har möjlighet att bli turister.
Det är ett maktförhållande som Karolina Ramqvist medger att hon själv är en del av:
– Som skribent på resa kan man åtminstone till viss del kan komma ur den rena turistens roll, eftersom man inte har semester, men visst är jag själv är jag en del av den här problematiken. På många sätt är texten en därför en uppgörelse med mig själv också.
En reaktion hon mött är frågan: så vad ska vi göra istället?
– När man som skribent presenterar ett problem vill människor att man också genast skall leverera en lösning. Det tycker inte jag. Det är något antiintellektuellt över hela det sättet att tänka som jag inte vill ställa upp på.
pf@journalisten.se
