Lars Adaktusson:”Gläfsandet står mig upp i halsen”
Jag sitter mitt emot Lars Adaktusson, ställer frågor och skriver oupphörligt. Frågor och svar bara trillar fram, som en rad glaspärlor rullar de fram och tillbaka över bordet mellan mig och honom i konferensrummet på Sveriges Television. Adaktusson redogör lika rappt och säkert för sin roll och syn på journalistiken som när han agerar intervjuare i TV-rutan.
Jag sitter mitt emot Lars Adaktusson, ställer frågor och skriver oupphörligt. Frågor och svar bara trillar fram, som en rad glaspärlor rullar de fram och tillbaka över bordet mellan mig och honom i konferensrummet på Sveriges Television. Adaktusson redogör lika rappt och säkert för sin roll och syn på journalistiken som när han agerar intervjuare i TV-rutan.
– Vi journalister har mer makt i dag än någonsin tidigare och det är viktigt att använda den ansvarsfullt. Dels genom att självständigt granska och spegla samhället, dels genom journalistikens funktion som samhälls- och konsumentupplysning, säger han.
Lars Adaktusson personifierar samhällsprogrammet Agenda, och försvarar samtalet som form för god journalistik:
– Den maskinmässiga konfrontationen som programform är alltför vanlig. Gläfsandet står mig upp i halsen. Det finns inget egenvärde i att förolämpa de man intervjuar och jag tror att samtalet är en både uppskattad och underskattad programform.
Adaktusson är alltid påläst, vettig och intelligent. Men han har också kritiserats för att hans Agenda inte riktigt griper tag i tittaren, att ämnena aldrig bränner in tydliga märken i TV-rutan och att frågorna till makthavarna aldrig blir riktigt farliga.
Du har kritiserats för att driva etablissemangsjournalistik. Tycker du själv att du utgör en röst som ifrågasätter etablerade sanningar i Sverige?
– Definitivt. Annars skulle jag begå tjänstefel. Min roll är att självständigt granska och spegla företeelser och debatter, att göra det oberoende av makten. Men i den mån Agenda får kritik är det inget som stör mig, tvärtom, den ska vi försöka ta till oss av. Journalistik borde diskuteras mer, säger han.
Därför gav sig Adaktusson under hösten in i diskussionen om dolda kameran som arbetsmetod i samband med höstens granskning av valstugor. Han kritiserade Janne Josefsson för metoden. I kvällstidningen beskrevs det som ett storbråk mellan TV-profiler och under en debatt på Publicistklubben utsattes Adaktusson för skarp personkritik och förolämpningar från en kollega i publiken. Ändå satt han lugnt i soffan och svarade avmätt.
Blir du aldrig upprörd?
– Klart att man kan bli arg, men jag är inte typen som kastar grejor runt omkring mig. Det leder ingenstans. Att föra diskussionen på den låga nivån är meningslöst. Sen vänder jag mig mot det här reflexmässiga försvaret med taggarna ut så fort någon andas kritik mot den egna kåren.
– Vi borde ha en mer självprövande journalistik, och då är det också viktigt att man diskuterar de viktiga principfrågorna och inte gör dem till dueller mellan individer.
Att Janne Josefsson fick Stora journalistpriset är dock inget som Adaktusson beklagar:
– Jag har gratulerat Janne Josefsson. Han är skicklig, och en förebild när det gäller engagemang och journalistiskt driv. Han är värd priset – men inte för valstugereportaget, menar Lars Adaktusson.
I dag tycker han att debatten om smygfilmning är utagerad för hans del. Hans teser var att man ska vara försiktig med att hantera den personliga integriteten i TV och att ett systematiskt bruk av dold kamera hotar TVs trovärdighet.
– Att koppla samman kritiken mot dold kamera som metod med att det skulle innebära någon slags etablissemangsjournalistik är fel. Vi borde satsa mer på undersökande journalistik men mindre på dold kamera.
Om man ska leta journalistiska förebilder för Lars Adaktusson finns de i USA. Han var Aktuellts korrespondent i Washington i drygt två år och har skrivit en bok om den kristna högern under Reagan-eran.
– USA är lite paradoxalt, mer kommersiellt än någon annanstans – ändå är de i många avseenden mycket mer public service än här i Sverige. De vågar satsa på seriös och tung journalistik på ett sätt som vi är skraja för, och det kan jag bli inspirerad av, förklarar han och framhåller Ted Koppel i Nightline som en förebild.
– Han gör fantastiska intervjuer, och visar att god journalistik kan vara så enkel. Till viss del handlar det om en balans, att förena en grundläggande artighet med att ställa de rätta frågorna.
– Den amerikanska journalistiken har fler saker som jag kan imponeras av, till exempel hur man agerar när felaktiga uppgifter publicerats. I New York Times finns en helsida med rättelser, här i Sverige är det nästan omöjligt att få in rättelser, säger han.
Adaktusson har varit journalist sedan mitten av 70-talet. Efter ha studerat ett halvår på Socialhögskolan kom han in på Journalisthögskolan som 19-åring. Han skaffade sig erfarenheter från nyhetsjournalistiken via lokalradion i Dalarna, Kvällsöppet och Dagens Eko.
I början av 90-talet var han utrikeskorrespondent i Bosnien och han har också arbetat som politisk reporter, inrikeschef och programledare för Aktuellt. Det är också tydligt att det är nyhetsjournalistiken som för honom är journalistikens kärna, den riktiga journalistiken, och det Agenda som blivit hans skötebarn har ändrats från att till en början ha experimenterat med friare reportage till en mer konventionell nyhetsformel.
– Den inriktning vi har i dag handlar mindre om att överraska i valet av ämne och mer om att överraska i valet av medverkande och i själva behandlingen. I dag har vi 600 000 tittare i veckan och vi är ett av TVs mest citerade program. Publiksiffror och respons visar att vi ligger rätt, säger han.
Den kritik som Adaktusson har fått har dels handlat om att hans intervjufrågor varit för snälla, dels om att hans produktioner varit för oförargliga och strömlinjeformade.
Formell framtoning
Och någon rabulist lär han inte förvandlas till i första taget. I rutan har han en formell framtoning, men de som jobbat med honom vittnar om hans skämtlynne, att han älskar upptåg, practical jokes och att slänga käft. Han odlar friskt en uppsluppen ”Klart du ska ha en bärsa grabben-jargong” som medarbetarna till en början förvånas av. När Journalisten besöker SVT svarar han vant på alla frågorna – men ibland sätter han tydligt stopp. Familjen vill han helst lämna utanför intervjufrågorna – ”de där familjedelarna hoppar vi över” – hans kyrkobesök likaså ”att jag har en kristen bakgrund har jag aldrig stuckit under stol med”. Lars Adaktusson vill främst vårda bilden av sig som tadelfri yrkesman.
Ändå berättar familjeförhållanden även något om de professionella drivkrafterna bakom den som utgör SVTs tongivande namn inom fördjupande samhällsreportage och därmed en makthavare i den bild svenskarna får av världen.
Lars Adaktusson växte upp i ett medelklassområde i Stockholmsförorten Järfälla, men bor i dag i Stockholms innerstad. Hustrun Marie
arbetar som musiklärare i gymnasieskolan. Hon har skrivit två kortmusikaler om mänskliga och etiska teman som framförts i skolor. I familjen Adaktusson finns även två barn, en 17-årig dotter som går på gymnasiet och en 22-årig son som går på Handelshögskolan. Lars Adaktusson är inte med i Journalistförbundet. Tidigare medarbetare tillstår att han har klart borgerliga värderingar, och själv nämner han några tappra försök i golf som den enda sport han ägnat sig åt.
Om han i sitt program kan upplevas ovillig att vädja till känslor är hans engagemang för framtiden i public service tydligt:
– Debatten om journalistik känns speciellt viktig i dag då SVT står vid ett vägskäl. Antingen slår vi vakt om traditionella värden och kvalitet eller så vattnas public service ur. Antingen satsar man på webb, barn- och nischkanaler, eller på de centrala delarna inom drama och bredare samhällsjournalistik, framhåller han.
– Risken är att det går ut över kvaliteten om man satsar brett. Min uppfattning är att man blir trött på den ytliga underhållningen och att vi på SVT inte borde snegla på konkurrenterna utan våga stå för kvalitet i public service-anda.
pf@sjf.se
