Lars Tunbjörk:”Man ska inte vara riktigt säker”
Fotografen Lars Tunbjörk har vant sig vid att leva med att reaktionerna på hans bilder kan vara diametralt motsatta. – Det är klart att jag vill vara empatisk och jag försöker fånga folk med värme. Men det finns en dubbelhet. Man ska inte vara riktigt säker.
En ännu matt Lars Tunbjörk har efter en veckas influensa rest sig ur sängen och tagit sig till Kulturhuset i Stockholm där hans senaste utställning Kontor visas. Dottern Olga, också hon trött efter flunsan, somnar snart på bänken utanför entrén till Galleri 3.
Kanske bidrar konvalescensen till att Lars Tunbjörk denna dag gör ett stillsamt och dämpat intryck. Inga yvigheter, varken i tal eller gester.
Ändå kan han få folks känslor att svalla.
Förra fotoboken (och utställningen) Landet utom sig har hyllats – men den har också provocerat.
Tunbjörks nusvenska bilder från konsumtionslandet Sverige är laddade av dovt vemod och ödslighet. Ett skarpt ljus faller över lätt igenkännliga vardagsmiljöer i dagens Sverige: parkeringsplatser och varuhus; träningsoverallernas campande folk.
Det är bilder av ett utarmat folkhem.
– Under de mer än fyra år när jag tog bilderna till Landet utom sig såg jag det mer och mer.
En del stöts av vad de uppfattar som ett kyligt iakttagande, en brist på värme och empati med folk. Rentav hjärtlöst och nedlåtande.
Lars Tunbjörk har vant sig vid att leva med att reaktionerna på hans bilder kan vara diametralt motsatta.
– Det är klart att jag vill vara empatisk och jag försöker fånga folk med värme. Men det finns en dubbelhet. Man ska inte vara riktigt säker. Bilderna innehåller såväl humor som svärta och samhällskritik. En del ser bara det ena, en del bara det andra.
Han tycks förvånad över att hans fotografier berör människor på det sättet och så starkt. Han värjer sig mot försök att tala om avsikter, om vad han vill åstadkomma med sina bilder.
– Det vore förmätet av mig att tro att det jag gör har någon betydelse. Om jag kan få folk att titta sig om och se på ett nytt sätt är det bra. Det mesta jag har gjort är personliga dokumentationer av vår tid och vårt samhälle.
Lars Tunbjörk är i vissa bemärkelser traditionalist. Han kan sin bild- och konsthistoria och parafraserar ibland medvetet klassiska bilder. Och han avstår från att använda sig av den moderna digitala tekniken, men inte av teknikfientliget.
– Det är ett estetiskt val. Jag tycker det blir snyggare med den traditionella tekniken.
Abstrakt måleri
Bland hans inspiratörer finns amerikanska fotografer som Walker Evans och dennes efterföljare Lee Friedlander och Gary Winnigrant.
Kanske är det i dag mera relevant att jämföra hans bilder med bildkonst i största allmänhet – målad eller fotograferad – än med exempelvis pressfoto.
Hans nya bilder från kontorsmiljöerna kan få en att associera till abstrakt måleri där färger, nyanser och kontraster spelas ut mot varandra.
Och det har påpekats förr: Tunbjörks fotografier kan leda tankarna till den amerikanske konstnären Edward Hoppers målningar. Samma sorts ödslighet och vemod. Även i bildkomposition och färgskalor går det att ana likheter.
Bland svenska fotografer håller han Christer Strömholm och Anders Petersen högst.
De två och – möjligen lite oväntat – Sune Jonsson, med vilken han känner släktskap; den Sune Jonsson, som dokumenterat det utdöende bondesamhället, dess människor och landskap, i Västerbotten och Småland.
– I hans bilder finns en närvaro och ödmjukhet inför människor, interiörer och miljöer.
Lars Tunbjörk beklagar att det i dag inte ges mer utrymme åt bildjournalistik. En del dagstidningar satsar i och för sig på helgtidningarna men är slappare till vardags. Man får gå till magasinen för att hitta ambitiös bildjournalistik.
– De bästa är nästan fackförbundstidningarna, till exempel Dagens Arbete.
– Det är inte lätt att få ge ut fotoböcker. Det är en smal bransch, böckerna är dyra att producera och upplagorna är små.
Men Lars Tunbjörk själv tillhör de förhållandevis lyckosamma, gynnad som han är av stipendienämnder och anslagsgivare.
Bilderna från kontorsmiljöerna har han till och från hållit på med sen 1994 och en del av dem har tidigare varit publicerade i olika tidningar.
– Jag ville göra något om arbetslivet den här gången och jag är intresserad av det mest vanliga. Annars finns det ju många skildringar från fotografiskt tacksammare arbetsmiljöer som tung industri, bondesamhället och sjöfarten.
Även skolor, vårdinstitutioner, och fängelser är mer skildrade i foto än de lite tråkiga kontoren.
Gubbar på kontor
Så han bestämde sig att ta sig an och göra något nytt av det klassiska mardrömsjobbet för fotografer: tre gubbar framför en dator. Papper på skrivbordet.
– Det har varit kul, lite exotiskt att vistas där. Miljöerna är vanliga, men ändå märkligt slutna för utomstående.
Bilderna till Kontor är tagna i Sverige, USA och Japan. En anledning till att han valt att skildra kontorsmiljöer från tre sinsemellan så olika länder är att han då kan visa hur pass lika de yttre miljöerna är på dessa nya arbetsplatser, oavsett i vilken världsdel man befinner sig.
Överallt samma sladdar, datorer och skärmar och prydligt klädda människor som kan hålla på med sinsemellan mycket olika verksamheter. Det finns något utbytbart och tillfälligt över dessa arbetsplatser. Sladdarna kan ryckas ut och datorerna flyttas någon annanstans och användas för andra ändamål.
För miljön och apparaterna spelar det ingen större roll. Det ser i dag likadant ut om man jobbar inom elektronikindustrin eller på bank.
Men visst finns det skillnader.
Det har slagit honom att företagskulturerna hos lika stora företag inom samma bransch kan skilja sig mycket åt, även i Sverige.
Andra skillnader har med kulturella förhållanden att göra.
– I Sverige är det stora ytor och lugnare tempo. Här är det mera avspänt. Det är tryggt, men kanske lite tråkigare.
– I Japan är allt trängre och intensivare på alla sätt. Ytorna är små. Japanerna är så uppslukade av sina arbetsuppgifter. Arbetet är allt som gäller. Tempot är högt och de bryr sig inte om att städa. Röran är otrolig. Jag har aldrig sett så mycket papper och skräp på kontor någon annanstans.
– I USA är det, såvitt jag kunde se, mycket öppnare och mer av socialt liv på jobbet, trots att det är pressat och det är lättare att få sparken. Där är mer av skämt och skratt fast klimatet är hårdare och nervigare.
Lars Tunbjörk gör distinktionen att han i Kontor har jobbat dokumentärt, inte journalistiskt.
Arrangerar bilder
Därmed anser han sig inte behöva vara så sträng när det gäller att bilden ska vara spontant tillkommen. Visst arrangerar han.
Han anser för övrigt att frågan om ett fotografis autenticitet inte är så enkel som man ibland vill tro. När en pressfotograf tar en bild på en grupp personer uppställda framför kameran är det också arrangemang. Porträtt är för det mesta uppenbart arrangerade.
– Vad är arrangemang? Pressfotografer väljer motiv, vinklar och beskärning. Det är alltid ett personligt val av synfält.
– Så fort man kommer in i ett rum och ber att få fotografera påverkar man, även om man inte är medveten om det.
Han läste med intresse en artikel om den svensk-israeliske fotografen Esaias Baitel som i Dagens Nyheters helgbilaga den 30 mars berättade om hur nyhetsfotografer i Jerusalem förmår ungar att kasta sten mot de israeliska soldaterna.
När fotografer är närvarande börjar saker hända.
Lars Tunbjörk reflekterar över att han själv inte sällan frågar:
– Kan du göra om det där? Får jag ta en bild? Gör det du nyss gjorde.
Men han hänvisar till Life-fotografen Julius Smith som iscensatte sina bilder mycket noggrant. Samtidigt var Smith oerhört moralisk och hade ett högt sanningskrav på bilderna; de skulle stämma med verkligheten.
Åtminstone förr i tiden var det ibland si och så med äktheten i pressbilderna.
– När jag var på Borås Tidning dök en läsare upp och undrade om han hade sett fel på en bild från en fotbollsmatch. Där var två fotbollar på bilden. Fotoredaktören hade inte sett den riktiga fotbollen och därför bättrat på bilden genom att lägga in en extra boll.
Så gör inte Lars Tunbjörk.
hl@sjf.se
