Leif Holmkvist: ”Det är nästan alltid de andra som vinner”

Restaurang Tyrol i Stockholm, den 22 oktober 2002. Sveriges Tidskrifter delar ut priser, det är dags att avslöja vem som ska bli Årets journalist och prisutdelaren Ulrika Knutson talar med värme om två av de nominerade. Sedan kommer hon till den tredje – som senare också ska utses till vinnare – och genast blir ansiktsuttrycket betydligt stramare: ”Att vi nominerat Leif Holmkvist tyder på att jag inte är jävig, med tanke på hur mycket han jävlats med oss. Han har en integritet som väcker respekt till och med bland hans fiender.”

Historien är talande. Som mediereporter är man inte alltid populär i den egna kåren och redaktionen på Månadsjournalen är knappast den enda som emellanåt haft ansträngda relationer till Resumés ledande nyhetsjägare. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin vägrade exempelvis under mer ett år att över huvud taget tala med honom, efter rapporteringen om naziaffären.

– Mediebranschen är särskilt rolig att jobba med eftersom den är så kluven i sitt förhållande till öppenheten. Å ena sidan vurmar medieföretag alltid för kampen mot sekretess och hemlighetsmakeri, å andra sidan försöker de lägga locket på som vilket annat företag som helst. Att bräcka det där hyckleriet är en särskild lockelse.

Den lockelsen väcktes redan för 15 år sedan, när han som nybakad frilans, bestämde sig för att börja bevaka A-pressens alla affärer åt LO-tidningen och senare som mediereporter för Pressens Tidning. Eller kanske redan under tiden på Kommunalarbetaren, där han flera gånger krockade med arbetarrörelsens dementimaskin.

– Vi avslöjade en omfattande förskingring i a-kassan. Men Sigvard Marjasin ville lägga locket på och hindra oss från att skriva. Då gick jag till A-pressen med ett kuvert med alla handlingar och sade att om det inte står något om detta i Kommunalarbetaren på tisdag, då får ni göra vad ni vill med det materialet. Sedan gick jag till min chefredaktör och berättade vad jag gjort.

Historien fick skrivas, till slut. Men den ledde också till att ”Honken” slutade på Kommunalarbetaren, dit han värvats från Aftonbladet av Gunilla Wettergren fyra år tidigare, och började som frilans. Vilket han är än i dag, även om han är nära knuten till Resumé, genom en åtta år gammal uppgörelse som gör att han fakturerar Resumé motsvarande en halvtidstjänst och lägger två–tre dagar i veckan som mediereporter åt tidningen.

– Från början ville Peppe Engberg att jag skulle ta en tjänst på heltid, men jag föreslog att han skulle ge mig en halvtid och Janne Sundling den andra. Två till samma pris för en. Och det köpte han.

Populärvetenskap

Utöver Resumé-uppdraget har han jobbat mycket med intern- och kundtidningar för olika företag och myndigheter, men även åt att göra reportage, gärna populärvetenskapliga sådana.

– Jag gillar att idéa och det gör man bäst med många olika sorters uppdrag. Ibland kan man väl tänka: hur jävla patetiskt är det inte att vara över 50 och fortfarande frilans? Men jag gillar att vara ”egenförsörjare”, som Marit Paulsen kallade det. Så jag fortsätter nog att fnaska runt så här ett tag till.

Men även om han beskriver sig som en typisk ensamvarg jobbar han påfallande ofta i par med andra frilansar, som evige parhästen och västgötafränden Janne Sundling, som han delar ett minimalt kontor med, eller Fredrik Laurin, som han bland annat gjorde det Guldspadebelönade reportaget om mutanklagelserna mot Olof Stenhammar, samt vårens stora reportage om svindeln på Göteborgs-Posten, tillsammans med.

– Fyra ögon ser mer än två och om två enkla murvlar slår sina skallar ihop kommer vi kanske upp i en IQ på 160, så då blir vi rätt smarta. Dessutom kompletterar vi varandra. Både Janne och Fredrik är systematiska och noggranna. De är riktiga researchers. Jag är mycket otåligare: det ska helst vara två telefonsamtal och sedan papper i Macen och sätta igång.

Grunden för kärleken till snabba nyheter lades under hans tid på GT och Aftonbladet i Göteborg på 70-talet, med inspiratörer och mentorer som Jonas Fredrik Wallmark och Sigurd Glans, som lärde honom ”värdet av en hårdvinklad ingress”.

– Vi hade fyra timmar på morgonen på oss att få fram material för att motivera en lokal uppgång. Det var mycket rewrites och stöld ur bonntidningarna, men vi jagade också fram mycket egna grejer.

Just nyhetsjakten prioriteras alldeles för lågt på de flesta redaktioner i dag, hävdar han med emfas.

– Det har blivit en alldeles för skev obalans mellan de som vill dölja saker och de som försöker hitta dem. Krafterna som vill ljuga, mörklägga och styra informationen har blivit så mycket starkare, även i mediebranschen. Det finns som tur är några få Ingvar Hedlund-typer kvar som envetet jagar fram egna grejer, men de är alldeles för få.

“Bakelitjournalist”

”Honkens” metodik för att få fram nyheterna är väldigt enkel, konstaterar han.

– Jag är bakelitjournalist, säger han och pekar på telefonen.

Han lämnar sällan kontoret, utan lägger hellre tio timmar om dagen åt att prata med källor och kontrollera uppgifter med alla som kan tänkas ha kännedom om dem.

– Det bästa sättet att knäcka en grej är att fortsätta ringa. Om tio samtal känns som 20 är det bara att ringa det elfte.

Hans syn på jobbet är i högsta grad oromantisk.

– Nyhetsjournalistik är ingen konst, det är inte ens ett konsthantverk. Det är ett rent hantverk, som att snickra stolar. Det handlar om att få fram en enkel modell på fyra ben, som är någorlunda stadig. Och det enda man konkurrerar med är sitt yrkeskunnande och sin förmåga att bygga upp bra kontakter.

Han konstaterar att han har ett ”hyfsat bra kontaktnät”, men inte alls så många systematiska läckor som många tror.

– Mycket handlar också om att våga tro på de uppgifter man får och på att lära sig skilja mellan whistleblowers och vanliga gnällspikar.

Han får ibland kritik för att chansa och spekulera för mycket i sina artiklar; något som han gärna tillstår.

– Jag chansar för mycket. Det har nog mycket med min otålighet att göra, men också med en insikt om att man nästan aldrig når 100 procents sanning. Känner jag att jag fått 90 procent av det jag kan få fram, då börjar jag fundera på att köra.

Ibland blir det fel. Som när han toppade Resumé med påståendet att TV4 skulle köpa TV8. (”Det är nog den värsta maja jag gjort.”)

Men betydligt oftare blir det rätt. Som i hans och Janne Sundlings avslöjande om Erik Fichtelius dubbla uppdrag som inrikespolitisk kommentator och dokumenterare av statsministern, i Resumé i december. Ett jobb som publicerades trots huvudpersonens totala förnekande av uppgifterna.

Arbetet med att avslöja vem som låg bakom Persson-dokumentären inleddes kort efter Kurt Mälarstedts eftervalsintervju med ”den lycklige” statsministern i Dagens Nyheter den 21 september, där Persson slog fast att det finns 50–100 timmar videoinspelade intervjuer som han regelbundet ger till en journalist/forskare.

– Jag och Janne sade att nu jävlar ska vi ta reda på vem det är. Det tar väl en vecka…

Men det tog betydligt mer tid än så. Först den 12 december publicerades reportaget. Och inte ens då var reportrarna hundra procent säkra på att storyn stämde.

– Spåren pekade tidigt i en viss riktning. I princip var vi väl säkra redan i oktober, men eftersom Fichtelius blånekade var vi tvungna att hitta bekräftelse på annat håll. Så Janne gjorde långa listor på vilka vi borde prata med och sedan delade vi upp oss: han jagade politikerna och jag mediefolket.

Fredriksson bekräftade

Själv intervjuade ”Honken” 40–50 olika personer och var flera gånger nära att ge upp. Besöksjournalerna på Harpsund är hemliga och tipsen om möten i Fichtelius bostad gick inte att få bekräftade. Det som fanns till slut var en intervju med förre Aktuellt-chefen Stig Fredriksson, som bekräftade Fichtelius uppdrag.

– Han var den ende av SVT-cheferna som talade sanning. Och till slut gjorde vi bedömningen att vi skulle lita på honom. Alla andra inblandade hade större anledning att ljuga om att det fanns ett hemligt projekt.

Att avslöjandet skulle bli en av förra årets största medienyheter insåg han dock knappt själv när artikeln var skriven.

– Nej, det var först när jag läste SVTs dementi, som måste vara en av tidernas sämsta dementier, som jag insåg att det här skulle bli stort. Och när sedan både Juttan och Persson klampade runt i sörjan var det ju bara att tacka och ta emot. Fast det finns säkert fler aspekter att avhandla i den här historien, inte minst när det gäller vem som hade ansvaret på SVT.

På den något korkade frågan om hur det känns efter Fichtelius-avslöjandet svarar han genom att citera en av sina stora favoriter: Ekots Jan Mosander.

– Han är en duktig jävel, envis och långsiktig som få. Han fick en gång frågan om han brukade knäcka en flaska champagne efter ett riktigt scoop och svarade ”Nej, jag går bara hem och säger för mig själv: I dag var en bra dag, Jan. Då blev du lite mindre lurad än vanligt.”

– Man ska inte överskatta sin betydelse som journalist. Man ska snarare vara medveten om hur ofta man blir lurad, manipulerad och bortgjord. Det är nästan alltid de andra som vinner.

Martin Jönsson

mj@sjf.se