Leif Stenberg: Vreden är min drivkraft
”Journalister har ofta dåligt rykte bland utslagna. Flera har berättat för mig att de erbjudits pengar mot att de ställer upp på en intervju,” säger Leif Stenberg
Namn: Leif Stenberg Ålder: 53 år Bor: i Umeå Familj: Tre utflugna söner Yrkesbakgrund: Fil. kand. I övrigt självlärd journalist. Aktuell: Med dokumentären Andra klassens medborgare som visades i SVT 2 i onsdags, repris söndagen den 24 september. Drivkraft: Vreden, lyckan och skrattet.
Journalister har ofta dåligt rykte bland utslagna. Flera har berättat för mig att de erbjudits pengar mot att de ställer upp på en intervju, säger Leif Stenberg
Stadsmissionen i centrala Stockholm en tisdagseftermiddag. Det ska bli förhandsvisning av en TV-film om uteliggare. Två världar ska mötas här idag; journalisternas och de hemlösas.
En skylt vid ingången ger en bild av den klyfta som vuxit fram mellan mediefolket och underklassen. På den handtextade skylten står det: ”Releaseparty. Det blir mingel, tilltugg och journalister”.
I den här miljön är journalister så sällan sedda uppenbarelser att de kan användas som exotiska lockbeten. Ett 50-tal vinddrivna existenser har samlats i lokalen, de flesta ser ut att vara märkta av hårt missbruk.
Det pratas om att Dagens Nyheter, Aftonbladet och de andra drakarna ska komma men ännu har ingen journalist dykt upp.
Stämningen är ganska rörig. Vid serveringen förser sig en kille med gratiskaffe men välter koppen så att den bruna vätskan rinner ut längs disken. Sen tar han en papperstallrik med filmjölk och är nära att drälla ut den också. En mörkklädd man lägger sig på golvet, verkar påtänd eller psykiskt sjuk.
Tiden går och till sist dyker det upp en journalist från en gratistidning. En sak är klar: i tider av Den Nya Ekonomin drar dokumentärer om hemlösa knappast några horder av journalister.
En stor man i svart kavaj går omkring och pratar hemtamt med folk i lokalen. Det är Leif Stenberg, journalisten bakom den dokumentär som snart ska visas. För tio år sedan gjorde han en film om hemlösa i Stockholm. Nu är det dags för en uppföljare med titeln Andra klassens medborgare.
Leif Stenberg vänder sig till publiken.
– Det är ni som gjort den här filmen möjlig och jag ser att några av er som är med i den har kommit hit idag, säger han. Den här filmen ville jag göra på era villkor, jag ville visa att ni är människor som alla andra.
När filmen rullar igång sprider sig ett visst lugn i lokalen och det skrattas igenkännande då bekanta ansikten dyker upp.
Andra klassens medborgare visar på ett närgånget sätt den misär några av Stockholms 3 000 hemlösa lever i. Filmteamet har sökt upp det 20-tal hemlösa som var med i den dokumentär som gjordes för tio år sedan. Det visar sig att majoriteten av dem fortfarande lever på gatan.
I filmen vittnar de intervjuade om hur samhället vänder dem ryggen, att många dör i väntan på en vård ingen vill betala, om övergrepp från väktare och förakt från Svensson.
– De gillade filmen, säger Leif Stenberg sedan han vandrat runt i publiken efter visningen. Minst hälften av publiken var pundare och jag vet hur det kryper i kroppen på dem. Jag är förvånad att de kunde sitta still så länge.
Trots att Leif Stenberg ofta arbetar med frågor som rör enorma grupper är han som journalist numera förvånansvärt ensam om sina bevakningsområden.
Han har bland annat gjort en dokumentärfilm om de 50 000 människor som varje år får belastningsskador, han har beskrivit hur några av landets 100 000-tals långtidssjukskrivna har det och så vidare men något större genomslag får inte såna frågor i medierna nu för tiden.
Under de decennier Leif Stenberg jobbat med utsatta människor har han sett hur journalisternas intresse för dem tynat bort.
Egentligen vore det väl naturligt för journalister att granska stödet till samhällets mest utsatta, att undersöka situationen för socialbidragstagare, de hemlösa, missbrukarna etcetera, men sån journalistik för idag en ojämn kamp rapporteringen om it-aktier.
Anledningen är knappast att det råder brist på missförhållanden att belysa. Ju närmare botten, desto större verkar risken vara att rättsmaskineriet inte fungerar.
– Masslogementen för hemlösa är bland det mest laglösa jag sett, konstaterar Leif Stenberg. Där är Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen satta ur spel. Till exempel vägras folk sjukhusvård för att de inte kan betala patientavgiften. Om Frälsis erbjuder sig att betala säger de nej ändå eftersom de fattiga inte kan betala den medicin de får på sjukhuset. Det finns hur många sådana här berättelser som helst.
Själv gör inte Leif Stenberg något nummer av andra journalisters ointresse utan konstaterar bara att det råkar vara på det här sättet just nu.
Men visst kan han sakna en mer omfattande och djuplodande rapportering.
– Ibland när jag och Johan (filmaren) varit ute bland hemlösa har det dykt det upp någon journalist, ofta tillsammans med en myndighetsperson. De växlar några ord med de här krakarna och åker sen hem och skriver.
– Men jag vill inte klanka på journalister, jag vet att de ges allt mindre tid och utrymme att bevaka frågor av det här slaget och det rör sig om tung och dyr journalistik.
Frågan är varför journalisterna har övergett de utsatta grupperna. Leif Stenberg levererar inga tvärsäkra svar, men säger lite dröjande att journalistiken nog speglar hur samhället förändrats.
Han berättar att Ekot på 1970-talet hade två reportrar som på heltid ägnade sig åt kriminalpolitik och ofta besökte anstalterna för att odla kontakter.
– Idag skrivs det också mycket om kriminalitet men på ett sätt som skapar avsky och rädsla. Förändringen kom för kanske tio år sedan. Idag talar man mindre om solidaritet utan ska mest hem och kolla på TVn hur det går för pensionsfonderna.
En förklaring till den bristfälliga rapporteringen kan vara att det är svårt som reporter att skapa kontakter bland utslagna. Som journalist är man osäker på hur man ska närma sig de här grupperna.
– Journalister har ofta dåligt rykte bland utslagna. De känner sig manipulerade och flera har berättat för mig att de erbjudits pengar mot att de ställer upp på en intervju.
Leif Stenberg betonar att det krävs att reportern ger sig tid.
– Man ska inte tro att man kan göra en intervju med till exempel en hemlös på tio minuter. Jag brukar se till att vi träffas flera gånger, då förändras informationen. Men många vill inte prata alls. Inför den senaste filmen kontaktade vi kanske 100 hemlösa men bara ett 20-tal intervjuades i kameran.
Leifs karriär som journalist började av en slump 1970 när han tack vare en kompis fick göra ungdomsprogrammet Tvärs på Sveriges Radio.
– Cheferna på radion ville att ungdomsprogrammen skulle vara snälla och handla om hur man sköter undulaten och sånt. Vi tog upp skogsarbetarnas strejker, Vietnamkriget och liknande.
Programmet sändes på torsdagkvällarna. På fredag morgon när Leif kom till jobbet låg långa telexremsor på hans bord från CPL, Centrala Programledningen, som talade om hur undermåligt och olämpligt gårdagens program hade varit.
Efter ett par år gick han vidare till Pockettidningen R som ägs av klientföreningar som kämpar för bättre villkor åt bland annat missbrukare, psykiskt sjuka och handikappade. Under åren har Leif Stenberg varvat jobb åt Pockettidningen R med böcker, dokumentärfilmer och forskningsrapporter. Hela tiden har hans arbete kretsat kring kriminalvården, psykiatrin, missbruksvården etcetera ur ett underifrånperspektiv.
De allra flesta som brann på 1970-talet har sedan länge gått över till annat men Leif Stenberg har fortsatt, år efter år. Han berättar om tuffa filminspelningar med arbetsdagar på 12-14 timmar bland utslagna , hur han jobbat upp till två år i sträck för att få ihop ett enda nummer av Pockettidningen R och så vidare. Intresset från dem som köper in hans material är inte alltid så stort och genomslaget kunde vara bättre. Hur orkar han?
– Det jag stöter på i jobbet väcker min vrede och upprördhet, det är min drivkraft. Om de frågor jag sysslar med är inne eller ute bryr jag mig inte så mycket om, det är ett arbete som behöver göras helt enkelt. Kanske blir de här frågorna inne igen.
Tydligen är han beroende av sitt engagemang för han har provat den betydligt mer lönande sysslan att skriva reklamtexter för mjölkförpackningar. Men han stod inte ut.
sw@sjf.se
